Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Romtunnor rullas fram av ett antal män

Allt tappades på trätunnor

Till och med romarna gav upp sina älskade amforor för tunnan som i hundratals år var helt oöverträffad som emballage. Den användes för både transport och förvaring av allt från saltad sill till döda människor.

I slutet av 1800-talet arbetade uppemot 30 000 tunnbindare i England med att producera de 18 miljoner tunnor som den brittiska ölindustrin behövde varje år.

Söder om Engelska kanalen tappade fransmännen vin på tio miljoner tunnor. Och på andra sidan Atlanten, i USA, producerades 7,5 miljoner tunnor för råolja varje år.

Sverige exporterade smör, främst till Storbritannien. Det gjorde man i så kallade drittlar och en drittel innehöll 51,1 kilo smör.

Redan på den tiden var den internationella handeln omfattande och efterfrågan på universalförpackningar var enorm.

Över hela världen fick tunnbindarna ideligen nya beställningar – och de fick slita för att täcka behovet.

Från trästam till tunna

1 / 5
12345
Processen från trästam till tunna

Tunnbindarmästare köpte hela trädstammar. De klövs till stavar som lärlingarna fick skära till. Spån och överblivna träbitar såldes som bränsle och gav ytterligare intäkter.

Tunnbinderi var ett oumbärligt hantverk, vilket märktes i plånboken: I tunn­bindar-familjerna hade man i regel råd att bre tjockt med smör på brödet.

Rom valde tunnan

Historiens första vittnesbörd om tunnan finns på 2 700 år gamla väggmålningar i det gamla Egypten. Men den träbehållare som vi oftast tänker på i dag när vi pratar om tunnor har sina rötter hos gallerna.

”Nära Alperna häller de vinet på trä­krus för att skydda det mot frost på vintern”, berättade den romerske geografen och naturfilosofen Plinius den äldre under första århundradet efter Kristus.

Jämfört med de eleganta amforor av keramik som romarna använde till vin, olja och mycket annat var tunnan grovhuggen.

Trätunnor och kärl

Tunnvis med fat och dunkar

Innan plasthinkar och billiga konservburkar gjorde tunnbindaren arbetslös hade han fullt upp med att tillverka de otaliga behållare som varje hushåll behövde.

Tillverkning av tunnor blev en jättelik industri, men tunnbindarna tillverkade även andra trävaror. Inget hushåll kunde klara sig utan behållare för att flytta, förvara och tillaga mat och dryck.

Mjölken från kossans spenar landade i spannar, öl och mjölkprodukter tillverkades i kar och drycker förvarades i läglar i under resorna.

Tunnbindarnas produkter återfanns i en eller annan form nästan överallt, på gårdar, i stadens hus och verkstäder och ombord på fartyg.

Men vad den grova trätunnan saknade i skönhet tog den igen i hållbarhet och funktionalitet.

Om tunnan välte gick den inte sönder och dessutom kunde den rullas. Amforan måste ju hanteras varsamt. Tunnan kunde visserligen läcka efter kraftiga slag men skadorna gick att reparera.

Det visade sig också att vin smakade bättre efter att ha förvarats på fat av ekträ.

Därför tog romarna till sig den galliska tunnan, och snart var alla emballage av trä när olika varor fraktades till ­destinationer i det växande imperiet.

Tunnorna delades in i fyra huvudgrupper med var sitt ändamål.

”Torra tunnor” var avsedda för transport av allt från saltad fisk till järnspik. De motsvarar dagens papperskassar. Materialet var billigt trä som furu och gran, och tunnorna kasserades ofta efter användning.

”Torrtäta tunnor” användes till varor som inte tålde fukt, exempelvis mjöl.

De ”vita tunnorna” var öppna behållare som baljor, spannar och smörkärnor. Materialet var ofta askträ och de var oumbärliga i hushållen, bland annat när man framställde mejeriprodukter.

”Våta tunnor” var de dyraste och kunde hålla vätska utan att läcka.

Fat av ekträ hade lång hållbarhet. Om de hade behandlats ordentligt kunde tunnorna användas i mellan 50 och 100 år.

Tusentals tunnor för saltad sill

Från romarriket spred sig tunnbinderiet över hela Europa och nådde Norden mellan år 200 och 400 e.Kr.

När vikingarna behövde tunnor tillverkade de dem själva. Men under medeltiden växte behovet av tunnor så snabbt att de blev en handelsvara – tunnbindare blev helt enkelt en yrkeskategori.

I Norden ökade efterfrågan särskilt mycket på grund av handeln med saltad sill i Skåne.

Inför den stora sillmarknaden under sensommaren var hundratals tunnbindare fullt sysselsatta.

Flera tusen tunnor skulle tillverkas för saltning och packning av fisken innan den fraktades till Sydeuropa där man åt den i stället för kött under fastan det påföljande året.

Passare, krumkniv och surr

Verktyg

Tunnbindaren har ett stort antal specialverktyg. Med krumkniven skär han stavarna buktiga på insidan.

När man vrider på surren kan resbanden dras ihop innan de flätas eller nitas fast vid varandra.

Passaren mäter lockets diameter så att det blir helt runt och får rätt storlek.

Det var förbjudet att tillverka tunnorna på själva marknadsplatsen. Men tunnbindarna hade fullt upp ändå – de skulle försluta de fyllda tunnorna.

Arbetet utfördes omsorgsfullt eftersom ett slarvigt arbete enligt lag kunde leda till dödsstraff. Men tunnbindaren fick lön för mödan.

Före och under marknaden kunde en flitig tunnbindare få ihop en hel årslön på bara en månad.

Historiker beräknar att uppemot 300 000 tunnor saltad sill kunde skickas söderut under ett bra år.

Det motsvarar 35 000 ton. Att frakta så stora mängder fisk skulle ha varit omöjligt utan de gedigna trätunnorna.

Tunnbindarna organiserar sig

På 1400-talet försvann sillstimmen och Skånemarknaden upphörde till slut. Men många andra varor tillkom och förbrukningen av tunnor fortsatte att öka.

Handeln blomstrade i hela Europa. Allt större flottor av handelsskepp fraktade tunnor i tusental från hamn till hamn längs kontinentens kuster och uppför de stora floderna.

Tunnbindarna var en talrik grupp i städerna och nu började de organisera sig. Man bildade tunnbindarskrån som fick kungliga privilegier.

En viktig uppgift var att fastställa måtten för hur stora tunnorna skulle vara.

”Vi ska vara räknemästare och mätkonstnärer, ty hur skulle vi annars kunna bedöma fatets rätta proportioner? Herre, mitt hjärta hoppar av glädje, när jag ser ett sådant fint fat.” Så beskrev den stolte tyske tunnbindaren Martin från Nürnberg sitt skrå år 1580.

Romtunnor rullas fram av ett antal män

18 miljoner liter rom på väg till den brittiska armén år 1919. Än i dag säljs de flesta tunnorna till alkoholindustrin.

Arbetet som tunnbindare var fysiskt krävande, inte minst för lärlingarna.

En pojke var så van att få stryk för minsta misstag att han efter en dag utan ett enda slag kände att ”något fattades”. Men för den som stod ut under lärlingstiden var utsikterna goda.

Arbetslöshet var ett närmast okänt begrepp i branschen, och en tunnbindare tjänade ungefär tre gånger så mycket som en vanlig arbetare.

Om han var flitig och hade god hälsa kunde han sluta sina dagar som en förmögen man.

Tunnbindarna drog ut i världen

Fram till 1400-talet seglade man oftast bara korta sträckor och längs kustom­råden. Men när man gav sig ut på längre resor till havs måste man kunna ­förvara stora mängder förnödenheter.

Tunnorna i lasten krävde ständig tillsyn så att det livsnödvändiga innehållet inte förstördes.

Tunnbindaren Domingo ­Vizcaíno var med på Santa Maria när Christofer Columbus korsade havet till Nya världen 1492.

Knappt 300 år senare hade Cook två tunnbindare och en lärling med sig ombord på HMS Endeavour under sin första expedition till Stilla havet.

Sjömännen upptäckte snabbt att ­alkohol höll sig längre än vatten. Vin och öl blev därför de europeiska upptäcktsresandenas favoritdryck under de långa resorna över Atlanten och runt den afrikanska kontinenten.

På de spanska och portugisiska skeppen hade varje sjöman rätt till 1,5 liter vin om dagen, och i den engelska flottan låg dagsransonen på cirka fyra liter öl.

På 1600-talet upptog öltunnorna en tredjedel av allt lastutrymme bara för förnödenheter på flottans fartyg.

I Frankrike skrev historikern Jean Michel Deveau om skeppstunnbindarnas ­status: ”Alla de stora slavskeppen lejer tunnbindare. Deras lön på 35–40 livres placerar dem bland de mellanhöga officerarna inom flottan.”

I kölvattnet på upptäcktsresandena följde erövrare och kolonisatörer. Europeiska imperier bredde ut sig över stora delar av jordens landmassa. Sjötrafiken ökade, liksom den globala handeln. Tunnbindarna hade fullt upp.

Tunnorna kom i alla storlekar. Världens största bryggarfat tillverkades i England år 1806. Det var tio meter högt och rymde en miljon liter öl.

Massproduktion blev tunnans död

När olja upptäcktes i USA i slutet av 1800-talet exploderade efterfrågan på tunnor. Man måste ju kunna transportera ”det svarta guldet”.

Men det omätt­liga behovet av tunnor blev samtidigt spiken i kistan för tunnbindarskrået. För att kunna tillgodose efterfrågan började tunnbindarna använda maskiner.

Och med den snabba tekniska ­utvecklingen kunde alltfler moment ­ut­föras mekaniskt. Bara i USA togs 400 patent på maskiner för att tillverka tunnor mellan 1844 och 1883.

Förarlöst containerfartyg

Bilfabrikanten Rolls-Royce testar förarlösa containerfartyg.

© Shutterstock

Status i dag: Intelligenta containrar överlägsna

Varje år transporterar fartygscontainrar drygt 90 procent av våra handelsvaror över världen.

I dag utrustas de allsidiga stålbehållarna med gps och simkort så att mottagaren kan följa varans resa och skick minut för minut.

Inom en snar framtid kommer helt automatiserade fartyg och lastbilar att frakta lasten, och i Hamburg i Tyskland arbetar ingenjörer med ett system som använder drönare för att flytta tomma containrar.

De första maskinerna var dåliga och i vissa fall rent livsfarliga att hantera. Men tekniken blev allt bättre och i slutet av 1800-talet hade produktionen mekaniserats så pass att priset rasat till en sjättedel jämfört med prisnivån från mitten av seklet.

Efterfrågan på det gamla hantverket sjönk drastiskt när tunnorna dessutom fick konkurrens från papperskassar och metallfat. I mitten av 1920-talet hade tunnbindarskrået nästan försvunnit helt.

I dag tillverkas traditionella tunnor främst för spritindustrin.

En stor del av produktionen sker i Frankrike. Här tillverkas 500 000 ekträfat varje år men arbetet sysselsätter bara 400 man.

I likhet med så många andra gamla hantverk har industrialiseringen inneburit att även tunnbinderiet, som tidigare var ett mycket vanligt hantverk, nu är ett yrke för specialister.

Läs också:

Flygplan

Passagerarplan ska flyga i flock och spara in miljontals ton koldioxid

3 minuter
Fartyg

Klart 2024: Världens största segelfartyg får flygplansvingar

3 minuter
Flygplan

Världens snabbaste flygplan byggdes i största hemlighet

10 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj