Kemiska föreningar ger vattenmolekylen superkrafter
Syre och väte delar elektroner
Vattenmolekylen består av en syreatom och två väteatomer. De förenas av starka så kallade kovalenta bindningar där syret och vätet delar på väteatomernas elektroner.
Molekylen har olika laddningar
Syreatomen attraherar elektroner i högre grad än väteatomerna. Därmed uppstår en så kallad dipol, vilket innebär att vattenmolekylen är negativt laddad på syresidan och positivt laddad på vätesidan.
Vattenmolekylerna binder till varandra
De positivt laddade väteatomerna attraherar negativt laddade syreatomer i andra vattenmolekyler. Tack vare dessa vätebindningar mellan vattenmolekylerna uppstår
flytande vatten.
Kokpunkten är onormalt hög
Ju mer en molekyl väger, desto högre kokpunkt har den.
Det gäller dock inte vatten. Selenväte väger mer än vatten, men har en kokpunkt på minus 42 grader.
Vatten borde därför koka vid ännu lägre temperatur, men vätebindningarna gör att vattenmolekylerna bryts upp först vid 100 grader. Det har varit avgörande för livets uppkomst.
Vattnet bildar film på ytan
På vattenytan kan vattenmolekylerna inte ingå vätebindningar i alla riktningar och skapar därför starkare bindningar till molekylerna i närheten.
Det är bland annat ytspänningen som gör att vatten bildar droppar och att vissa insekter kan gå på vattnet.
Isolerande is håller vattendjur varma
Is har lägre densitet än flytande vatten eftersom vattenmolekylerna ordnar sig i sexkantiga strukturer när temperaturen når noll grader.
Då ökar avståndet mellan molekylerna, vilket gör isen mindre tät än vattnet och lägger sig på ytan.
Is fungerar bland annat som isolering och håller vattnet under isen flytande. På så sätt kan djur och växter överleva.
Dipol sliter loss ämnen från varandra
Vattenmolekylen är en så kallad dipol, i vilken den ena sidan, syresidan, är negativt laddad, medan den andra, vätesidan, är positivt laddad.
Skillnaden innebär att vatten kan separera många ämnen och lösa upp dem. Ämnena delar upp sig i negativt laddade partiklar, som attraherar av väteatomerna, medan de positivt laddade attraheras av syreatomen.
Bordssalt löses exempelvis i vatten, eftersom dipolen sliter loss NaCI-molekylerna från varandra i jonerna Na+ och Cl-.
Egenskapen har varit avgörande för utvecklingen av liv på jorden, eftersom olika ämnen har fått möjlighet att blandas och ingå i nya sammanhang.