Glas är ett underligt material. Vanligtvis skiljer man mellan fasta och flytande ämnen, men glas är faktiskt både och. Vanligt fönsterglas tillverkas av sand, soda och kalk, som får smälta ihop vid cirka 1500 grader. När den flytande glasmassan därefter kyls av, stelnar den, men till skillnad från i många andra material sker detta utan att molekylerna i glaset låses fast i ett kristallgitter. Man kan därför betrakta glas som en underkyld vätska. Det rör sig i själva verket om en mycket stabil vätska, för även om molekylerna ligger huller om buller, förändras strukturen i glaset praktiskt taget inte.
Beräkningar visar att det skulle ta miljoner år, innan man överhuvudtaget skulle kunna mäta en utflytning av glaset. Det är därför en myt att glas flyter ut långsamt så att det med tiden blir tjockast nedtill. Att glaset i kyrkofönster och andra gamla fönster är tjockast nedtill beror på att tillverkningen av fönsterglas i gamla dagar var ett hantverk. Först gjöt man glaset i en form, varpå man valsade och polerade det. Resultatet blev varierande, och en del rutor var väldigt ojämna i tjocklek. När en glasmästare skulle sätta i rutan, valde han att placera den tjocka delen av glaset nedåt för att göra rutan så stark som möjligt.
Idag tillverkas fönsterglas på industriell väg. Den flytande glasmassan dras upp ur stora kar i långa obrutna banor och kyls långsamt av för att undvika spänningar i glaset. Tjockleken på moderna fönsterglas varierar med högst en tiondels millimeter, och det är så lite att det vanligtvis inte ens går att mäta.