Spionsatelliternas prestanda är statshemligheter och grundas därför på gissningar.
Mycket tyder dock på att de allra bästa fotograferar jordytan med en upplösning på cirka sex centimeter.
En upplösning på sex centimeter innebär att varje pixel i bilden täcker sex gånger sex centimeter. Det kan jämföras med en liten smartmobil som mäter sex gånger tolv centimeter och alltså bara upptar två pixlar från rymden.
Upplösningen på sex centimeter är tillräckligt hög för att analytikerna ska kunna slå fast vilken typ av stridsvagnar och tunga vapen som ingår i en militärkonvoj eller vilka jaktplan som står på en flygbas.
Däremot är upplösningen inte tillräckligt bra för att kunna avläsa exempelvis en registreringsskylt.
En typisk europeisk registreringsskylt är 11 centimeter hög och 52 centimeter bred. Den består alltså bara av cirka 16 pixlar, vilket omvandlar registreringsskylten till en grynig yta, som är omöjlig att läsa.
Atmosfären begränsar spionsatelliterna
Det är naturen och inte tekniken som sätter gränsen för hur detaljerade spionfoton från rymden kan bli.
Atmosfären är nämligen aldrig helt stilla, eftersom temperaturskillnader och föremål i rörelse som fåglar, flygplan och vind ger upphov till störningar. Störningarna bildar ett otal virvlar och bubblor och orsakar mikroskopiska skillnader i luftens densitet.
Skillnaderna fungerar som små linser som bryter ned ljuset på väg genom atmosfären. Och den effekten gör alltså alla detaljer som är mindre än cirka sex gånger sex centimeter suddiga.
