De här vapnen avgör Ukrainas öde

Hypersoniska missiler och toppmoderna stridsvagnar mot pansarvärnsraketer, drönare och molotovcocktailar – så ser verkligheten ut i Ukraina under den ryska invasionen.

Hypersoniska missiler och toppmoderna stridsvagnar mot pansarvärnsraketer, drönare och molotovcocktailar – så ser verkligheten ut i Ukraina under den ryska invasionen.

Flickr / The U.S. Army

Medan de ryska truppernas närvaro i Ukraina ökar för varje dag, förstärks Ukrainas försvar med stöd av civila invånare och vapenleveranser från allierade i väst.

AK 47:or och prickskyttegevär är standardutrustning i både den ukrainska och den ryska armén, men Ryssland har också tillgång till ett fruktat luftvapen medan civila ukrainare tillverkar molotovcocktailar hemma i sina vardagsrum.

Här har vi sammanställt en lista över några av de mest centrala vapnen i kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Rysslands vapenarsenal

Raketgeväret TOS-1 byggt över en T-72-stridsvagn har funnits i den ryska militären i flera år och kan bland annat avfyra de fruktade vakuumbomberna.

© Wikimedia / Vitaliy Ragulin

Vakuumbomber

Den är Rysslands mest fruktade vapen efter kärnvapnen och kallas även en termobarisk bomb eller FAE-bomb (Fuel-Air Explosive).

Vakuumbomben består av två sprängladdningar.

Den första sprängladdningen öppnar en behållare och sprider ett stort moln av explosiv materia i den omgivande luften – oftast högexplosivt bränsle i vätska eller pulver.

Eftersom molnet består av fina partiklar eller vätska kan det på bråkdelen av en sekund tränga in i byggnader och bakom försvarsverk – i stort sett allt som inte är hermetiskt förslutet.

Syret i luften oxiderar samtidigt bränslet, vilket ger väsentligt högre andel energi per viktenhet.

Den andra sprängladdningen i vapnet tänder eld på molnet och skapar ett enormt eldklot och en mycket kraftig tryckvåg, som orsakar massiv skada i en radie på 1,5 kilometer – bland annat så kraftig värmeutveckling att människor avdunstar på plats.

Vakuumbomberna avfyras från ett TOS 1-raketgevär med plats för 24 missiler, och de kan träffa mål från upp till tio kilometers avstånd.

Hög mobilitet, en räckvidd på 500 kilometer och en precision på bara 1-30 meters avvikelse gör den hypersoniska Iskanderroboten till ett skräckinjagande angreppsvapen.

© Wikimedia / Vitaly V. Kuzmin

Iskanderrobotar

9K720 Iskanderroboten är en mobil, ballistisk kortdistansrobot, som kan flyga med hypersonisk hastighet på mellan 2 100 till 2 600 m/s (sex till sju gånger ljudets hastighet) och har en räckvidd på 500 kilometer.

Roboten kan utrustas med ett stort antal stridsspetsar, som exempelvis en termobarisk stridsspets, en elektromagnetisk pulsenhet till anti-radaruppdrag eller nukleära stridsspetsar.

Iskanderroboten avfyras från en Transporter Erector Launcher (TEL) – ett stort lastbilsliknande fordon, som kan bära två robotar åt gången.

Eftersom det är en kvasiballistisk robot, som därför inte rör sig i en enkelriktad båge, kan det vara svårt att förutsäga dess bana och skjuta ned den. Det beror på att roboten är utrustad med ett så kallat självständigt tröghetsnavigationssystem som gör att roboten kan styra sig själv.

Satelliter guidar roboten till dess mål, som den därför kan träffa med hög precision.

Iskanderroboten har funnits i den ryska arsenalen i olika varianter sedan 2006. Det är mobilt, mycket kraftfullt med en otrolig precision, och används främst för att oskadliggöra militära mål.

© Russian Army

T-90-stridsvagnar

Ett av T-90-stridsvagnens kännetecken är dess extremt skyddande pansar, som består av så kallat Kontakt-5 reaktivt pansar.

Reaktivt pansar är effektivt mot pansarvärnsrobotar. Pansaret sitter på utsidan av stridsvagnen och består av små fyrkantiga kassetter av sprängämnen inpressade mellan metallskivor.

När en robot träffar pansaret, antänds sprängämnena och avleder robotens projektil samt explosionen från stridsvagnen och minimerar skadan.

Utöver det har T-90 byggts med ett så kallar Shtora-1 skyddssystem, som används för att avleda pansarvärnsrobotar genom att skicka ut en infraröd signal, som blockerar fientliga angrepp.

Slutligen har stridsvagnen en 125 millimeters 2A46 slätborrad kanon, som kan avfyra olika sorters projektiler med en hastighet på mellan 760 till 950 meter i sekunden och har en räckvidd på upp till fem kilometer.

Ukrainas vapenarsenal

En amerikansk soldat avfyrar en axelburen pansarvärnsrobot under en övning i Ungern 2019. De tre baltiska länderna tillhör de länder som före och under den ryska invasionen har skickat tusentals sådana här pansarvärnsvapnen till Ukraina.

© Flickr / The U.S. Army

Javelin-pansarvärnsrobotar

FGM-148 Javelin är en pansarvärnsrobot som kan avfyras från ett axelburet raketgevär.

Något som gör Javelinroboten är att när den avfyras använder roboten ett infrarött system för att låsa fast sig mot ett mål.

När roboten avfyras knuffas det ut ur röret på raketgeväret med hjälp av liten sprängladdning, vilket ger lite avstånd tills den avfyrar roboten, innan själva raketen på roboten antänds.

Det som gör roboten speciellt användbar mot stridsvagnar och bepansrade fordon är att raketen flyger upp till 150 meter upp i luften i en böjd bana med en räckvidd på 2 000 meter, för att därefter träffa sitt mål ovanifrån, där pansaret vanligtvis är svagare.

Raketen är försedd med en dubbel stridsspets. Den första aktiverar stridsvagnens yttre ERA-pansar, medan nästa därefter kan tränga igenom grundpansaret.

Javelinroboten är ryggraden i det ukrainska försvaret mot ryssarnas överlägsna antal stridsvagnar och bepansrade fordon.

© Wikimedia / U.S. Army

Stingerrobotar

FIM-92 Stinger är bärbar luftvärnsrobot som är särskilt effektiva för att skjuta ned helikoptrar.

Roboten är 1,52 meter lång och 77 millimeter i diameter med en vikt på drygt 15 kilo, och det har en räckvidd på 4 800 meter. Roboten skjuts ut med hjälp av en liten motor, innan själva raketen antänds och kan nå en topphastighet och kan nå en topphastighet på 750 meter i sekunden – 2,5 gånger ljudets hastighet.

Stridsspetsen består av HTA-3-sprängämnen, som är en blandning av HMX även kallat oktogen, trotyl (TNT) och aluminiumpulver. Utöver det är roboten försedd med passiva infraröda och ultravioletta sensorer, som söker efter den sortens koncentrerad värme som skapas i exempelvis helikoptrar och stridsflygplan.

För att undvika nedskjutning av egna flygplan är roboten även utrustad med ett så kallat IFF-identifikationssystem (Identification, Friend or Foe), i vilket en transponder skickar och besvarar kodade signaler.

Ukraina har – likt många andra före detta sovjetrepubliker – tillgång till ett flertal tillgång till Bayraktar TB2 drönare, tillverkade i Turkiet.

© Wikimedia / armyinform.com.ua

Bayraktar TB2-drönare

TB2 är en förarlös drönare, som är kapabel att hålla sig i luften i upp till ett dygn på 7 300 meters höjd och som ofta används för till rekognoscering och luftangrepp.

Skrovet är gjort av kolfiber, kevlar och hybrida kompositer, vilket gör den lätt och mycket manöverskicklig, och den kan med sin längd på 6,5 meter och ett vingspann på tolv meter komma upp i en hastighet på 220 km/h.

Förutom att kunna fjärrstyras från jorden kan drönaren också programmeras att navigera själv.

Som standard är drönaren utrustad med en elektrooptisk och infraröd kameramodul, en laseravståndsmätare och en laserpekare. Drönaren kan också bära upp till fyra så kallade MAM-robotar med olika typer av laserstyrda stridsspetsar, som kan träffa mål i rörelse.