Dödsdrönare i grupp

Krigets artificiella intelligens: dödsdrönare intar slagfältet

Kamikazedrönare, robotstridsvagnar och självkörande krigsfartyg – artificiella intelligenser har intagit slagfältet på land, till sjöss och i luften. Nu har programvaran blivit så avancerad att det allra svåraste valet för första gången kan överlåtas åt robotarna: Vem som ska leva eller dö.

Kamikazedrönare, robotstridsvagnar och självkörande krigsfartyg – artificiella intelligenser har intagit slagfältet på land, till sjöss och i luften. Nu har programvaran blivit så avancerad att det allra svåraste valet för första gången kan överlåtas åt robotarna: Vem som ska leva eller dö.

Claus Lunau

En drönare störtdyker mot sitt mål i slutet av mars 2020.

Nära marken utlöser den sprängladdningen. En explosion slungar en dödlig skur av metallsplitter mot soldaterna.

Händelsen har beskrivits i en FN-rapport och det är första gången organisationen kan rapportera om drönare som skickats ut i krig för att döda utan att en mänsklig operatör styrt angreppet med en styrspak via satellitförbindelse.

”Konvojer och styrkor på reträtt jagades och angreps av dödsbringande självstyrande vapensystem. De hade programmerats att anfalla utan dataförbindelse mellan operatören och vapnet”, lyder beskrivningen av det obemannade drönaranfallet i FN-rapporten om händelsen i Libyen år 2020.

Drönarattacken ingick i operationen Peace Storm, som libyska regeringsstyrkor genomförde i syfte att slå tillbaka styrkor med kopplingar till krigsherren Khalifa Haftar i området kring huvudstaden Tripoli.

”De hade programmerats att anfalla utan dataförbindelse mellan operatören och vapnet.” Ur FN-rapport

Rapporten beskriver bland annat dödsdrönaren STM Kargu-2, som användes under angreppet.

Angreppet kan vara ett skrämmande förebud om en ny era inom krigföringen, där beslutet om vem som ska leva eller dö inte längre är en mänsklig, moralisk fråga, utan överlåts åt en algoritm.

Drönare bär på sprängladdning

Det anges inte i FN-rapporten om drönarna dödade några människor eller inte, men händelsen är en tydlig signal om att artificiella intelligenser håller på att bli en integrerad del av krigföringen runtom i världen.

En närmare granskning av dödsdrönaren STM Kargu-2 visar att den inte skiljer sig särskilt mycket från traditionella drönare.

Drönaren är batteridriven och kan flyga i 30 minuter. Den är 60 centimeter lång och utrustad med fyra rotorer och en kamera med 10x optisk zoom, som gör det möjligt för en operatör på marken att se med drönarens ”ögon” under flygningen.

Här upphör dock likheterna.

Den flygande dödsmaskinen är gjord för att offra sig själv i syfte att ta människors liv på samma sätt som de japanska kamikazepiloterna under andra världskriget.

Med sig kan drönaren bära en sprängladdning på upp till 1,3 kilo, tillräckligt för att döda en grupp människor eller förstöra en lastbil.

Den använder sig av artificiell intelligens för att analysera bilder från kameran och när målet på marken har setts ut med operatörens hjälp kan drönaren på egen hand avsluta angreppet, även om den inte längre står i radiokontakt med operatören. FN-rapporten handlade om just en sådan insats.

När drönaren befinner sig inom önskat avstånd från fienden låser den sig vid målet, inleder störtdykningen och flyger i upp till 70 kilometer i timmen och detonerar sprängladdningen på en höjd ovanför målet som har specificerats av operatören.

Dödsdrönare lättar
© STM

Dödsdrönare agerar på egen hand

Med hjälp av kameror och artificiell intelligens lokaliserar, jagar och dödar drönaren Kargu-2 under ett uppdrag där drönaren själv offras efter att ha detonerat en sprängladdning.

Drönare lättar från gräsmatta
© STM, Shutterstock & Ken Ikeda Madsen

1. Drönaren lättar med en bomb

När drönaren lättar från marken är den utrustad med fyra rotorer, kamera, infraröd kamera för mörkerflygning och en artificiell intelligens, som används för att känna igen mål på marken. Med sig har den en stridsspets på upp till 1,3 kilo.

Drönare analyserar och hittar sitt mål
© STM, Shutterstock & Ken Ikeda Madsen

2. Målet utses

Från marken kan en mänsklig operatör se video från drönarens kamera. Batteriet kan hålla drönaren flygande i upp till 30 minuter. Operatören kan kommunicera med den på upp till en mils avstånd. Den kan attackera på egen hand, helt utan radiokontakt.

Drönare störtdyker och detonerar
© STM, Shutterstock & Ken Ikeda Madsen

3. Störtdykning träffar fienden

När målet har utsetts störtdyker drönaren och detonerar en sprängladdning nära målet. Sprängladdningen innehåller metallsplitter, som kan både såra och döda människor inom en radie av flera meter kring målet.

På hösten 2020 använde Azerbajdzjans armé en liknande typ av drönare under det 44 dagar långa kriget mot grannlandet Armenien om den konfliktdrabbade enklaven Nagorno-Karabach.

Drönaren, som har utvecklats i Israel, heter IAI Harop och är liksom STM Kargu-2 en kamikazedrönare bestyckad med en stridsspets. IAI Harop kan emellertid bära upp till 16 kilo och är därmed ännu kraftfullare än den turkiska drönaren.

IAI Harop, som har kapacitet att utplåna fientliga radaranläggningar, kan på egen hand genomföra uppdraget utan fjärrstyrning efter det att en operatör sett ut målet via kamera.

På militärspråk kallas detta fire and forget.

I en analys uppskattar Organisationen CSIS (Center for Strategic and International Studies) att Azerbajdzjan har omkring 50 IAI Harop, som avfyras från batterier på militärlastbilars flak.

Sensorer ger ögon och öron

Militära drönare har använts i många år av bland annat USA för exempelvis rekognoscering och angrepp, men än så länge har de fjärrstyrts av människor vid attacker.

Nu befarar organisationer som Campaign to Stop Killer Robots, som leds av bland annat Human Rights Watch och Amnesty, att länder som USA, Ryssland och Kina står på tröskeln till ett nytt kallt krig, där kapprustningen inte handlar om att utveckla de mest förödande kärnvapnen, utan de smartaste dödsmaskinerna.

På bara några årtionden har artificiell intelligens gått från att vara en avlägsen framtidsvision till en konkret del av vår vardag. Redan nu överlåter vi beslut åt smartmobilen, kylskåpet eller självkörande fordon – och förslagen på Netflix och HBO avgörs av vad vi tidigare har visat intresse för.

De bakomliggande algoritmerna har blivit så avancerade att de kan komma fram till vilket det bästa beslutet är, till exempel det smartaste draget i ett parti schack.

Allt detta baseras på de data i form av bilder och videoklipp som drönaren har matats med, så kallad maskininlärning.

Information kan även komma från lasersensorer, som avger strålar av laserljus eller belyser 360 grader av omgivningarna med lidar.

Det reflekterade ljuset bildar ett komplext moln av datapunkter, som utgör en digital 3D-version av omgivningarna.

Eller så kan det vara radar, som mäter radiovågor, eller akustiska sensorer, till exempel mikrofoner, som mäter ljud från olika punkter och sedan använder mätningarna för att riktningsbestämma ett mål.

Data analyseras av algoritmer med artificiella intelligenser, som känner igen föremål som fordon eller kännetecken som en kropps form och kläder på bilder.

Artificiell intelligens kommunicerar på slagfältet
© STM, U.S. Air Force, Shutterstock & Ken Ikeda Madsen

Artificiell intelligens angriper från alla håll

Framtidens krig kommer att föras med artificiella intelligenser och robotar som arbetar jämsides med mänskliga soldater på land, till sjöss och i luften. Redan nu kan enheter kommunicera för att exempelvis lokalisera en fiende.

Robotstridsvagnar genomför angrepp

En mindre grupp stridsvagnar är obemannade och självkörande. Genom en särskild funktion följer de gruppledaren via GPS. Innan slaget börjar får robotstridsvagnarna GPS-koordinater för målen som de ska öppna eld mot.

Förarlösa fartyg anfaller från havet

Från havet sätts fregatter in för att assistera slaget inne på land. Ett obemannat rekognosceringsfartyg upptäcker en fientlig ubåt som hotar fregatterna och varnar flottan via satellitkommunikation.

Drönarsvärm anfaller i grupp

Från luften släpps en svärm av hundratals kamikazedrönare ut. Drönarna kan anfalla var för sig eller i en gemensam kamikazeattack. De navigerar med en kombination av sensorer och artificiell intelligens.

När en högt utvecklad intelligens kombineras med en känslig sinnesapparat i en och samma drönare är resultatet skrämmande effektivt.

Samarbete sker överallt

Sensorer och algoritmer ger helt nya möjligheter att tillverka obemannade krigsrobotar, som förutom luften ovanför oss även kan inta marken och haven.

Det amerikanska försvarets forskningsenhet Darpa har utvecklat det självkörande krigsfartyget Sea Hunter, som använder radar och spårningssystem för att navigera på egen hand. Fartygets huvudsakliga uppgift är att upptäcka fientliga ubåtar över stora avstånd.

Det sker med olika typer av sonar, som fungerar vid olika ljudfrekvenser, och en magnetometer, som registrerar magnetfält, bland annat sådana som avges av elektriska och motoriserade maskiner.

Med sina sensorer kan Sea Hunter upptäcka och sedan klassificera en fientlig ubåt i havet, vilket är särskilt bra när det gäller ubåtar med dieselelektrisk drivlina, som är mycket tystgående.

Sea Hunter seglar obemannat

Sea Hunter seglar obemannat och kommunicerar via satelliter och andra militära enheter. Framtida versioner kan komma att bestyckas med vapen.

© DARPA

Den 40 meter långa trimaranen har inga vapensystem, men det kan inte uteslutas att Sea Hunter så småningom får det.

År 2016 gjorde fartyget resan från San Diego på den amerikanska västkusten till Pearl Harbor på Hawaii och tillbaka igen, helt utan mänskligt ingripande. Sea Hunter kan segla obemannat under upp till 90 dagar långa expeditioner.

Fartyget kommer att få sällskap av efterföljaren Sea Hunter II och ytterligare ett självkörande fartyg vid namn Sea Hawk.

Tanken är att de helt på egen hand ska kunna genomföra militära operationer, men även samarbeta med klassiska krigsfartyg.

Ryssarna är i färd med att göra stridsvagnar helt eller delvis självkörande.

Den kompakta stridsvagnen Platform-M kan rikta sina vapensystem mot ett mål – den har en kalasjnikov och fyra granatkastare – genom att använda optiska sensorer och radar. Automatkarbinen används vanligen som handvapen.

Självkörande stridsvagn avfyrar vapen

Platform-M är en självkörande stridsvagn med en automatkarbin och fyra raketkastare. Den visades upp för första gången under en militärparad i Kaliningrad år 2015.

© Lex Kitaev

Denna typ av obemannat fordon säljs även av det estländska företaget Milrem Robotics, som år 2021 lanserade den självkörande stridsvagnen Type-X Robotic Combat Vehicle, som kan bestyckas med 50-millimetersartilleri.

Stridsvagnen är obemannad och har en funktion som gör att den kan följa efter bemannade militärfordon.

Drönarsvärm tänker själv

Det finns visserligen ännu inte några mördarrobotar som i Terminatorfilmerna, som utan mänsklig hjälp navigerar, identifierar och dödar fienden, men flera experter befarar att utvecklingen nu är på väg dit.

En av de nya tekniker som får kritikerna att sova dåligt på nätterna är så kallade swarm bots.

Det är en typ av militära drönare som inte angriper var för sig, utan i blixtsnabba svärmar med tiotals- eller hundratals drönare med samma mål.

Under en militärparad i början av år 2021 visade den indiska försvarsmakten upp en svärm om 75 drönare som genomförde kamikazeangrepp på flera olika övningsmål, bland annat stridsvagnar, radaranläggningar och bränsledepåer.

Enligt indiska medier planerar landets armé att skaffa sig kapacitet att genomföra angrepp med upp till 1 000 mindre drönare, som släpps från en större obemannad drönare och som kan slå till upp till fem mil in på fientligt territorium.

Stridsvagn vid en soldat

Milrem Robotics har utformat stridsvagnen Type-X, som är tänkt att ge understöd när ingen större stridsvagn finns att tillgå.

© Milrem Robotics

Drönarna i svärmarna kan kommunicera med varandra för att ingå i rätt sorts formationer och de kan manövrera så snabbt att det enda praktiska försvaret mot dem kan visa sig vara att sätta in en liknande drönarsvärm.

Det amerikanska försvaret har liknande planer på drönarsvärmar och är samtidigt i färd med att utveckla ett antidrönarvapen baserat på mikrovågor med hög effekt, som ska kunna slå ut fientliga drönarsvärmar.

Tekniken förlamar drönarnas elektronik och datorer med fokuserade strålar av elektromagnetisk energi.

FN-rapporten från Libyen ger inte något tydligt svar på vad operatörerna bakom drönaren visste eller inte visste, eftersom drönaren agerade på egen hand.

Det medför ett etiskt dilemma. Medan det etiskt sett är relativt enkelt att införa regler mot biologiska eller kemiska vapen är det betydligt mer komplicerat att komma fram till om drönare i krig bör förbjudas helt eller tillåtas under förutsättning att det är människor som styr dem.

Och hur ska vi i framtiden kunna skilja mellan – och sedan bevisa – om en människa har beordrat en drönare att gå till attack eller om drönaren agerade på egen hand?

VIDEO: Se STM Kargu-2 attackera från luften: