När man står med bara fötter på vågen, sänds en svag och ofarlig ström upp genom kroppen. Därmed utnyttjar man att kroppens fett nästan inte leder ström.
Det gör däremot muskler och annan vävnad, framför allt för att de innehåller mycket vatten.
På sin väg genom kroppen möter strömmen stort motstånd från fettcellerna. Endast en smula av strömmen kan bana sig väg genom dessa celler, som därtill fungerar som kondensatorer, så att de till och med håller kvar strömmen.
Strömmen rör sig från den ena fotsulan till den andra, och vågen mäter hur mycket ström som återvänder. Därefter är resten matematik.
Via formler räknas kroppens elektriska motstånd om till fettprocent. Metoden kallas bioelektrisk impendansmätning.
Det är dock ett av de mer osäkra sätten att mäta fettprocenten på.
Även hos de bättre vågarna finns det en osäkerhet i mätningen på fyra procent, och hos billiga badrumsvågar kan osäkerheten vara betydligt större, inte minst för att strömmen endast löper genom den nedersta delen av kroppen.
Mätresultaten är dessutom beroende av om man precis har druckit mycket eller tvärtom är uttorkad.
En hög fettprocent ökar bland annat risken för hjärt-kärlsjukdomar. Kvinnor har dock naturligt högre fettprocent än män.