Det är en tidig morgon på en trafikerad tillfartsväg. Du står still och hör ljudet av tutande signalhorn från otåliga bilister, som liksom du har fastnat i rusningstrafiken.
En meddelande visas på vindrutans display: ”Vill du byta till flygläge?”
Du trycker ”Ja” och plötsligt lyfter fyra batteridrivna rotorer upp bilen i luften. Du svävar fram ovanför de långa bilköerna och några minuter senare landar du på en så kallad vertiport, en parkeringsplats för flygande bilar, och hinner till jobbet i tid.
Drömmen om flygande bilar har funnits lika länge som den reguljära flygtrafiken och sådana farkoster har varit ett stående inslag i otaliga science fiction-filmer. Men nu är flera företag runtom i världen i färd med att förvandla filmdrömmarna till verklighet.

Vi har drömt om den flygande bilen i 150 år
Mer eller mindre fåfänga idéer och försök av olika ingenjörer har med tiden lett fram till vår tids propellerdrivna personbilar.
1842: Kärra skulle flyga på ånga
En flygande, ångdriven kärra med 46 meters vingbredd som lättar via en ramp, det var idén bakom Henson Aerial Steam Carriage, som patenterades år 1842. Maskinen lättade emellertid aldrig från marken.

1917: Curtiss bilflygplan flög nästan
Curtiss Autoplane räknas som det första riktiga försöket att skapa en kombination av flygplan och bil. Autoplane kunde bara nätt och jämnt lätta från marken, så det 8,2 meter långa bilflygplanet fick aldrig riktigt luft under vingarna.

1937: Ingen ville köpa Aerobile
Waterman Aerobile kunde faktiskt flyga ordentligt, vilket bevisades för första gången år 1937. En femcylindrig motor på 100 hästkrafter fick upp Aerobile i luften, men den mycket begränsade efterfrågan gjorde att endast fem exemplar producerades.

2021: SkyDrive ansöker om certifikat
Den 29 oktober 2021 fick det japanska företaget SkyDrive grönt ljus för att påbörja en så kallad typcertifiering, som ska se till att företagets flygande bil med åtta rotorer uppfyller myndigheternas säkerhets- och miljökrav.

År 2021 fick den flygande bilen SkyDrive grönt ljus av de japanska flygmyndigheterna för ett så kallat typcertifikat, det första steget på vägen mot att få en flygfarkost godkänd för att inta luftrummet på ett lagligt och säkert vis.
De flygande bilarna ser olika ut. Vissa av dem kan även köra på marken, som i den klassiska förståelsen av en flygande bil, men de allra flesta påminner mer om förvuxna drönare eller propellerplan med flera rotorer på vingarna.
Hur som helst är dessa farkoster nu nära att infria potentialen som en transportform som kan lösa storstädernas problem med långa bilköer, buller och föroreningar.
Först återstår dock en rad utmaningar.
Elmotorer får bilen att lätta från marken
Med åtta rotorer, åtta elmotorer och en cockpit i mitten påminner den flygande bilen SkyDrive mest av allt om en överdimensionerad leksaksdrönare.
En elektrisk flygande bil kallas på fackspråk eVTOL (electric vertical take-off and landing) och avser en eldriven farkost för persontransporter som startar och landar lodrätt.
SkyDrive ska erövra luften år 2025
SkyDrive SD-03 är en så kallad eVTOL, en flygande eldriven farkost som startar och landar lodrätt. Den flygande bilen ska enligt planerna flyga ovanför gatorna i Japan från år 2025.

1. Topphastigheten är 50 kilometer i timmen
Elmotorerna drivs av ett litiumjonbatteri, som ger en flygtid på fem–tio minuter i cirka 50 kilometer i timmen. Prototypen har bara plats för en person, men år 2025 kommer en uppgraderad tvåpersonersversion som kan flyga i upp till en halvtimme.

2. Skydrive startar och landar lodrätt
Landningsstället påminner om en helikopters, eftersom farkosten startar och landar lodrätt. SkyDrive kan nå en maximal höjd på 150 meter, medan 2025 års uppgraderade version ska kunna flyga 100 kilometer i timmen på upp till 500 meters höjd.

3. Åtta rotorer ökar säkerheten
SkyDrive har totalt åtta rotorer och åtta elmotorer, som använder sig av principen distributed electric propulsion, vilket innebär att om en eller flera av motorerna slutar fungera, så kompenserar de övriga och får ner farkosten säkert på marken.
Lodrätt startande och landande farkoster är inget nytt. Både helikoptrar och de militära flygplanen Harrier och V-22 Osprey har funnits i flera årtionden.
De tillhör flygplanskategorin VTOL (vertical take-off and landing), men använder inte elektriska motorer för att driva sina propellrar eller rotorer.
En av de stora fördelarna med elmotorer är att de är väldigt effektiva och kan omvandla ända upp till 90 procent av strömmen i ett batteri eller en bränslecell till rörelseenergi, exempelvis i form av en roterande propeller.
Samtidigt blir batterierna allt bättre, inte minst på grund av de vanligt förekommande litiumjonbatterierna, som under de senaste 30 åren har blivit cirka åtta procent effektivare för varje år. Ingenjörerna arbetar även med att utveckla nya batterityper, som i stället för dyrt litium använder svavel eller luft, vilket skulle kunna mångdubbla de flygande bilarnas räckvidd.
En annan fördel med elektriska flygande farkoster är att en elmotor består av få komponenter jämfört med en bränslemotor. Därför kan den bli kompakt, vilket minskar både vikten och luftmotståndet.
Användningen av flera mindre motorer, som de åtta på SkyDrive, innebär också att även om en eller flera motorer skulle sluta fungera, så kan farkosten landa säkert eftersom de övriga motorerna kompenserar för den minskade lyftkraften.
Nasa startade vågen
Verkligt populärt blev eVTOL-konceptet år 2010, då Nasa presenterade idén om det elektriska enpersonsplanet Puffin, som skulle starta och landa lodrätt.
Det 3,7 meter långa flygplanet var tänkt att ha 4,4 meters vingbredd, en räckvidd på omkring 80 kilometer och en maxhastighet av cirka 240 kilometer i timmen. Trots att Puffin aldrig byggdes i full skala, ledde det till en våg av nya eVTOL-koncept från bland annat flygplanstillverkarna Airbus och Boeing.
Det finns nämligen många fördelar med eVTOL-farkoster jämfört med traditionella flygplan och bilar.

Nasas konceptflygplan Puffin var tänkt som en eldriven farkost som enkelt kunde transportera en person från punkt A till punkt B.
För det första är de eldrivna farkosterna betydligt tystare än exempelvis helikoptrar, vilket är viktigt för invånarna i storstäder med mycket trafik, där bullernivån redan är hög.
Med det i åtanke arbetar Airbus med konceptet CityAirbus, en flygande buss som ska kunna tillryggalägga 80 kilometer i en hastighet av upp till 120 kilometer i timmen. Ett av målen med CityAirbus är att nå ner till 65 decibel, vilket motsvarar bullernivån på en trafikerad gata.
För det andra är eVTOL-farkoster mindre sårbara för trafikstörningar i form av exempelvis köbildningar eller vägarbeten.
I San Francisco ägnar en genomsnittlig invånare 230 timmar om året – motsvarande 9,5 dagar – åt att pendla till och från jobbet. Genom att få upp en del av passagerartransporterna i luften hoppas ingenjörerna kunna avlasta dels vägnätet, dels tåg- och tunnelbaneinfrastrukturen och på så vis få ner restiderna.
230 timmar om året ägnar invånarna i San Francisco i genomsnitt åt pendling.
För det tredje är eVTOL-konceptet mindre klimatbelastande än helikoptrar och flygplan, eftersom dessa farkoster, precis som elbilar, drivs av elmotorer och litiumjonbatterier i stället för av flygbränsle.
Bil flyger mellan flygplatser
Just nu finns det två överordnade kategorier av eVTOL. Den ena är passagerardrönare som SkyDrive, som påminner om en helt vanlig drönare, eller en quadcopter. Den andra tar beteckningen ”flygande bil” bokstavligt.
Till denna kategori hör AirCar, som i juni 2021 flög en 35 minuter lång tur mellan flygplatserna i Nitra och Bratislava i Slovakien. AirCar har fyra hjul, precis som en vanlig bil, men även vingar, som kan vikas ihop och fällas in i bilens kaross efter landningen, så att bilen kan köra på vanliga vägar.
Processen att förvandla AirCar från bil till flygplan tar tre minuter och bilens kaross är byggd av ett kompositmaterial som tillsammans med vingarna och stjärtpartiet bidrar till att skapa lyftkraft under flygningen.
AirCar är det närmaste vi kommer den klassiska bilden av en flygande bil. I juni 2021 gjorde AirCar en 35 minuter lång testflygning mellan de slovakiska städerna Nitra och Bratislava.
Nackdelen med AirCar är att den behöver en traditionell landningsbana, som är alldeles för utrymmeskrävande för att anlägga centralt i våra städer.
Om den flygande bilen ska bli en verklig framgång måste därför starten och landningen ske lodrätt. Det kan göras på särskilda flygplatser, så kallade vertiports, som ingenjörerna och arkitekterna nu arbetar med att tänka ut.
Därmed kommer vi till den flygande bilens allra största utmaning. För om trafiken ska kunna glida fram genom luften krävs ett stort antal landningsplatser runtom i staden, så att den fortsatta transporten till destinationen inte blir för lång.

För att flygande biltrafik ska fungera behövs flygplatser för farkosterna, så kallade vertiports, mitt i städerna. Då går det att parkera nära sin destination.
Det är dock ont om utrymme i storstäderna och kvadratmeterpriserna är höga. Tanken är därför att man ska utnyttja redan existerande ytor till vertiports, exempelvis på stora byggnaders tak eller på floder och sjöar.
Bristen på landningsplatser är emellertid inte ingenjörernas enda problem.
Buss blir självflygande
För att säkerheten ska ökas och risken för kollisioner minimeras behöver de flygande bilarna i så hög grad som möjligt vara självflygande.
Tillsammans med en rad samarbetspartner är företaget GKN Aerospace i färd med att undersöka hur kameror och sensorsystem kan få obemannade flygande bussar att säkert navigera mellan olika punkter i staden – och mellan varandra.
På så vis ska Skybus bli en självflygande del av stadsbilden med plats för uppemot 50 passagerare.

Den förarlösa Skybus, som ska ha plats för uppemot 50 passagerare, kan flytta upp en del av den traditionella buss- och taxiverksamheten i luften.
En av de stora utmaningarna är att den förarlösa tekniken kräver en helt ny dimension. I dag kan sensorer registrera vad som händer framför, bakom och vid sidan av de senaste bilmodellerna, men innan tekniken går att använda till självflygande transporter måste den även kunna registrera vad som händer ovanför och under farkosten.
Myndigheterna behöver också ta fram en särskild trafikförordning som gäller även i luftrummet ovanför gatorna, eftersom det i dag i många fall är förbjudet att flyga ovanför stadsbebyggelse av buller- och säkerhetsskäl.
Först när dessa saker har lösts kan vi höja oss ovanför stadens pendlingskaos och flyga hem till förorten.