Tunna för kärnavfall

Farligt kärnavfall samlas i osäker förvaring

Över hela världen ligger mer än 350 000 ton högaktivt avfall i temporära förvar. En stor del förvaras i vattenbassänger, som riskerar att läcka ut radioaktiva ämnen till grundvattnet. Bara Finland och Sverige har hittat en bestående lösning på avfallsproblemet.

Över hela världen ligger mer än 350 000 ton högaktivt avfall i temporära förvar. En stor del förvaras i vattenbassänger, som riskerar att läcka ut radioaktiva ämnen till grundvattnet. Bara Finland och Sverige har hittat en bestående lösning på avfallsproblemet.

Shutterstock

I 70 år har vi låtit högaktivt avfall från världens alla kärnkraftverk bara samlas på hög, utan några konkreta planer för vad som ska hända med det.

Omkring 70 procent av avfallet är placerat i vattenbassänger i kärnkraftverken, vilket redan har visat sig vara en ohållbar lösning. Vid Hanford i USA har bassängerna exempelvis läckt ut radioaktiva ämnen i grundvattnet.

En säkrare form av mellanlagring är att förvara de använda bränslestavarna i stålcontainrar, som placeras inuti betongbehållare. På det sättet lagras 30 procent av världens högaktiva avfall. Metoden tillämpas bland annat i Kanada, USA, Tyskland, Litauen, Ukraina och Nederländerna.

Graf över mängden kärnavfall

I dag lagras 360 000 ton använt reaktorbränsle i tillfälliga förvar. Mängden kärnavfall växer med cirka 11 300 ton om året.

© Shutterstock

Redan för flera årtionden sedan erkände Internationella kärnenergiorganet att säker slutförvaring av högaktiva, använda bränslestavar är ett brådskande ärende.

Högaktivt avfall måste placeras i slutförvar som kan säkras mot utsläpp i 100 000 år. Flera länder har undersökt möjligheterna att begrava avfallet djupt nere i berggrunden, men hittills har alla konkreta projekt i exempelvis Frankrike, Storbritannien, USA och Tyskland lagts ned till följd av stort motstånd i närområden.

Bara i Finland och Sverige har man lyckats hitta en permanent lösning på avfallsproblemet. I Finland ska en kyrkogård för kärnavfall tas i bruk 2024 eller 2025, medan vi i Sverige ska vara klara med en slutförvaring på 2030-talet.

1. Vattenbassänger är riskabla

Vattenbassänger för uttjänta bränslestavar
© Guillaume Souvant/AFP/Ritzau Scanpix

Metod: Använda bränslestavar placeras i bassänger. Pumpar leder kallt vatten genom bassängerna för att hålla temperaturen på 40 grader Celsius.

Fördelar: Vattnet skyddar mot strålning och förvaringen är billig. Efter 40 år har strålningen minskat till en tusendel, vilket gör slutförvaret enklare.

Nackdelar: Bassängerna är sårbara för naturkatastrofer, terror och krig. Kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan 2011 berodde på att elförsörjningen till pumparna fallerade, så att vattnet kokade bort. Även vid Tjernobyl i Ukraina blev det elavbrott när ryska trupper ockuperade platsen 2022. Explosioner vid kraftverket hade i värsta fall kunnat orsaka ett moln av radioaktivitet över Europa, men elen kopplades lyckligtvis fort in igen.

Tidshorisont: Årtionden.

2. Betongtunnor köper tid

Betongtunnor till stålcontainrar
© Rob Huibers/Rhu00436nth/Ritzau Scanpix

Metod: Efter att ha kylts ned i en vattenbassäng i ett årtionde överförs avfallet till stålcontainrar, som sedan placeras betongbehållare. Metoden används exempelvis av det nederländska företaget COVRA, som även förvarar museiföremål i depån.

Fördelar: Containrarna behöver inte övervakas i samma utsträckning som vattenbassänger, och förvaringen är väl skyddad mot krigs- och terrorhandlingar. Dessutom köper metoden lite mer tid, innan ett beslut om slutförvaring måste fattas. Under tiden kanske det utvecklas nya typer av reaktorer som kan använda kärnavfallet, eller nya tekniker som kan reducera mängden av långlivade radioaktiva ämnen.

Nackdelar: Containrarna är en dyr lösning jämfört med vattenbassänger.

Tidshorisont: 100 år.

3. Saltdiapir kan vara en lösning

Saltdiapir i berggrunden
© Kay Nietfeld/Picture Alliance/Ritzau Scanpix

Metod: Avfallet slutförvaras i saltdiapir i berggrunden, där saltet så småningom omsluter containrarna. Tyskland planerade i årtionden ett slutförvar på 840 meters djup i Gorleben, men gav upp projektet 2021. Nu undersöker de förhållandena i 60 andra saltdiapirer.

Fördelar: Förvaringen är enkel och på många hundra meters djup är avfallet väl skyddat mot krig och terror.

Nackdelar: Som i fallet med Gorleben kan saltdiapiren utsättas för svaga jordbävningar. Dessutom var placeringen olycklig i och med att den stora floden Elbe rinner rakt över diapiren, samt att berget över saltet kan vara otätt. Eftersom allt fokus riktades mot Gorleben är det fortfarande oklart vilken potential saltdiapirer har som slutförvar.

Tidshorisont: 100 000 år.

4. Berggrunder är beständiga

Berggrund för förvaring
© Posiva

Metod: Det använda kärnbränslet förs över i kopparcontainrar, som sedan placeras i lerfodrade hål en halv kilometer ned i urberget. Till sist fylls alla tunnlar igen med lera. Finland är redo att inleda slutförvaringen i Onkalo 2024, medan Sveriges slutförvar i Forsmark ska stå klart under 2030-talet.

Fördelar: Det skandinaviska urberget av granit och gnejs är 1,8 miljarder år gammalt och stabilt, så att avfallet stannar där det är.

Nackdelar: Vatten är det enda hotet. Trots att avfallet förvaras långt ned i urberget kommer vatten att sippra ned till förvaringen genom små skåror. Lerlagret runt containrarna ska dock stänga ute vattnet samtidigt som berget ovanför fungerar som ytterligare en barriär.

Tidshorisont: 100 000 år.

Finland får den första kyrkogården för kärnavfall

Slutförvaret i Finland
© Posiva

År 2024 står världens första kyrkogård för kärnavfall redo att ta emot högaktivt avfall. Slutförvaret ligger 430 meter ned i det finska urberget. Under nästa hundra år ska kyrkogården byggas ut vid behov, varpå den förseglas för all evigframtid. Läs hur här.