Atomkraft – Ja tack?

Kärnkraft täcker cirka tio procent av jordens totala elförbrukning och omkring fyra procent av den totala energiförbrukningen.

Enligt Internationella kärnenergiorganet, IAEA, existerade 439 kärnkraftverk fördelade på 32 länder 2022.

Och den siffran kommer sannolikt att stiga i framtiden, i takt med att allt fler nationer blir mer positivt inställda till kärnkraft.

En enorm energikris i Europa och en global klimatkris har nämligen gett den kontroversiella gröna kärnkraften vind i seglen.

I dag står USA för cirka 31 procent av världens totala kärnenergiproduktion, medan Kina och Frankrike innehar cirka 14 procent var.

Länder som bland andra Ryssland, Sydkorea, Kanada, Ukraina, Storbritannien och Sverige baserar dock också en betydlig del av sin energiproduktion på kärnkraft.

År 2020 öppnades dessutom det första kärnkraftverket i Förenade Arabemiraten.

I Tyskland har man däremot länge planerat att fasa ut landets tre kärnkraftverk.

Men hösten 2022 vidtog den tyska regeringen åtgärder för att hålla liv i två av tre kärnkraftverk fram till 2023 för att garantera elektricitet under vintern som komma skulle.

I mars 2022 lovade den franske presidenten Emanuel Macron att Frankrike ska bygga upp till 14 nya kärnkraftverk innan 2050 om han blev återvald – vilket han blev.

Den brittiska regeringen planerar också att finansiera minst ett nytt kärnkraftverk för att nå i målsättningen om nettoutsläpp av växthusgaser.

I EU ser fler medlemsländer i dag kärnkraft som en möjlig lösning på några av utmaningarna i samband med utvecklingen av grön energi i Europa.

I juli 2022 röstade EU-kommissionen ja till ett förslag, som kategoriserar gas och kärnkraft som hållbara investeringar under en övergångsperiod.

Enligt EU-kommissionen är åtgärden nödvändig för att ge länderna längre tid att införa hållbara energikällor under kommande år.

"Gas och kärnkraft kan bidra till den gröna omställningen, men vi ställer hårda krav och ökar incitamenten att förändra energiformerna", sade Irlands EU-kommissionär, Mairead McGuinness, efter omröstningen.

Kärnkraftverk producerar elektricitet i en atomreaktor genom fission.

Fission uppstår när en atomkärna träffas av en neutron och klyvs i två delar.

Klyvningen frigör energi som är flera miljoner gånger kraftfullare än under kemiska reaktioner, som exempelvis förbränning eller explosioner.

Reaktorernas bränsle består huvudsakligen av radioaktivt uran, som förekommer som så kallade isotoper med ett varierande antal neutroner i atomkärnan.

Isotoperna är instabila, vilket gör att de sönderfaller och avger energi som radioaktiv strålning under fissionsprocessen.

Radioaktiva isotoper är enormt skadliga för människor och djur om de släpps ut i naturen.

Och det har hänt ett par gånger under nyare tid.

År 1986 exploderade kärnkraftverket i den ukrainska staden Tjernobyl.

År 2011 slog en jordbävning och den efterföljande tsunamin ut kärnkraftverket i Fukushima, Japan, varpå det läckte ut massiva mängder skadlig radioaktiv strålning.

Så fungerar ett kärnkraftverk

Till skillnad från svarta energikällor som kol och olja släpper kärnkraft inte ut någon koldioxid i atmosfären.

Många anser att det gör kärnkraften till en uppenbar tillgång i den gröna omställningen.

FN:s klimatpanel, IPCC, påpekar att kärnkraftverk som är en väg att reducera jordens samlade klimatpåverkan på samma sätt som andra rena energikällor som sol, vind och vattenkraft.

Förespråkarna för kärnkraft framhäver inte bara energikällan som en av de mest miljövänliga.

Till skillnad från andra gröna energikällor, baserade på exempelvis sol och vind, är kärnkraftverk inte beroende av vädrets nycker, utan kan leverera energi konstant.

Ett kärnkraftverk producerar lika mycket energi som cirka 449 vindkraftverk.

Det pågår arbete med utveckla nya reaktorer, som kan utnyttja upp till 90 procent av energin i uranbränslet. Befintliga kärnkraftverk utnyttjar nämligen bara upp emot en procent av energin i uranbränslet.

Utvecklingen och konstruktionen av nya och effektivare kärnkraftverk kostar dock astronomiska summor.

Ett kärnkraftverk kostar drygt 35 miljarder kronor – ungefär lika mycket som det kostade att bygga Öresundsbron.

Förespråkarna för kärnkraft påpekar också att energikällan är mycket säkrare än exempelvis kol.

En rapport från den vetenskapliga tidskriften The Lancet har räknat ut att kol är 500 gånger farligare vad gäller dödsfall – och 1 200 gånger farligare när det gäller utvecklingen av farliga sjukdomar.

När USA öppnade sitt första kärnkraftverk 1954 påstod chefen för "the Atomic Energy Commission", Lewis Strauss, att elektricitet såld genom kärnkraftverk var "för billig för att mäta".

Det skulle visa sig vara något av en överdrift.

För medan priset på elektricitet genererad av vind- och solkraftverk sjunker år efter år – om man bortser från perioder med exempelvis energikriser och hög inflation – har priset på elektricitet från kärnkraftverk stadigt krupit uppåt.

År 2010 kostade en megawattimme från ett kärnkraftverk i genomsnitt 1 070 kronor. I dag har priset stigit till 1 860 kronor.

Under samma period sjönk priset för en megawattimme från solenergi från 2 755 kronor till 400 kronor. Det visar en rapport om priser på olika energikällor från 2021, publicerad av det finansiella rådgivningsföretaget Lazard.

Etableringen av nya kärnkraftverk är också en kostsam affär som ofta drar ut på tiden. Det beror bland annat på att det tar enormt lång tid att uppfylla alla säkerhetskrav.

Ett illustrativt exempel är kärnkraftverket Olkiluoto-3 i Finland, som enligt planen skulle stå klart 2009. På vägen drabbades byggandet av ett flertal fel och förseningar i samband med säkerhetsåtgärderna.

Först på våren 2022 stod Europas största kärnkraftverk helt klart med ett slutpris på svindlande 92 miljarder kronor – nästan tre gånger högre än den kostnad man ursprungligen räknat med.

Det är dock inte bara de höga priserna som gör kärnkraft till ett komplicerat projekt.

Sedan de första kärnkraftverken såg dagens ljus i mitten av 1950-talet, har de genererat knappt 400 000 ton radioaktivt avfall över hela världen. Det visar en sammanställning från Internationella kärnenergiorganet, IAEA.

Radioaktivt avfall är den restprodukt som uppstår vid utvinning av kärnenergi, och depåer för lagring av radioaktivt avfall etableras vanligtvis i nedlagda gruvor i områden där det sällan eller aldrig förekommer seismisk aktivitet.

Enligt IAEA har omkring 95 procent av världens befintliga radioaktiva avfall låg eller mycket låg nivå radioaktivitet.

De sista fem procenten av det radioaktiva avfallet har medelhög eller hög nivå radioaktivitet, och det är det som vanligtvis är restavfallet från kärnkraftverk.

Det kan ta upp emot en kvarts miljon år att bryta ned det mest radioaktiva kärnavfallet, och därför är det viktigt att det deponeras på platser som får ligga ostörda under extremt lång tid.

Inget av länderna i EU har en fullständig plan för deponeringen av kärnavfall och kritiker befarar att den i deras ögon bristfälliga hanteringen av det radioaktiva avfallet kan leda till hälsorisker för framtida generationer.

Forskare vid brittiska Lancaster University och Jožef Stefan Institute i Slovenien ser dock möjligheter i kärnkraftverkens giftiga rester.

De har nämligen hittat en metod för att använda kärnavfallet till att framställa miljövänliga tillsatsämnen som kan göra bensinbilar grönare.

När kärnkraften kom på 1950-talet hade den nya tekniken stor uppbackning i nästan hela världen.

Motståndet mot kärnkraft växte dock gradvis under 1970-talet, och tog fart på allvar efter den delvisa nedsmältningen av kärnkraftverket Three Mile Island i USA.

Hundratusentals människor demonstrerade i USA och Europa mot kärnkraftverken och folkupproret mot kärnkraft växte sig så stort att mer än 50 planerade nya kärnkraftverk skrinlades under åren 1979–1982.

Efter olyckan på kärnkraftverket i Tjernobyl 1986 växte motståndet mot kärnkraft ytterligare.

Minskade offentliga tillskott till kärnkraftverk och billigare priser på olja och gas innebar att det uppfördes mycket få nya kärnkraftverk i västvärlden på 1990-talet.

Moderna kärnreaktorer är mycket säkrare än de äldre modellerna.

De kärnreaktorer som byggs i Europa i dag innehåller en så kallad "core catcher" – en uppsamlingsbassäng under själva reaktortanken, som samlar upp radioaktivt material under tanken, i händelse av härdsmälta.

Syftet med denna nya säkerhetsanordning är att man på så sätt kan stoppa radioaktiva ämnen från att sippra ut i omgivningarna om olyckan är framme.

Den senaste reaktortypen är en så kallad saltreaktor som inte kan smälta eller explodera.

Om elektriciteten i kärnreaktorn slås ut, smälter det varma saltet i en frusen bottenpropp, som vanligtvis hålls nedkyld via en elektrisk frys.

Därefter glider saltet ned i lagringstank, där det sprids så mycket att kedjereaktionerna i kärnbränslet avstannar.

Läs mer om den nya generationen saltreaktorer här.