Shutterstock

Nytt chip sätter hastighetsrekord på nätet

Coronakrisen har visat att det finns behov av mycket större bandbredd på internet. Med nya optiska chip kan vi uppnå det i det befintliga fibernätet.

En forskargrupp från tre australiska universitet har slagit rekord i dataöverföring genom optisk fiber. Experimentet visar hur snabbt internet kan bli med den infrastruktur av fiberoptiska kablar som redan används på de flesta platser.

Fiberoptik överför stora mängder data i form av pulser av infrarött ljus från upp till 80 lasersändare med var sin våglängd. För att öka hastigheten krävs det flera kanaler, som kan transmittera sina egna signaler parallellt utan att störa varandra.

I försöket använde forskarna ett enda optiskt chip till att skapa flera hundra kanaler.

Ett optiskt chip kan skicka mer information genom fiberoptik än 80 lasersändare. Detta visar ett nytt försök, i vilket forskare uppnådde en dataöverföringshastighet på 44,2 terabit/sekund.

© Monash University

Chippet fungerar med hjälp av så kallad mikrokamteknik, som delar upp det infraröda ljusspektrumet i en regnbåge av kanaler, som var för sig fungerar som en laser.

I experimentet skickade forskarna 44,2 terabit per sekund genom en fiberoptisk kabel, som de hade dragit från Monash-universitetet till universitetet RMIT, en sträcka på 76,6 kilometer. Hastigheten var därmed cirka 250 000 gånger högre än världens snabbaste kommersiella internethastighet, som finns i Singapore.

Coronakrisen har påvisat behovet

Coronakrisen har försatt kapaciteten i det fiberoptiska nätet under hård press, eftersom så många människor har varit tvungna att arbeta hemifrån.

Den stora trafiken har bland annat lett till att strömningstjänster som Netflix i Europa under en period har levererat nedsatt bildupplösning, för att nätet skulle klara belastningen.

1000 spelfilmer i HD-kvalitet – så mycket data kan det optiska chippet skicka genom fiberoptik på mindre än en sekund.

Det problemet kan vi undvika när optiska mikrokammar blir vanligar, tror forskare.

De förväntar sig att tekniken först kommer att användas till ultrasnabb direktkommunikation mellan stora datacentrum, som exempelvis forskningsinstitutioner – och att det kommer att ta upp till fem år innan vanliga internetanvändare får glädje av den.