Så uppstår vulkanöar som Galápagos
Galápagosöarna består av 19 vulkanöar utströdda i Stilla havet. Det tillkommer ständigt nya öar, som består av en cocktail av glödheta grundämnen från jordens innersta.
Jorden förändras hela tiden, de tektoniska plattorna flyttar sig, och nya, små öar dyker upp ur havet. En världsatlas stämmer därför i regel inte särskilt länge.
Det är framför allt vid vulkaniska ögrupper som Galápagosöarna som många förändringar sker.
_Öarna är kända för sitt rika och otroliga djurliv – trots att vulkanöarna är relativt karga.
Jordens yta består av tektoniska plattor, som ständigt förskjuts. Under Galápagosöarna rör Stilla havets platta sig med mellan fem och nio centimeter om året.
Ögruppen avviker dock på allvar genom att vara ett av de områden där den vulkaniska aktiviteten är störst. Det innebär att en helt ny ö emellanåt dyker upp. De bildas av material från jordens inre – de är vulkanöar.
Jordens inre
I jordens kärna finns en lång rad grundämnen som uran, torium och kalium. När dessa sönderfaller alstras energi, som blir till värme.
Precis som när man sover i en våningssäng, och personen i den nedre slafen fryser, och personen i den övre svettas, så stiger värmen i jordens inre uppåt och ut mot jordens skorpa._
Dessa varma strömmar smälter bergmaterial på sin väg, och det är så magma bildas. Detta sker gradvis efter hand som trycket faller ju längre mot jordens skorpa de når.
Strömningarna får kontinentalplattorna att förskjutas och röra sig. De ger alltså plats åt magman genom att antingen dras isär eller glida in under varandra.
Galápagos som hetfläck
Galápagos ligger mitt på Stillahavsplattan, och skulle egentligen vara undantagen från den vulkaniska aktivitet som ofta förekommer där de tektoniska plattorna möts.
Precis som vid Hawaii och Island ligger Galápagos emellertid ovanpå en så kallad hetfläck, där aktiviteten av varma strömmar under jordens skorpa är mer konstant och våldsam. De varma strömmarna från nedre delen av jordens mantel för med sig flytande magma.
Själva hetfläcken vid Galápagos ligger så djupt att den inte rör sig, men när Stilla havets kontinentalplanta varje år flyttar sig några centimeter österut, så sker det en förskjutning av den plats där magman väller upp ur jordens inre.
På Galápagosöarna hittar man den karakteristiska blåfotade sulan.
Under årens lopp har magman i flera omgångar strömmat ut på olika platser kring hetfläcken vid Galápagos. På havsbottenplattan har det skapat undervattensöar av stelnad magma. Efter flera utbrott bildas det så mycket stelnad lava att den tränger upp genom havsytan och gör syskonskaran av Galápagosöar en medlem rikare.
Vulkanöar kommer och går
Vid upprepade utbrott väller lava ut ur vulkanöns öppning och avlagras, så att vulkanön växer sig större. Så länge hålet i vulkanen är djupt nog flyter magma upp genom de underjordiska gångarna och ökar vulkanens omfattning.
Vulkanerna kan anta olika former, bland annat den klassiska stratovulkanen, som sticker upp som en kon i landskapet. Den typen är vanligast på platser där två kontinentalplattor möts.
Sköldvulkaner har mer tunnflytande lava och i stället för att bygga upp en stor kon flyter lavan ut som löst vispad grädde. Det ger vulkanen en form som för tankarna till skalet hos de berömda jättesköldpaddorna på Galápagosöarna.
En leguanfamilj lapar sol på den stelnade lavan.
En del vulkanöar består mest av aska. I sådana fall spolar det omgivande havet bort öarna igen. Det är emellertid inte enbart öarna av aska som kan försvinna. Om öarna bildats av den förstenade lavan, men inte längre tillförs material från jordens inre, så vittrar de långsamt för att till slut försvinna igen under havets yta.