Norden blev till i helvetet

Marken spricker. Ett flera miljarder ton tungt klippblock faller hundratals meter ner i marken och blottlägger ett hav av kokande magma.

Samtidigt som magman stiger och fyller sprickan får de närliggande vulkanerna ett öronbedövande utbrott.

Luften fylls av aska och glödande pimpsten, medan reptiler och leddjur desperat flyr från det glödheta infernot – eller blir levande stekta.

För 285 miljoner år sedan var Norge, närmare bestämt Oslo, helvetet på jorden. Superkontinenten Pangea höll på att brytas sönder och krafter långt nere i marken försökte slita itu Norden.

Vår urgamla berggrund satte emellertid envist i hälarna och vägrade lämna ifrån sig det som i dag är de västra fyra femtedelarna av Norge.

Till slut släppte de plattektoniska krafterna sitt grepp om Norden. Pangea bröts i stället upp längre västerut och gav jorden sina nuvarande kontinenter, och inte minst en ny ocean: Atlanten.

Det Norden vi känner var fött.

Men faktum är att vår dramatiska historia börjar betydligt tidigare. Nya studier visar nämligen att Nordens geologiska historia omfattar större delen av jordens livslängd – och det har inte gått lugnt till.

Norden ligger på en urbergssköld

Först och främst är det viktigt att konstatera att Norden geologiskt sett inte är samma sak som den kulturella region som omfattar Norge, Sverige, Finland, Island och Danmark.

Island och Danmark ligger nämligen inte på det stabila berggrundsområde som bär namnet Baltiska skölden.

Island, som ligger långt västerut i Atlanten, består av unga lavabergarter som ständigt sprutar ut ur jordens inre.

Faktum är att ön grenslar den enorma mittoceaniska rygg som bildades när Pangea bröts sönder och jordens krafter inte lyckades slita itu Norge. På den oceaniska ryggen bildas hela tiden ny havsbotten, som pressar isär den eurasiska och den nordamerikanska kontinentalplattan.

Danmarks anknytning till Baltiska skölden är lösare. Det finns visserligen berggrund under Danmark, men den ligger så djupt att danskarna bokstavligt talat står på gungande mark.

Mer om det senare.

För att förstå hur Norden blev till och varför den ser ut som den gör i dag har forskarna studerat avgörande händelser i regionens historia, händelser som bland annat har skapat berg höga som Himalaya och en osårbar kork, som har guppat runt på planeten i miljardtals år.

Norge pressades 10 000 meter upp i luften

Upprepade gånger under planeten historia har Norden klämts, tryckts och krossats. När en landmassa utsätts för sådant uppstår fenomenet bergskedjebildning.

Bergskedjebildning är ett av de sätt på vilka nya bergskedjor blir till. Bildningen sker när två kontinenter kolliderar och sakta bromsas.

Kollisionen pressar samman berggrunden, så att den både skjuter i vädret som en bergskedja och trycks ner under kontinenten, ett fenomen som just nu pågår mellan den indiska och den asiatiska kontinentalplattan, som pressar upp bergen i Himalaya.

Analyser visar att Baltiska skölden vid minst sex tillfällen har upplevt bergskedjebildningar av det här slaget.

Den tidigaste bergskedjan tornade upp sig för 3,1 miljarder år sedan, medan den senaste bergskedjebildningen skedde för cirka 425 miljoner år sedan. Då kolliderade de forntida kontinenterna Baltica (med bland annat Norden) och Laurasien, som utgjorde större delen av Nordamerika.

Denna tungviktarkollision var bara en av många som bidrog till att forma superkontinenten Pangea.

Kollisionen tryckte på de norska fjällen så mycket att det bildades en bergskedja som var högre än vår tids Himalaya på en plats där merparten av Norge ligger i dag.

Kollisionen hade även en annan effekt, vilket förklarar varför större delen av Danmark skiljer sig geologiskt från sina skandinaviska broderländer.

De två kontinenternas kollision skapade en gigantisk lodrät förskjutning i berggrunden, en så kallad förkastning, som går från sydost till nordväst genom Skåne och norra Jylland.

På förkastningens svenska sida ligger berggrunden ända uppe vid ytan och ger fast mark under fötterna, men på den danska sidan befinner den sig så långt som 10 000 meter ner i marken.

Det innebär att Danmark vilar på en 10 000 meter tjock hög av sten, grus, sand, lera och kalk.

I dag är förkastningen i princip inaktiv, men under långa perioder har den varit en storleverantör av kraftiga jordskalv som skakat Norden.

Kollision gav kärnan evigt liv

Efter det att Norges Himalaya tornat upp sig nötte väder och vind långsamt ner bergen. Geologerna kallar denna process för erosion, som med tiden kapade omkring 8 000 meter av de norska fjällens höjd.

Norden har dock inte bara krympt på höjden.

Baltiska skölden har också växt till ytan genom att samla på sig vulkaniska mikrokontinenter, som har närmast svetsats fast i berggrunden.

Små och stora kollisioner har även haft en annan inverkan, vilket forskarna först nyligen har kommit underfund med.

Kollisionerna bidrog nämligen till att skydda Baltiska sköldens ursprungliga kärna, den så kallade kratonen.

Kratoner är några av planetens allra äldsta delar. På vissa håll är berggrunden närmare 4,3 miljarder år gammal, bland annat utanför Hudson Bay i Kanada.

Eftersom kratonerna består av mycket lätt jordskorpa flyter de upp på det underliggande lagret, manteln, ungefär som en kork eller ett olastat fartyg på havet.

I två studier från åren 2019 och 2020 visade en forskargrupp ledd av den indiske geofysikern Jyotirmoy Paul med hjälp av datormodellering att kratonerna vanligen är både mycket styvare och betydligt tjockare än omgivande berg.

Och ju styvare och tjockare jordskorpan är, desto svårare har planeten att tvinga ner dem i de sprickor där jordskorpan brister, de så kallade subduktionszonerna.

Varje gång två landmassor kolliderar blir båda två kortare och tjockare, och eftersom Baltiska skölden har gått igenom minst sex stora kollisioner har landmassorna uppnått en tjocklek på ända upp till 65 kilometer. Det har gjort dem extremt långlivade.

Exakt när den tjocka och seglivade kratonen under Norden bildades har länge varit ett mysterium, men nu har ryska forskare hittat svaret.

Skandinavien var ett tropiskt paradis

År 2020 undersökte en forskargrupp under ledning av geologen Tamara Bajanova små, ultrastabila kristaller av mineralet zirkon.

Kristallerna kom från ryska Kolahalvön, som utgör Baltiska sköldens östligaste del.

Bajanova daterade kristallerna, och därmed Norden, till en ålder av minst 3,73 miljarder år, vilket gör Nordens berggrund till en av planetens äldsta.

Vår urbergssköld är inte bara urgammal och seglivad. Analyser visar också att den har färdats jorden runt som en pusselbit och utgjort en del av nästan alla superkontinenter geologerna känner till.

Det vet forskarna tack vare mikroskopiska magneter som har ”frysts fast” i tiden.

Magneterna består av mineralkorn som steg upp till ytan från jordens inre i form av magma. Antingen kom kornen ut ur en vulkan som lava eller så hade de stelnat till berg redan innan de bröt igenom ytan.

Medan magman stelnade drog jordens magnetfält i de magnetiska mineralkornen, som riktade in sig efter fältet. När berggrunden var helt stelnad och kall låstes mineralernas magnetiska riktning fast för all framtid.

Det gör att dagens geologer kan avläsa kornens riktning och komma fram till var någonstans på planeten mineralet befann sig när det stelnade. Genom att datera berggrunden kan geologerna till och med säga när det skedde.

Slutsatsen är att Skandinavien under lång tid befann sig i det som i dag är Stilla havet och i perioder har varit ett tropiskt paradis i trakterna kring dagens Hawaii.

De många positionerna har gett upphov till intressanta grannskap med andra långlivade landmassor.

Under superkontinenten Rodinias existens, för 900 miljoner år sedan, var till exempel så exotiska destinationer som dagens Västafrika, Kongo och Amazonas våra närmaste grannar.

Norden kommer att fortsätta utan oss

I dag ligger kontinenterna långt ifrån varandra. Faktum är att landmassorna håller på att nå sin maximala åtskillnad, vilket innebär att kontinenterna under de följande 50–100 miljoner åren återigen kommer att börja samlas.

Den amerikanske geologen och paleogeografen Christopher Scoteses bedömning är att kontinenterna kommer att samlas i en ny superkontinent, som han har gett namnet Pangea Proxima, ”nästa hela jorden”.

Afrika kommer att fortsätta sin rörelse norrut och få en ny bergskedja, Medelbergen, att torna upp sig i Centraleuropa. Kollisionen kommer att få kontinenten att rotera medurs, så att Norden rör sig i nordostlig riktning.

Australien kommer att röra sig norrut och sluka alla de större öarna i Oceanien, medan Grönland kommer att rotera upp norr om Nordamerika, som i sin tur kommer att förenas med Asien.

En subduktionszon kommer att öppnas längs den amerikanska kusten och sluka Atlantens havsbotten. Öppningen av oceanen mellan Europa och Nordamerika, som tvingade Norge att kämpa för sin existens, kommer med andra ord att spolas tillbaka igen.

Scotese tror att kontinenterna kommer att vara samlade igen om 250 miljoner år, men då utan att Norden kommer i kläm.

Vår lilla urbergssköld kommer nämligen vid det laget att ha färdats långt norrut och roterat cirka 120 grader medurs, så att kusterna vänts mot det världsomspännande Stilla havet.

Vad som sedan kommer att hända är ovisst.

Pangea Proxima lär knappast bli planetens sista superkontinent. Det urgamla Norden kommer troligen återigen att slita sig loss och ge sig ut på ytterligare en jordenruntresa.