För att en vulkan skall vara farlig, måste det i närheten bo några som den är farlig för. Mt Erebus i Antarktis, som har haft ständiga utbrott sedan 1972, är således notoriskt ofarlig. Därutöver är en vulkan farlig, om den får mycket stora eller explosiva utbrott.
Varje år får cirka 50 övervattensvulkaner utbrott. De flesta av dem är av den basaltiska typen, som sällan skapar större problem. Det beror på att basaltisk magma flyter lugnt och jämnt och sällan snabbare än att en människa kan springa från den.
Topphastigheten för lavan i Mauna Loa, Hawaii, har till exempel uppmätts till endast 16 kilometer i timmen. Enstaka utbrott kommer emellertid från vulkaner med ryolitisk eller andesitisk magma. Dessa magmatyper har en högre halt av kisel än den basaltiska magman, vilket ger en seg och tjockflytande magma. De kan skapa en propp i vulkanen, som försvinner först när trycket är så högt att vulkanen exploderar.
Magman är dock inte det enda som gör en vulkan farlig. Pyroklastiska moln av glödande aska kan röra sig blixtsnabbt ner längs en bergssida efter en vulkanisk explosion. Ett sådant moln slog ut allt liv i Pompeji år 79.
Det kan också strömma ut farliga gaser ur öppningar i vulkanen. Dessa vulkaniska gaser är skuld till tre procent av alla vulkanrelaterade dödsfall. Slutligen kan kraftigt regn utlösa en asklavin. De skapar dödliga skred likt det som år 1985 kostade 23000 människor livet vid Nevado del Ruiz i Colombia.
Magman bestämmer vulkanens styrka
Vulkaner får utbrott, när det uppstår ett övertryck i magman i kammaren. De olika typerna av magma präglar utbrottets förlopp och farlighet.