Lotusblommor tillhör släktet Nelumbo och det finns två arter, en i Nord- och Centralamerika och en i Asien. De lever i vatten och slår rötter i exempelvis sjöbottnar, från vilka de sänder upp långa stänglar med blad och stora, färgglada blommor till ytan.
Blommans blad är extremt vattenavvisande, vilket hjälper den att hålla sig frisk, eftersom det bland annat förhindrar svampinfektioner.
Den vattenavvisande förmågan kommer från små förhöjningar, så kallade papiller.
Papillernas form gör det svårt för vattendroppar att sitta kvar, eftersom droppen inte kan behålla sin form.
På varje papill sitter dessutom en vaxproducerande kanal, vilket gör bladet ännu mer vattenavvisande, något som kallas lotuseffekt.
Bilden av blombladets papiller har tagits med ett så kallat elektronmikroskop, som sänder en stråle av elektroner mot ett föremål. Därefter registrerar en sensor partiklarna som kastas tillbaka från ytan.
Sensorn ger en detaljerad bild av det föremål mot vilket mikroskopet riktas.
Elektronerna ser dock inga färger, så fotot behöver färgläggas i efterbearbetningen.
Lotusblommans blad är gröna, men har inte nödvändigtvis exakt samma nyans som den som visas på bilden.
-
Lotusblomman finns i arterna Nelumbo nucifera och Nelumbo lutea, indisk respektive amerikansk lotus. Blomman växer huvudsakligen i långsamt flytande floder och floddeltan, områden där en flod förgrenas och rinner ut i havet.
-
Blommans blad är extremt vattenavvisande. Forskare tror att förmågan har varit en evolutionär fördel för växten, eftersom bladens många klyvöppningar, så kallade stomata, lättare kan utväxla syre och koldioxid med atmosfären när de är torra.
-
Forskare har försökt efterlikna bladens vattenavvisande förmåga, bland annat i solvärmeanläggningar, för att den även gör bladen självrengörande. Eftersom vatten aldrig lägger sig på bladen drar dropparna med sig damm och smuts och faller av.
