Det kan storma under alla årstider, men i norra Europa är vindar över stormgränsen vanligast på vintern.
Statistiskt sett står de tre vintermånaderna, december, januari och februari, för cirka två tredjedelar av stormarna.
Gränsen för stormar skiljer sig dock något åt från land till land. I Sverige, Danmark och Finland är det till exempel 24,5 meter per sekund, medan norrmännen redan kallar vindstyrkor över 20,8 meter per sekund för en "liten storm".
Kall luft från Kanada ger oss stormar
En storm uppstår när två luftmassor med mycket olika temperatur och innehåll av vattenånga kolliderar.
Sannolikheten är störst när havet förblir varmt samtidigt som kontinenterna har kylts ned. Då kan iskall arktisk luft från Kanada kollidera med mild luft som bildas ovanför den varma Golfströmmen.
Kollisionen skapar ett lågtryck som med sina roterande vindar vandrar från Nordatlanten österut mot Europa.
Kall och varm luft skapar stormen
1. Luften bildar fronter
Början till en storm läggs när kall luft (blå) längs polarfronten börjar trycka sig söderut in under varmare luft (röd). Det skapar ett lågtryck (L) och startar bildandet av en kall och en varm front.
2. Tryckskillnad skapar vind
Den omgivande luften söker naturligt efter lågtrycket för att balansera tryckskillnaden. Men när jorden roterar blåser vinden moturs runt lågtrycket i stället för att ta den direkta vägen.
3. Stormen rör sig österut
Lågtrycket med de roterande vindarna rör sig österut in över norra Europa. Kallfronten där bakom har mest fart och hinner så småningom ikapp varmfronten vilket gör att lågtrycket dör ut och stormen avtar.
Från lågtryckets början till dess att stormen har härjat i Europa och försvunnit igen tar det oftast bara 48 timmar.
Dynamiken mellan luftmassor med olika temperaturer och de hög- och lågtryck som de skapar är centrala för meteorologin. Den första som upptäckte processerna var norrmannen Vilhelm Bjerknes. Från 1917 och framåt utvecklade han den "frontologi" som våra väderprognoser fortfarande vilar på.