I december 2020 var de meteorologer som övervakade ozonskiktet djupt oroade. Ett stort ozonhål över Antarktis hade tydligen bitit sig fast.
Hålet var drygt 20 miljoner kvadratkilometer stort och därmed ungefär lika stort som 2018, men detta hål verkade fungera annorlunda.
Ozonhål över Antarktis uppstår vanligtvis i augusti och september och når sin topp i oktober, varefter de minskar igen. Men inte under 2020. Ända in i december var hålet fortfarande betydligt större än vad som tidigare uppmätts.
Ozonhålet (blått) var större än Antarktis i oktober 2020 (vänster) och förblev så fram till mitten av december då det äntligen försvann (höger).
Forskare vid bland annat det europeiska institutet CAMS övervakar ozonskiktet noggrant och detta av goda skäl. Ozonet skyddar oss mot solens UV-strålning, vilket är skadligt för djur och människor.
Tyvärr är ozonen, som ligger på 30-50 kilometer, mycket sårbar. Vid temperaturer under -80 grader bryts den lätt ned av andra molekyler, särskilt av våra egna på konstgjord väg framställda ämnen som innehåller klor.
Jetström styr ozonhålet
Temperaturen i ozonskiktet över Antarktis styrs av vindsystem, vid vilken den södra jetströmmen är viktigast. Den kretsar runt jorden i en vågrörelse, men under vissa år är vågens svängningar ytterst små. Därför stannar luften kvar över Antarktis med under -80 grader under en längre tid. Detta var precis vad som hände 2020.
Vanligtvis växer ozonhålet över Antarktis i augusti och krymper igen i november - även när hålet är lika stort som 2018. Y-axeln anger storleken på ozonhålet i miljoner kvadratkilometer.
Först i slutet av december upplöstes vädersystemen vilket ledde till att temperaturen över Antarktis steg och nedbrytningen av ozonskiktet avtog. Vid årsskiftet var ozonhålet helt borta.
Även om vi nu kan andas ut påpekar forskare att 2020 bör påminna oss om att fortsätta minska utsläppen av de ämnen som bryter ned ozonskiktet.
