Hur bildas moln? Och hur påverkar de temperaturen?

Hur bildas moln?

I grekisk mytologi trodde man att moln var nymfer skapade av himlaguden Zeus, vars roll var att framkalla regnvatten till jorden. I dag vet vi bättre.

Moln är synliga formationer av vattenånga eller iskristaller och de bildas när solens uppvärmning av hav, sjöar, floder och istäckta områden skapar varm luft och vattenånga.

När den varma luften med vattenånga stiger uppåt kyls luften ned. Eftersom kall luft upptar mindre plats än varm luft förtätas vattenångan till mikroskopiska vattenmolekyler, som fäster sig vid så kallade kondensationskärnor – större partiklar i luften som exempelvis stoft, salt och aska – och förvandlas till droppar.

Det är processen från vattenånga till vattendroppar som skapar moln. Om vattendropparna blir tillräckligt tunga så faller vattnet till slut ned ur molnet som nederbörd.

På himlen ser moln lätta och mjuka ut, men de är faktiskt riktigt tunga och kan innehålla en vattenmassa på flera miljoner ton.

Olika molntyper

Det finns mer än 100 olika sorters moln enligt den meteorologiska världsorganisationen. Samtliga ingår i någon av de tio huvudklasserna – utifrån utseende och placering på himlen.

De tio molntyperna är:

Cumulusmoln
Stratusmoln
Stratocumulusmoln
Altocumulusmoln
Nimbostratusmoln
Altostratusmoln
Cirrusmoln
Cirrocumulusmoln
Cirrostratusmoln
Cumulonimbusmoln

Här kan du lära dig mer om de olika molntyperna.

Cumulusmoln

Placering på himlen: Cirka 2000 meter från jordens yta.

Cumulusmoln har stor vertikal spridning och ofta formade som kupoler med ett mönster som kan påminna om ett blomkålshuvud. Därför kallas cumulusmoln även för blomkålsmoln.

Cumulusmoln kan även ta form av små torn och i de fallen kallas de upptornade cumulusmoln.

Cumulusmoln uppstår på klara och solrika dagar.

Cumulusmoln har dessa undertyper:

Cumulus humilis, som även kallas vackertvädersmoln
Cumulus mediocris
Cumulus congestus
Cumulus fractus

Stratusmoln

Placering på himlen: Cirka 2000 meter från jordens yta.

Stratusmoln är gråaktiga och konturlösa moln som kan påminna om dimma. Därför kallas de även dimmoln.

Stratusmoln varierar mycket i tjocklek – allt från ett par meter till upp emot 500 meter – och de syns ofta på molniga dagar.

Stratusmoln omfattar dessa undertyper:

Stratus nebulosus
Stratus fractus

Stratocumulusmoln

Placering på himlen: Cirka 2000 meter från jordens yta.

Stratocumulusmoln är ett böljande täcke av ofta gråaktiga moln som bara släpper igenom små glimtar av himlen.

Beroende på väderförhållandena kan stratocumulusmoln utvecklas till cumulusmoln eller bli tjockare och ge ett lätt regn.

Stratocumulusmoln omfattar dessa undertyper:

Stratocumulus stratiformis
Stratocumulus lenticularis
Stratocumulus castellanus

Altocumulusmoln

Placering på himlen: Mellan 2000 och 6000 meter ovanför jordens yta.

Altocumulusmoln kallas också för böljemoln, eftersom de ofta bildar vågor på himlen. De är vita eller gråaktiga och kan påminna om stratocumulusmoln. De individuella molnformationerna är dock något mindre än de man ser hos stratocumulusmoln.

Altocumulusmoln ser man ofta på varma och fuktiga sommarmorgnar och kan vara ett tecken på åskväder eller en väderväxling till kallare temperaturer.

Altocumulusmoln omfattar dessa undertyper:

Altocumulus castellanus
Altocumulus floccus
Altocumulus lacunosus
Altocumulus lenticularis
Altocumulus stratiformis
Altocumulus undulatus

Nimbostratusmoln

Placering på himlen: Mellan 2000 och 6000 meter ovanför jordens yta.

Nimbostratusmoln kännetecknas av ett tungt, grått täcke som är tjockt nog att blockera solen. De ger vanligtvis långvarig nederbörd och kan betecknas som äkta regnmoln.

Det finns inga undertyper till nimbostratusmoln.

Altostratusmoln

Placering på himlen: Mellan 2000 och 6000 meter ovanför jordens yta.

Altostratusmoln är ett tunt, gråaktigt täcke av moln som täcker himlen antingen helt eller delvis. Det tunna molntäcket betyder att man solen ofta ser ut som en dimmig, lysande skiva.

Altostratusmoln bildas främst när en varmfront är på väg.

Det finns inga undertyper till altostratusmoln.

Cirrusmoln

Placering på himlen: Sex kilometer eller högre ovanför jordens yta.

Cirrusmoln är fjäderliknande moln som också kan vara trådformade eller bestå av parallella linjer med uppåtböjda spetsar. De är vita men genomskinliga till utseendet.

Cirrusmoln uppstår oftast i fint väder, men kan vara ett tecken på att en storm är på väg. Därför var sjöfolk förr i tiden uppmärksamma på de till synes oskyldiga molnen.

Cirrusmoln omfattar dessa undertyper:

Cirrus castellanus
Cirrus fibratus
Cirrus spissatus
Cirrus uncinus

Cirrocumulusmoln

Placering på himlen: Sex kilometer eller högre ovanför jordens yta.

Cirrocumulusmoln är små, vita formationer som ofta uppträder i rader. De kan påminna om altocumulus och stratocumulus, men är mycket mindre.

Cirrocumulusmoln uppträder mest på vintern i kallt men klart väder.

Cirrocumulusmoln omfattar dessa undertyper:

Cirrocumulus stratiformis
Cirrocumulus lenticularis
Cirrocumulus castellanus
Cirrocumulus floccus

Cirrostratusmoln

Placering på himlen: Sex kilometer eller högre ovanför jordens yta.

Cirrostratusmoln är genomskinliga, vita moln som lägger sig som en slöja över himlen. De kan påminna om altostratusmoln, men täcket är tunnare och därför ser du ofta en gloria runt solen genom molntäcket.

Cirrostratusmoln uppträder när det finns stora mängder vatten i den översta delen av atmosfären.

Cirrostratusmoln omfattar dessa undertyper:

Cirrostratus fibratus
Cirrostratus nebulosus

Cumulonimbusmoln

Placering på himlen: 2000 meter till sex kilometer ovanför jordens yta.

Cumulonimbusmoln, även kallade bymoln, är speciella eftersom de uppträder tvärs över de låga, mellanliggande och översta luftlagren. De uppstår från cumulusmoln och liknar dem i sitt mönster. Cumulonimbusmoln är dock mycket större och har ofta en plan topp och en mörk botten.

Cumulonimbusmoln förknippas med våldsamma oväder och beroende på årstid kan de ge kraftig åska och stora mängder regn, snö eller hagel.

Cumulonimbusmoln omfattar dessa undertyper:

Cumulonimbus calvus
Cumulonimbus capillatus
Cumulonimbus incus

Molnens olika färger

Solljus gör moln vita

Moln får sin färg av solens ljus.

Varje vattendroppe och iskristall som utgör molnens byggstenar avböjer solens ljus, så att det bryts upp i olika färger.

Ofta har vattendropparna och iskristallerna olika storlek och färgerna kastas därför runt så att de blandas och framstår som vita för det mänskliga ögat.

När de drar ihop sig till regn blir molnen mörka allt eftersom de fylls med fler och större vattendroppar som suger upp en allt större del av ljuset.

De stora dropparna är samtidigt tunga och samlas därför längst ned i regnmolnet. Det är förklaringen till att moln kan vara mycket mörka nedtill och ljusare upptill.

Moln kan också framstå i rödaktiga, regnbågsfärgade eller till och med blåaktiga nyanser.

De rödaktiga molnen syns ofta vid solnedgång eller soluppgång, då solen har en låg position på himlen.

Det betyder att solljuset ska passera mer atmosfär, vilket sprider de färger som har kort våglängd och fördröjer dem som har en längre våglängd.

Eftersom rött och orange har längre våglängd än exempelvis grönt och blått kommer de till slut att dominera färgen på himlen och molnen.

Regnbågsfärgade moln, även kallade iriserande moln, uppstår när solljus böjs av i mikroskopiska och likartade iskristaller.

Det bryter färgerna som en stor lins, så att man under rätt förhållanden kan se regnbågens alla färger.

Blåaktiga moln ser man då och då i gryningen eller skymningen, när solen ligger under horisonten och kastar ljus uppåt.

Denna sorts moln bildas mycket högt uppe i atmosfären och det solljus som träffar molnen och reflekteras tillbaka till jorden måste därför ta sig igenom ozonlagret.

Ozonlagret absorberar rött ljus, men inte blått och därför får molnen en blå nyans.

Hur påverkar moln klimatet?

Moln kyler ned jordklotet

Lågt liggande och täta moln spelar en viktig roll för nedkylningen av jordens atmosfär.

Deras placering på himlen innebär att de skärmar av solens strålar och tillsammans med andra vita ytor på jorden, som exempelvis is och snö, reflekterar de tillbaka cirka 30 procent av solljuset till atmosfären.

Reflexionen beror på deras vita färg. Ju vitare objektet är, desto bättre är det på att reflektera tillbaka solljus i atmosfären.

Detta kallas även albedoeffekten. Namnet "albedo" kommer från det latinska ordet för "vit".

Men det finns också moln som har motsatt effekt.

Tunna och högt liggande moln låter solljus passera och bromsar samtidigt den värmestrålning som skickas ut från jordens yta på dess fortsatta färd ut i universum. Molnen får därmed en uppvärmande effekt.

Modifierade moln ska bromsa den globala uppvärmningen

I rapporten "Reflecting Sunlight: Recommendations for Solar Geoengineering Research and Research Governance", som gavs ut våren 2021, lägger forskare fram 329 konkreta tekniker som alla har till syfte att öka den totala albedoeffekten på jorden och därmed bromsa den globala uppvärmningen.

En av åtgärderna går under namnet "marine cloud brightening" (förkortat MCB) och går ut på att bleka lågt liggande moln över vissa regioner i världshaven för att på så sätt öka deras reflexionsförmåga.

Bakom den föreslagna tekniken drivs ett datorstyrt fartyg av vindkraft som pumpar upp en dimma av havssaltspartiklar – aerosoler – i molntäcket.

Påfyllningen av mikroskopiska aerosoler bildar mer vattenånga i molnet, vilket gör att molnet kan reflektera tillbaka större mängder solljus ut i rymden.

Mannen bakom idén, Stephen Salter, är ingenjör och professor vid Edinburghs universitet och uppskattar att en flotta med 300 sådana fartyg kan reducera den globala temperaturen med 1,5 grader.

"Genom att spreja tio kubikmeter havssaltsaerosoler i molntäcket i sekunden kan vi upphäva all skada som den människoorsakade globala uppvärmningen hittills har orsakat jorden", säger han till BBC.

Projektet kommer dock att ta minst ett årtionde att verkställa – och har i skrivande stund ännu inte påbörjats.

Moln är nyckeln till jordens klimat