Men en viktig ledtråd pekar på det faktum att Island i själva verket är resterna av en kontinent.
De tektoniska plattorna – eller den geologiska skorpan – under jordens hav är vanligtvis mellan sex och sju kilometer tjocka, medan de under kontinenterna är något tjockare, mellan 35 och 70 kilometer. Under Island är skorpan cirka 40 kilometer tjock och därmed liknar den mer en kontinentalskorpa än en havsskorpa.
Geologer har tidigare förklarat den tjocka skorpan med att Island ligger på en så kallad geologisk hotspot, där intensiv vulkanisk aktivitet bildar ny skorpa väldigt snabbt.
Men Foulger anser att den teorin inte håller. Skorpan är helt enkelt tjockare än vad som kan förklaras med hjälp av teorin.
Istället tror hon att Island är toppen av en kontinent som sträckte sig över 600 000 kvadratkilometer i Nordatlanten – den förlorade kontinenten Islandia.
Enligt Foulger var Islandia en gång en del av superkontinenten Pangea, där alla jordens landmassor samlades fram till för cirka 175 miljoner år sedan. När Amerika och Europa slets itu sjönk Islandias kontinentalskorpa och täcktes av vatten. I dag är det bara Island som sticker upp ur havet.
De brittiska forskarna kommer nu att undersöka marken under Island och leta efter mineraler som kan avslöja om Islandia faktiskt existerade.
Om kontinentteorin visar sig vara korrekt är den inte bara av intresse för geologer. Det kan också få betydelse för vem som äger undervattensfyndigheter av olja och naturgas.