Jordens skorpa består av 15 kontinentalplattor, som finns både över och under havet. De rör sig hela tiden runt på jorden utan att följa något bestämt mönster. Under årens lopp har de gått ihop och skilts åt igen i en dans, som aldrig någonsin tar slut – allt på grund av att jordens inre är flytande. I dag anser vissa forskare att det för cirka 1,5 miljarder år sedan fanns en stor superkontinent, som kallas Rodinia.
Det var en enda samlad landmassa, medan resten av jorden bestod av ett kolossalt hav. Enligt teorin delades Rodinia upp i flera mindre landmassor, som drev runt på planeten, tills de för cirka 350 miljoner år sedan på nytt samlade sig. Det skapade den geologiska historiens andra stora superkontinent, Pangea. Medan Rodinia än så länge är en ganska osäker teori, betraktas Pangea i dag som vetenskapligt bevisad.
Det beror på att flera bergarter innehåller bland annat järn, som är magnetiskt. Med avancerade instrument kan magnetismen mätas, och därmed kan forskarna avgöra, var till exempel en lavasten befann sig i förhållande till polerna, när den bildades. Beräkningarna har hittills gett forskarna en någorlunda förnuftig bild av plattornas rörelser tillbaka till för cirka 500 miljoner år sedan.
Ett annat spår av kontinentalplattornas rörelser är de berg som pressats upp längs de kanter där plattorna stött ihop. För ungefär 200 miljoner år sedan delades Pangea upp, och landmassorna utvecklades till de kontinenter vi känner i dag. Mycket tyder på att jordens kontinenter lever ett cykliskt liv, där de ständigt skiljs åt för att sedan mötas igen.