Deepwater Horizon: Slarv orsakar världens största oljekatastrof

När Mike Williams strax före klockan tio på kvällen hör ett susande och visslande ljud från dieselmotorerna på Deepwater Horizon blir han lite orolig.

Som chefstekniker för elektroniken befinner han sig på sitt kontor på oljeriggen när det som skulle ha varit ett nattpass som vilket som helst plötsligt byter karaktär.

”Pip, pip, pip, pip”, ljuder larmet på hans dator, och oroligt beslutar sig Williams sig för att gå till maskinrummet och se vad som har hänt. Men just som han knuffar stolen bakåt och reser sig så exploderar datorskärmen på skrivbordet i ett moln av glassplitter.

I samma ögonblick slocknar ljuset. Williams famlar sig fram mot dörren till maskinrummet i beckmörkret.

I samma stund som han tar i dörrhandtaget skakas oljeriggen av en öronbedövande explosion som sliter den tunga ståldörren från sina fästen. Den slår emot Williams som slungas upp mot väggen och landar på golvet med dörren över sig.

”Nu är det kört. Jag kommer att dö här och nu”, maler tankarna genom hans huvud, medan han skadad och omtumlad kippar efter andan.

Plattformen är en flytande stad

Den fyra miljarder kronor dyra oljeriggen är som ett litet samhälle på havet, en stad som tornar upp sig 115 meter över havsytan. På fritiden kan plattformens 126 besättningsmedlemmar njuta av en film i oljeriggens egen bio eller roa sig i bowlinghallen.

Sedan den 5 februari 2010 har personalen på riggen arbetat med att borra sig ned till Macondo-oljefältet i Mexikanska golfen som förberedelse för oljeproduktion. Strax innan olyckan är deras uppgift slutförd.

Oljeriggen exploderar igen

Bara genom att uppbringa sina yttersta krafter lyckas Mike Williams ta sig loss från ståldörren. Han kan inte resa sig, men kryper längs golvet när ännu en explosion skakar oljeborrplattformen.

Den här gången är krafterna som släpps lös så våldsamma att Williams slungas tio meter bort i rummet och slår huvudet rakt in i en vägg.

Blodet sprutar från ett djupt jack i hans panna och rinner ned i ögonen och förblindar honom. Han kämpar för att ta sig upp, men luften är nu så tjock och svidande av rök att han knappt kan andas.

”Jag måste ut. Jag kanske dör därute, men jag måste ut”, inser han och famlar sig mot däck.

Deepwater Horizon borrar djupt

Den flytande riggen är byggd för arbete på extrema djup. 2009 borrade sig riggen ned till världens då djupaste oljekälla på 10 685 meter.

2010 är erfarenheten minimal av borrningar på så stora djup. Oljeindustrin har tidigare hållit sig på grundare vatten, men i takt med att oljereserverna sinar riktar man blickarna mot havsdjupen.

När katastrofen inträffar har man sänkt ned borren 1 600 meter till havsbotten och där borrat ytterligare 4 000 meter ned i marken för att nå det svarta guldet.

Flammorna slukar plattformen

I samma ögonblick som Mike Williams tumlar ut på däck inser han att Deepwater Horizon inte kommer att gå att rädda. Oljeriggen är uppslukad av flammor, samtliga ytor är täckta av lera och klibbig olja, och på däck ligger allvarligt skadade besättningsmedlemmar som stönar och vrider sig i smärta.

Kollegor springer för livet för att komma undan flammorna och långt nere på det spegelblanka havet kan han se en räddningsbåt på väg bort från mardrömmen. För ett ögonblick överväger Williams att gå ombord på en rättningsflotte. Men så slår det honom att han gör bäst i att rapportera till bryggan om oljeriggens allvarliga situation.

Olja och gas skjuter upp från djupet

Deepwater Horizon har drabbats av en så kallad blowout, en okontrollerad utblåsning av gas och olja från havsbotten. Vid utblåsningen skjuts en gigantisk bubbla av gas, olja och lera genom borröret och upp över ytan på en mer än 70 meter hög gejser.

Väl på borriggen har gasen ögonblickligen sugits in i ventilationssystemen, där den kommit i kontakt med maskiner som slår gnistor. Resultatet blir våldsamma gasexplosioner och häftiga bränder som växer sig allt större på grund av den olja som vällt upp från djupet.

Otät cement orsakade katastrofen

Världens största oljeutsläpp kunde ha undvikits. Efter katastrofen har experter gått igenom händelseförloppet i detalj och fastslagit att orsaken till olyckan var ett antal slarvfel. Oljebolaget BP ville spara pengar och skippade viktiga kontroller och skyddsåtgärder.

Enligt experterna var det särskilt bristen på kontroll av cementen som kom att stå dem dyrt. Cementen, som skulle isolera borrhålet, var otätt, och olja och gas hade därför fritt spelrum till borrhålet. En rad extra anordningar skulle därefter ha bromsat oljan, men dåliga beslut och sviktande teknik gjorde att oljeriggen totalförstördes.

Cementen krackelerar

Borrhålet är inkapslat i en skyddande vägg av cement. Väggen ska förhindra att gas och olja tränger in och pressar sig vidare upp. Men cementen visar sig vara instabil under det höga trycket på djupet, och väggen blir därför otät.

Vatten löser upp lerpropp

Deepwater Horizon har börjat pumpa in saltvatten i källan för att göra den redo för frånkoppling. Men saltvattnet förtunnar borrleran som med sin vikt håller ned gas och olja som knuffar den tunna leran framför sig med hög fart.

Röret förseglas inte

Det finns ett ”nödstopp” på havsbotten för att förhindra ett explosivt utsläpp. En kraftig plåtsax ska klippa av borröret och därmed försegla det. Men röret har blivit snett och systemet fallerar.

Gas och olja sipprade in i ett borrhål

Gas och olja sipprade in i borrhålet genom en vägg av cement. Härifrån fick den explosiva blandningen fritt spelrum mot ytan.

Kaptenen kämpar för Deepwater Horizon

När Mike Williams kommer upp på bryggan har kapten Curt Kuchta redan givit order om att alla måste evakuera oljeriggen. De allra flesta som har kunnat göra det har nu klivit i livbåtarna, men på bryggan står fortfarande kaptenen och en handfull besättningsmedlemmar kvar.

Tyst iakttar Williams hur Kuchta och hans personal kämpar förtvivlat för att få situationen under kontroll. Om och om igen försöker de aktivera de system som ska försegla oljefältet och förebygga oljeutsläpp, men
systemen svarar inte.

Fungerar gör inte heller den nödprocedur som ska frigöra plattformen från borröret. Med den manövern skulle Deepwater Horizon ha kunnat segla bort från det explosiva utsläppet.

När det står klart att alla möjligheter att begränsa katastrofen har uttömts tar den 23-årige navigatören Andrea Fleytas ett resolut beslut. Utan att fråga sin kapten om tillåtelse skickar hon ett SOS över radion.

”Mayday, mayday, detta är Deepwater Horizon. Vi har en brand utom kontroll ombord.”

Hon överdriver inte. Branden är verkligen utom all kontroll och uppemot 90 meter höga eldsflammor skjuter upp från Deepwater Horizon i ett inferno som kan ses på över 60 kilometers håll.

Nödsystemen fallerar

Vid ett okontrollerat utsläpp av gas och olja ska en så kallad blowout preventer aktiveras. Det är ett enormt utblåsningsskydd i form av en rad säkerhetsventiler som monteras på toppen av borrhålet nere på havsbotten.

Deepwater Horizons blowout preventer är 16 meter hög och väger runt 300 ton.

Den har till uppgift att försegla borrhålet om trycket blir för högt, och därmed förhindra ett explosivt utsläpp till ytan. Men skyddet fallerar och på så sätt får gasen och oljan fritt spelrum.

Siste man ombord hoppar för livet

Under de få minuter som Mike Williams har varit på bryggan har samtliga räddningsbåtar sjösatts. Men tio människor finns fortfarande kvar på den brinnande oljeriggen – med bara en uppblåsbar gummibåt som ska sänkas ned i vattnet med en kran.

Medan flera explosioner kreverar runt om på däck svänger Williams och ett par andra ut gummibåten över relingen och pumpar den med luft. Hettan från elden är nu så intensiv att de fruktar att båten när som helst kan smälta bort, eller att de själva ska bli kokta levande.

Efter vad som känns som en evighet, men egentligen bara är ett par minuter, har gummibåten äntligen blåsts upp. Försiktigt lyfter Williams och kaptenen upp en bår med en skadad besättningsmedlem ombord.

Därefter kryper de övriga ombord, en efter en, men plötsligt börjar livbåten att glida ned mot havet i sin hissanordning. Kvar på oljeriggen står Mike Williams och kapten Kuchta, som bara kan se på medan deras enda räddningsplanka försvinner utom räckhåll.

”Antingen brinner vi upp eller så får vi hoppa”, utbrister Williams. Sekunden därpå tar de båda steget ut i intet och faller de knappt 20 meterna från däck ned till havet.

Ingenjörer kämpar mot oljan

Gång efter gång försöker ingenjörerna från BP att stoppa den forsande oljan med nya metoder. Men först mer än tre månader efter olyckan lyckas de bromsa utsläppet. Fram till dess blev alla ingenjörernas försök ett fiasko.

25 april: Robotar skickas ned i djupet

Med fjärrstyrda undervattensrobotar försöker BP att aktivera en så kallad blowout preventer, som är monterad över borrhålet. Detta nödstopp ska försegla borrhålet, men försöket misslyckas.

30 april: Kemiskt medel ska lösa upp oljan

Hundra tusen liter av ett kemiskt lösningsmedel pumpas in i oljeläckagen på havsbotten. Medlet ska lösa upp oljan i små partiklar som kan brytas ned av bakterier, men det gör mer skada än vad det gynnar miljön.

7 maj: Klocka sänks ned över läckan

En enorm klocka sänks ned över huvudläckaget på oljeröret. En slang i toppen av klockan ska suga upp oljan till en oljetanker, men på grund av kylan i djupet bildas iskristaller som täpper igen slangen.

16 maj: Olja sugs upp med slang

BP-ingenjörerna för in en slang direkt i oljekällan, och den här gången lyckas de suga upp en del av oljan till en oljetanker på ytan. Metoden är dock extremt ineffektiv, och bara en bråkdel av oljan samlas in.

26 maj: Golfbollar och bildäck pumpas ned i oljekällan

BP:s ingenjörer pumpar ned tung lera blandad med golfbollar och bitar av bildäck i oljekällan. Målet är att tvinga tillbaka oljan ned i marken, men trycket nedifrån är för högt och försöket misslyckas.

När Williams kommer upp till ytan igen är han täckt med olja från topp till tå. Han har ont överallt. Det är som om varenda ben i kroppen har krossats vid den brutala kontakten med vattnet.

Havsytan är full med brinnande olja och Williams simmar för livet, i konstant fruktan för att elden när som helst ska hinna ikapp honom. Efter ett tag har han gjort slut på varenda uns av sina krafter.

I samma ögonblick hör han en röst i närheten och känner en hand som försöker ta tag i honom. Han dras upp i säkerhet på försörjningsfartyget Damon B. Bankston, som har varit förtöjt vid Deepwater Horizon.

Lera tvingar tillbaka oljan

Den 4 augusti lyckas ingenjörerna äntligen bromsa historiens största oljeutsläpp. En enorm propp placeras i toppen av oljekällan och bromsar strömmen av olja från marken. Därefter kan BP pumpa ned lera i oljefätlet. I åtta timmar pumpar oljebolaget ned den tunga leran i djupet, och lerans vikt driver lugnt och stilla tillbaka oljan till oljefältet djupt ned under havsbotten. Slutligen pumpas cement ned samma väg som leran för att försegla källan permanent.

Oljan forsar ut i havet

Av 126 besättningsmedlemmar ombord på oljeriggen omkommer elva, sannolikt i samband med de första explosionerna. De övriga förs i säkerhet med helikoptrar och räddningsfartyg som skyndar sig att undsätta den brinnande oljeriggen efter Andrea Fleytas SOS-meddelande.

Efter att ha brunnit i 36 timmar har Deepwater Horizon förvandlats till en hög förkolnad metall som kollapsar och sjunker till botten 400 meter bort.

Ned i djupet tar riggen med sig borröret, som knäcks och släpper ut ofattbara mängder olja i havet. Katastrofen har tagit en ny vändning. Hela miljön i Mexikanska golfen står nu på spel.

Den här artikeln är baserad på haverirapporter, tv-klipp, artiklar, pressmeddelanden och inte minst boken ”The Gulf of Mexico Oil Spill” av Courtney Farrell.

Slarv orsakar världens största oljekatastrof