Pest och krig gav européerna järnfeber

Hundraårskriget mellan Frankrike och England rasar och arméerna slukar järn till rustningar och vapen. Men pesten har slagit till. Gruvorna får problem med att leverera tillräckligt med järn och priset skjuter i höjden. Det krävs nya metoder för att dämpa järnfebern.

Shutterstock

Höstvindens stilla sus överröstas av ett taktfullt skramlande. Det är rasslet från tunga rustningar och vapen. År 1356 marscherar tusentals franska soldater sida vid sida mot ännu en av hundraårskrigets blodiga uppgörelser: Slaget vid Poitiers.

Åtskilliga ton metall har gått åt för att rusta armén. Beroende på rang och välstånd bär riddarna antingen en upp till 25 kilo tung smidd rustning eller en ringbrynja på cirka 15 kilo.

Även huvud, händer och fötter är täckta av stål. Tillsammans bär de 500 riddarna minst åtta ton metall. Därtill kommer det stål som har använts för att utrusta 17 000 infanterister och 3 000 bågskyttar.

Allt det tunga pansaret är dock inte mycket till hjälp för de 2 500 soldater som snart kommer att gå sitt slutliga öde till mötes vid Poitiers – inte bara den franske kungen utan också de främsta franska riddarna och gräddan av den franska aristokratin.

Blodigt krig härjar i Europa

Sedan 1337 hade Frankrike och England stridit om rätten till den franska kronan. Båda länderna upprustade som aldrig förr för att få övertaget i den långa konflikten. Aktiviteten märktes särskilt inom metallproduktionen som sköt i höjden.

Rovdriften var nödvändig för att skaffa de många ton järn som krävdes till vapen och rustningar.

Gruvorna i England kunde inte tillgodose kungens enorma efterfrågan och landet tvingades importera tusentals ton järn, bland annat från Baskien och den österrikiska provinsen Steiermark.

Historiker har uppskattat att en väl­utrustad armé borde ha krävt ungefär 500 ton järn för att klara ett krig. I verkligheten krävdes dock den dubbla mängden på grund av spill under produktionen.

Järn blev en bristvara under medeltidens krig.

Kyrkan behövde också järn

Europas arméer slukade metall men även bönder, hantverkare och kyrkor var i behov av järn.

Stora delar av metallproduktionen gick åt till vapen och rustningar under hundraårskriget, men metall efterfrågades också av de civila: Bonden behövde järn till plog och hästskor, hantverkaren till verktyg och spik.

Man behövde också järn till kyrkorna, bland annat till olika lyftanordningar och till de tunga kyrkklockorna. När en kyrka i Newland i England byggdes om år 1341 tänkte sig biskopen av Llandaff därför att få ta del av några av Forest of Deans lönsamma gruvor. Han vände sig till kung Edvard III och krävde att en tiondel av områdets utvinning skulle gå till kyrkan för att täcka behovet av järn.

Arkeologiska utgrävningar på brittiska kyrkogårdar har visat att klockorna ofta stöptes vid själva helgedomen. Klockgjutaren brukade resa från kyrka till kyrka för att ställa sina tjänster till förfogande.

Jernudvindingen forløb dog ikke uproblematisk: Tidligere kunne jernmalmen endnu brydes tæt på jordoverfladen. Men i 1300-tallet var hovedparten af de lettest tilgængelige malmlag udtømt, og Europas herskere kunne kun drømme om de store mængder malm i undergrunden.

Ingen anede nemlig, hvordan de skulle lede det indtrængende grundvand væk fra dybe mineskakter og hente jernmalmen op til overfladen.

Pest får prisen til at stige

Flere hundrede år tidligere, i romertiden, kunne minearbejdere grave dybe skakter ned til de malmførende lag.

Problemet med indtrængende vand havde de løst med forbundne vandhjul, drevet af slaver, der løftede vandet op fra minens bund og holdt gangene tørre. Arkæologer har fx fundet en romersk mine i Spanien med spor efter 32 vandhjul, som tilsammen gav et løft på næsten 80 m.

Men efter Romerrigets sammenbrud gik denne viden om minedrift tabt. Og oveni hærgede pesten i midten af 1300-tallet og kostede, anslår historikere, mellem 30 og 60 pct. af den europæiske befolkning livet. Heller ikke minearbejderne slap for den sorte død.

Utvinningen av järn var dock inte helt oproblematisk. Tidigare hade man kunnat utvinna järnmalm strax under mark-ytan. Men på 1300-talet var det mesta av de lättast tillgängliga malmlagren uttömda och Europas härskare kunde bara drömma om de stora mängder malm som fanns nere i marken.

Ingen hade kunskap om hur man skulle göra för att leda bort det inträngande grundvattnet när järnmalmen skulle hämtas upp till ytan.

Pest och krig pressar upp priset

Under romartiden, flera hundra år tidigare, kunde gruvarbetarna gräva djupa schakt ned till malmlagren.

Problemet med inträngande vatten hade de löst med hopkopplade vattenhjul. Hjulen drevs av slavar som lyfte upp vattnet från botten av gruvan och höll gruvgångarna torra. Arkeologer har bland annat upptäckt en romersk gruva i Spanien med spår efter 32 vattenhjul som tillsammans åstadkom ett lyft på nästan 80 meter. Men efter romarrikets fall gick kunskapen om gruvdrift förlorad.

Och i mitten av 1300-talet härjade dessutom pesten. Historiker uppskattar att mellan 30 och 60 procent av den europeiska befolkningen dog och gruvarbetarna drabbades naturligtvis som alla andra.

Krig och pest var en kombination som fick värdet på järn att öka kraftigt över hela Europa. Mellan år 1350 och 1400 mer än tredubblades priset.

De krig­förande länderna tvingades därför tänka i nya
banor. I slutet av 1300-talet satsade man stort på att försöka förbättra tekniken bakom järnmalmsutvinningen.

Gruvschakten blir djupare

Den viktigaste innovationen var vatten- eller hästdrivna pumpar som skulle leda bort grundvattnet från gruvorna. Plötsligt kunde de översvämmade gruvor som hade varit stängda sedan romar­tiden öppnas igen. Och i 1400-talets England lyckades arbetarna gräva nya gruvor hela­ 50 meter under markytan.

Snart blev utvinningen av järnmalm en lukrativ bransch i Europa och ett om­råde utmärkte sig särskilt: Den öster­rikiska provinsen Steiermark framställde så mycket som 2 000 ton järnmalm per år – i hela England utvanns bara hälften så mycket.

I förhållande till våra dagars Österrike, som årligen framställer två miljoner ton järnmalm, är 2 000 ton en droppe i havet – men det var ändå tillräckligt för att Steiermark skulle bli en av samtidens ­ledande järnmalmsproducenter.

I skogarna märktes tydligt var Steiermarks gruvarbetare hämtade timmer för att stötta schakt och gångar. I området runt staden Eisenerz gjorde arbetarna på 1400-talet så stor åverkan på skogen att den tyskromerske kejsaren tvingades utfästa en så kallad Waldordnung som reglerade avverkningen för att säkra en framtida gruvdrift.

Drevs med hjälp av vattenkraft

År 1556 samlade den tyske vetenskapsmannen Georg Bauer all kunskap som fanns om bergverksdrift i verket De re metallica.

Gruvorna blev dödsfällor

Arbetet i gruvorna var oerhört slitsamt. Djupt nere i gångarna härskade mörkret, och dammet var en olidlig plåga för gruvarbetarna. Partiklarna satte sig i lungorna och gav kronisk huvudvärk, andnöd och svidande ögon.

Utöver dammet fick gruvarbetarna även brottas med den ständiga fara som bokstavligt talat hängde över huvudet på dem varje dag.

De riskerade att bryta benen, invalidiseras eller i värsta fall dö om de träffades av nedfallande klippblock eller snubblade i de ojämna gångarna. De hade inte en chans om stöttningen i gångarna kollapsade eller om de överraskades av översvämningar.

Redan på medeltiden såddes fröet till de första gruvarbetareförbunden. De tyska arbetarna bildade så kallade Gewerkschaften, yrkesförbund, som skulle värna om säkerheten. Exempelvis ingick skråets talesman avtal med gruvägaren gällande arbetsförhållandena.

Soldater angriper gruvorna

Men problemen med arbetsmiljön framstod som obetydliga när gruvarbetarna blev indragna i härskarnas stridigheter.

1 / 4

undefined

1234

Under slaget vid Poitiers år 1356 vägde de franska riddarnas järnrustning minst åtta ton.

© Bridgeman Images

Krigen i början av 1400-talet var mer ödeläggande än någonsin. Bland ­annat lade den tysk-romerske kejsarens armé de tjeckiska gruvorterna Kutná Hora och Havlíckuv Brod i ruiner under husitkrigen 1419–1434.

De lokala gruvarbetarna och smederna var så betydelsefulla för en fiendes krigsförmåga att de dödades – efter att de hade tvingats fylla gruvschakten med jord och förstöra smedjorna.

Gruvarbetarna var på det hela taget värdefulla experter som under vissa perioder när det var fred kunde resa fritt från land till land för att arbeta. Denna möjlighet utnyttjades särskilt av de tyska arbetarna som bland annat slog sig ned i de östra delarna av Alperna. De lokala härskarna välkomnade de nyanlända med öppna armar.

Arbetarna och smederna tilldelades mark så att de kunde bygga verkstäder och hyttor till sina familjer. Inte nog med att de skickliga gruv­arbetarna visade hur den värdefulla järnmalmen skulle brytas – de fick också
kassakistorna att bågna.

Mystiker hjälper en spansk gruvarbetare att söka efter en av de ådror med järnmalm som på 1300-talet hade blivit allt svårare att hitta.

© Ritzau Scanpix

Härskarna tjänade stora pengar.

Hundraårskriget är över

Det var också gruvarbetare och smeder som låg bakom utrustningen av de fransmän som år 1356 kastade sig ut i det ena oförskräckta angreppet efter det andra vid Poitiers – sporrade av engelsmännens simulerade tillbakadragande.

Men de undertaliga engelsmännen höll stånd och kunde till slut tvinga fransmännen på flykt. Den franske kungen Johan den gode kom inte undan och dog i fångenskap åtta år senare.

Först år 1453 kunde fransmännen slå tillbaka fienden efter att de åsamkat engelsmännen stora förluster vid Castillon.

Hundraårskriget var över och efterfrågan på järn ebbade ut. Men som munken Bartholomaeus Anglicus konstaterat redan långt tidigare: ”På många sätt är järn mer värdefullt än guld” – järnfebern skulle bryta ut igen.

Status i dag: Diagrammet är framtidens supermaterial

Järn och stål är fortfarande några av världen mest använda material. Men forskare kämpar just nu för att tämja och massproducera ett nytt material som förutspås förändra världen – grafen. Med en tjocklek av endast en kolatom, en styrka som är 300 större än stål och en förmåga att leda elektricitet helt utan motstånd hoppas forskarna kunna revolutionera allt från flygtrafik till batterier.

Läs också:

Varför läspar vissa människor?
Kroppen

Varför läspar vissa människor?

0 minuter
Forntidsmänniskor

Neandertalare var kreativa

1 minut
Sjukdomar

Människoloppor förde pesten till Europa

2 minuter
Mest populära

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!