Varför dog minst 37 havskräldjur stora som skolbussar på samma plats för 230 miljoner år sedan i vad som nu är centrala Nevada?
Frågan har satt myror i huvudet på paleontologer i årtionden och teorierna runt den mystiska kyrkogården med fossila rester från de flera ton runga havsödlorna, kallade Iktyosaurier, har varit många.
En av teorierna är att forntidsjättarna hamnade i en masstrandning på grund av giftämnen från en algblomstring. Men nu tror forskare vid bland annat Smithsonian National Museum of Natural History att de har hittat en helt annan förklaring och att de fossila benen är resultatet av ett särskilt beteende, som havsjättarna delar med några av dagens havsdäggdjur.
Iktyosaurierna var delfinliknande mastodonter, som regerade i världshaven på dinosauriernas tid. De förekom i alla storlekar från under en meter till mer än 20 meter. På bilden är en käke och tänder från forntidsjätten.
Upptäckte foster och nyfödda
Forskarna använde bland annat 3D-skanningar för att undersöka området och fossilerna som är en del av den så kallade Berlin–Ichthyosaur State Park i nordvästra Nevada.
Samtidigt granskade de även den kemiska sammansättningen av stenar runt fossilerna. Där hittade de inga bevis för någon plötslig ökning av exempelvis algtillväxten som en av teorierna har spekulerat kring.
Dessutom noterade paleontologerna att de övervägande hittade fossila rester från vuxna Iktyosaurier – det vill säga inga ungar. Däremot hittade de flera mycket små Iktyosaurieben och tänder i samlingarna. Genombrottet kom när avbildningar med mikrodatortomografi avslöjade att de små benen och tänderna tillhörde iktyosauriefoster och nyfödda.
Reste långväga
Fynden visar enligt forskarna att de gigantiska valödlorna troligen hade färdats långt till området för att föda sina ungar i en lugn del av havet utan rovdjur. Samt att dagens Nevada sannolikt har varit födelseplats för forntidsjättarna genom otaliga generationer och under hundratusentals år.
På så sätt går det en röd tråd från beteendet bland havskräldjuren ända fram till moderna valarter, som exempelvis blåvalar och knölvalar, som rutinmässigt migrerar tvärs över oceaner för att föda i farvatten där det finns få rovdjur.
"Nu har vi bevis för att det här beteendet inte är mindre än 230 miljoner år gammalt", förklarar försteförfattaren Neil Kelley i ett pressmeddelande.