Norges iskalla fjordar hyser rikt korallrev

Havsnejlikan har varken behov av en mage eller att befruktas. När den förökar sig stöter den helt enkelt ut en del av fotplattan, som därefter fäster sig vid botten och växer vidare som en trogen kopia – helt oberoende av den första.

Sandkrabban är täckt av små polypdjur som har hakat sig fast på dess sköld. Där fångar de föda som skickas ned genom “rören” till dess att de har vuxit till småmaneter, varefter de simmar bort från krabban.

Den en och en halv meter långa havsmusen är be­släk­tad med hajen. Till skillnad från sin kusin har havsmusen bytt ut de sylvassa tänderna mot kraftiga käkar som den använder för att krossa musslor, sjöborrar och kräftdjur.

Antennerna på snäckan Polycera quadrilineata innehåller så kallade kemoreceptorer som upptäcker förändringar i de kemiska föreningarna runt snäckan. Med hjälp av sina antenner spårar sig snäckan fram till födan, som oftast består av svampar.

Den färgstrålande trollhummern använder sina långa klor för att fånga små kräftdjur och as, och drar därefter in dem i sin grotta. Hummern döljer stjärten under sin kropp och i nödsituationer används stjärten som en fjäder för att snabbt undkomma fiender.

Om en hoppmussla hotas av fiender, exempelvis en sjöstjärna, pressar den ut små jetstrålar av vatten genom skalets öppning. Varje avfyrning kan föra den upp emot fem meter bort och genom att upprepa detta kan den lilla musslan simma bort från hotet.

Ögonkoraller är en rovdjursart som består av tusentals små polyper. När korallerna ska fånga föda i form av plankton eller små kräftdjur skjuter de ut en liten giftpil ur sina tentakler, som bedövar bytet och gör det redo att förtäras.

Om du lever hela livet på botten behöver du inte frukta något hot underifrån. Därför vandrar sandskäddans vänstra öga upp på toppen av huvudet under uppväxten så att den lättare kan gömma sig för de fiender som kommer ovanifrån.