2004 brakade helvetet lös på paradisöar
På söndag morgon den 26 december 2004 skakar en jordbävning havsbottnen utanför den indonesiska ön Sumatra.
Jordbävningen är den kraftigaste på fyra årtionden och skalvets energi motsvarar sprängkraften i 23 000 atombomber.
Skalvet sätter oceanens enorma vattenmassor i rörelse och ett par minuter senare väller upp till 30 meter höga flodvågor in över den indonesiska staden Banda Aceh, som ligger närmast jordbävningens epicentrum.
160 000 invånare omkommer i de skummande vattenmassorna, men katastrofen har bara börjat. Ett par timmar senare dundrar enorma vågor in mot kusterna till 13 andra länder, och knappt en kvarts miljon människor mister livet.
Animation: Tsunami sprids över Indiska oceanen 2004
Den 26 december, annandag jul, 2004, slog en tsunami av hittills oskådad storlek och kraft in över 14 länder vid Indiska oceanen. Minst 226 000 människor omkom. Den här videon visar tsunamins färd från jordbävningens epicentrum nära Sumatra.
Hur uppstår en tsunami?
Tsunami är japanska och betyder egentligen ”hamnvåg”, och det är inte konstigt att namnet tsunami har japanska rötter.
De flesta tsunamier uppstår nämligen i kölvattnet på jordbävningar och det asiatiska öriket ligger på gränserna till tre tektoniska plattor i ett av jordens mest aktiva jordbävningsområden.
En tsunami kan dock även utlösas vulkanutbrott, jordskred och meteoritnedslag. De mest förödande tsunamierna som någonsin förekommit på jorden har sannolikt berott på meteoritnedslag i världshaven för många miljoner år sedan.
Så uppstår en tsunami
Havsbotten skjuter undan vattnet
En jordbävning flyttar havsbottnen uppåt och får vattnet att röra sig bort från epicentrum. Ute på djupa havet blir vågen bara en krusning, men den kan i gengäld vara flera hundra kilometer bred.
Vågen tappar fart
Vattenmassorna färdas i upp till 1000 km/h. Den högre havsbottnen vid kusterna bromsar in dem till cirka 30–40 km/h. Trycket suger ut vattnet från stranden och de ökade vattenmängderna får vågen att växa.
Vattnet sköljer in över land
Vattenmassorna närmar sig stranden igen. En våg av enorma dimensioner – ända upp till 30 meters höjd – slår in över land med en kraft som kan skölja bort hela städer.
Oavsett orsaken är mekaniken bakom tsunamin densamma: När massiva skalv får havsbottnen att röra sig uppåt och nedåt, börjar vattenpelaren från botten till yta att skvalpa – precis som när man kastar en sten i havet.
Svallet bildar ringar på vattnet, som sprids i cirklar ut från jordbävningens centrum.
På öppet hav märks inte en tsunami på samma sätt, efter som vågen sällan är mer än en halv meter hög, på grund av dess våglängd på flera hundra kilometer.
I cirka 1000 km/h färdas flodvågen över havet, tills den närmar sig land. Där bromsas tsunamin in till 30–40 km/h och våglängden, som tidigare fördelades över flera kilometer, pressas plötsligt ihop.
Det resulterar i att vattnet tvingas uppåt och reser sig till en flera meter hög, lodrät vägg av vatten som slår in över kusterna. (817)
Finkänsliga mätare avslöjar tsunami
Varningssystem för tsunamier har existerat i Stilla havet sedan 1948, då amerikanerna grundade Pacific Tsunami Warning Center på Hawaii.
Systemen består av en finkänslig tryckmätare – en tsunameter – monterad på havsbottnen. Instrumentet registrerar de tryckförändringar som orsakas av en förbipasserande tsunami.
Mätningarna skickas till en boj vid havsytan och sedan vidare till en satellit, som har kontakt med varningscentraler över hela världen. Därefter beräknar experter risken för en tsunami och slår larm om nödvändigt.
I Indonesien hade ett varningssystem inte gjort någon skillnad, eftersom tsunamin 2004 slog till bara några minuter efter att jordbävningen utlöstes. Däremot hade ett varningssystem kunnat ge de tiotusentals människor som omkom i tsunamin flera timmar senare livsviktiga minuter att sätta sig i säkerhet.
Japan är bäst förberett för tsunami
I dag har Indonesien totalt 22 varningsbojar, som samtliga installerades efter tsunamin 2004. Problemet är bara att bojarna har varit ur funktion sedan 2014 på grund av skadegörelse och bristande underhåll.
Därför blinkade inte varningslamporna den 28 september 2018, då en jordbävning skickade in en tsunami över ön Sulawesi som skördade 1200 människoliv.
I kölvattnet på den senaste tsunamin har Indonesiens president deklarerat att man ska investera i ett nytt varningssystem. Då kan han med fördel studera hur man har gått till väga i Japan.
När en av de kraftigaste jordbävningarna någonsin 2011 skickade en tsunami mot den japanska miljonstaden Sendai, varnades befolkningen om flodvågen via tv, radio och sms-meddelanden bara några minuter efter de första skalven. Det gav dem cirka 13 minuter att sätta sig i säkerhet innan tsunamin nådde kusten.
Vattenmassorna krävde totalt omkring 18 000 människoliv, vilket är ett lågt dödstal, med tanke på att 580 000 människor bodde längs kuststräckan i området.
Den 11 mars 2011 skälvde havsbottnen 70 kilometer utanför Oshika-halvön i östra Japan. Jordbävningen uppmätte 9.0 på richterskalan och är den kraftigaste jordbävningen i Japans historia. Skalvet gav upphov till en enorm tsunami vid den japanska kusten och lämnade efter sig ett spår av död och förödelse.
Både japanska och amerikanska forskare arbetar fortlöpande med att finjustera varningssystemen genom att bland annat sammankoppla seismiska mätningar med gps-mätningar vid jordytan.
Gps-mätningar kan registrera minimala förskjutningar i landmassan. Rörelserna ser ut att accelerera under veckorna och månaderna fram till att en riktig jordbävning utlöses, vilket kan tipsa forskarna om att en jordbävning och en eventuell tsunami är på väg.
Den amerikanske geologen Gerard Fryer från USA:s tsunamivarningscentrum, National Oceanic and Atmospheric Administration’s Pacific Tsunami Warning Center, är helt säker på att varningssystem är det viktigaste försvaret mot katastrofala tsunamier.
”Ingen människa ska behöva dö av en tsunami, så länge vi har väl fungerande varningssystem”, har Gerard Fryer sagt till webbplatsen The Verge.
”Och vi blir hela tiden bättre och bättre på att utveckla dem.”