Forskare löser 100 år gammalt meteormysterium

En ny teori kan äntligen förklara hur en meteor för 112 år sedan orsakade enorm förödelse i Ryssland, utan att lämna någon krater eller fragment efter sig.

En ny teori kan äntligen förklara hur en meteor för 112 år sedan orsakade enorm förödelse i Ryssland, utan att lämna någon krater eller fragment efter sig.

Claus Lunau

Explosionen över Tunguska i Sibirien 1908 är en av geologins största gåtor. 80 miljoner träd utspridda över ett område på 2000 kvadratkilometer fälldes, och ögonvittnen berättar om ett ljussken som bredde ut sig över himlen i över en minut, efterföljt av en tryckvåg som krossade fönster och slog omkull människor på 60 kilometers avstånd.

Den enda förklaringen till händelsen, som ägde rum klockan 7.17 den 30 juni, som vetenskapen hittills har kommit fram till är ett nedslag av en asteroid av sten eller en komet av is. Men problemet är att man aldrig har hittat någon krater.

En tryckvåg fällde 80 miljoner träd i Tunguska i Sibirien en sommarmorgon 1908. Orsaken var troligen en meteor.

© Sovfoto/Universal Images Group/Getty Images

Det kan eventuellt bero på att meteoren har slagit i småbitar precis innan den nådde jordytan, men då borde det finnas fragment efter den, och några sådana har heller aldrig hittats.

Syndaren var en lågt flygande järnkoloss

Nu har forskare från Russian Academy of Sciences i Moskva äntligen löst mysteriet. Med hjälp av datorsimuleringar har de visat att om meteoren bestod av järn i stället för sten eller is, och om den inte slog ned, utan flög genom atmosfären på 10–15 kilometers höjd skulle konsekvenserna stämma överens med den registrerade förödelsen och ögonvittnesskildringarna.

Enligt datorsimuleringarna har järnmeteoren, som har varit upp emot 200 meter i diameter, kommit in i atmosfären i plan vinkel på 9–11 grader i förhållande till jordytan.

Över Tunguska, där meteoren var närmast jorden, har den skapat en het chockvåg, som har fällt skogarna och bränt jordytan. Men på grund av meteorens storlek och höga hastighet på elva kilometer i sekunden har den haft så hög rörelseenergi att den inte har slagit ned. I stället har den böjts av i atmosfären och fortsatt ut i rymden igen.