Materialets banbrytande egenskaper är att det är framställt av rester av död fisk, som annars skulle hamna i soptunnan. Huvudbeståndsdelen i filmen är proteiner från inälvor, blod, skelett, skinn och fjäll från fiskar och andra havsdjur.
Proteinet från fiskresterna kombineras med ett bindemedel från röda alger – som finns i överflöd i havet – och på det sättet bildas ett smidigt och starkt plastmaterial.
Ett mindre energikrävande alternativ till plast
Produktionen av MarinaTex är avsevärt mindre energikrävande än motsvarande plastmaterial. Vissa sorters plast tillverkas vid temperaturer över 150 grader, medan MarinaTex kan tillverkas vid under 100 grader.
År 2050 kommer det att finnas mer plast än fiskar i havet. En del av föroreningarna kan avlägsnas genom enorma röjningsprojekt som The Ocean Cleanup. Men det löser inte det grundläggande problemet: Vi konsumerar för mycket plast, som hamnar i naturen. Alternativa material står därför högt i kurs, när vi ska skydda jordens ekosystem.
Som Hughes själv säger till tidningen The Guardian:
“Plast är ett fantastiskt material och därför har vi, som formgivare och ingenjörer, blivit alltför beroende av det. Men det är inte rimligt att vi använder plast – ett otroligt hållbart material – till produkter som har en livslängd på mindre än en dag.”
En enda torsk blir 1400 inköpspåsar
Men det var faktiskt inte därför som Hughes inspirerades att utveckla MarinaTex.
Det var i stället så att hon hade hört att mer än 172 000 ton fiskavfall produceras varje år bara av Storbritanniens fiskeindustri. På världsplan ligger siffran närmare 50 miljoner ton, som bara går till spillo.
Med resterna efter bara en enda torsk kan Hughes framställa 1 400 påsar av MarinaTex, och påsarna skulle till och med vara starkare än vanliga plastpåsar.
Med pengarna från sitt James Dyson-pris vidareutvecklar Hughes nu materialet, och hon hoppas kunna hitta produktionspartner, så att MarinaTex kan sättas i produktion 2021.