Linolja, lite värme och en biprodukt från papperstillverkning.
Det låter inte direkt som ett recept på något som kommer att väcka särskilt stor entusiasm till den stora kakdagen på jobbet.
Men kombinationen av de tre komponenterna har däremot visat sig vara speciellt effektiva när det gäller att bryta ned några av de så kallade evighetskemikalierna – PFAS (perfluorerade föreningar).
Tidigare har man använt metoder som kräver extremt högt tryck eller temperaturer på upp till 1 000 grader för att bryta ned PFAS, medan den nya metoden inte kräver högre uppvärmning än omkring 120 grader.
Metoden är alltså mycket mindre energikrävande än de metoder som används i dag. Och de avfallsprodukter som uppstår när PFAS bryts ned med den nya metoden är långt mindre skadliga.
Enligt Lutz Ahrens, professor i organisk kemi vid Swedish University of Agricultural Sciences, kan metoden inte användas till nedbrytning av PFAS som redan har släppts ut och spridits i naturen.
"Men den kan eventuellt användas i industriell skala – exempelvis i anläggningar som framställer PFAS-kemikalier. Kanske till och med i reningsanläggningar som renar dricks- och avloppsvatten", förklarar han för Illustrerad Vetenskap.
Forskarna startade en kedjereaktion
PFAS-kemikalierna, som är kolfluorföreningar, tillhör de starkaste kemiska föreningarna i naturen.
De kemiska ämnena utvecklades för att vara slitstarka och vatten-, fett- och oljeavvisande, och har med tiden visat sig vara så slitstarka att de inte kan brytas ned naturligt – varken av kroppens nedbrytningssystem eller i världens stora ekosystem.
Men genom att angripa en "akilleshäl" i den kemiska föreningen har forskarna lyckats bryta upp kolfluorföreningarna.
I stället för att satsa på att gå in i molekylen där föreningen är som starkast, har de fått kemikaliens yttre – en hydroxidjon – att slita sig loss från resten av molekylen.
Det utlöser en kemisk kedjereaktion, som får molekylen att falla sönder av sig själv och lösas upp i mindre kemiska komponenter.
Forskarna har bland annat lyckats bryta ned PFAS-typen perfluoroktansyra (PFOA) genom att koppla loss hydroxidjonen i slutet av strukturen från resten av molekylen. Rött: syre, vitt: väte, grått: kol, grönt: fluor.
Metoden är den första som bryter ned PFAS kemiskt
Och enligt Lutz Ahrens är det just den kemiska kedjereaktionen som gör studien så intressant.
"Men man får inte glömma att den här studien har gjorts i ett laboratorium, där forskarna har genomfört försöket i rent vatten med hög koncentration av PFAS. Forskarnas nästa steg måste bli att undersöka om metoden fungerar lika effektivt i ett prov som har tagits från ett realistiskt sammanhang, där vattnet även innehåller andra kemiska föreningar."
"Det förhåller sig nämligen som så att kemisk rening är mer sårbar, än om föroreningen bryts ned med hjälp av värme och tryck. Om man häller ned den lösning forskarna har använt sig av i marken eller i en sjö där det finns PFAS-förorening, så reagerar den också med annat än bara PFAS", förklarar han.
"Och den har bara testats på tio varianter av PFAS av de 5 000 vi känner till. Vi har alltså inte fått fram en lösning som kan bryta ned PFAS i alla sammanhang. Men om vi blir bättre på att filtrera och fånga upp PFAS och kan samla det i höga koncentrationer i en reningsanläggning, så kommer metoden att göra det mycket billigare och mindre energikrävande att få bukt med PFAS."