"Det är världens fattigaste folk som faller offer för klimatförändringarna i dag. Utan att de har bidragit till problemet."
Påståendet kommer från den indiske klimatforskaren och aktivisten Sunita Narain, som därmed sätter en av de största agendorna för COP26 på sin spets.
Det internationella klimattoppmötet, som inleddes den 31 oktober i Glasgow, väntas huvudsakligen kretsa kring vem som ska betala räkningen för omställningen till en mer klimatvänlig världsordning.
Indien, Honduras, Libyen och andra utvecklingsländer lägger fram sitt enkla argument som så: Varför ska vi betala för en grön omställning när världens rikaste länder tjänade stora pengar på att skita ned överallt utan någon som helst eftertanke eller omtanke?
President Joe Biden talar under COP26.
Vad är COP?
Sedan 1995 har FN samlat världens ledare till klimattoppmötet Conference of the Parties. Målet är att få världens länder att förplikta sig till bindande mål för att exempelvis bromsa utsläppen av koldioxid.
COP26 äger rum i skotska Glasgow från den 31 oktober till den 12 november.
År 2015 anslöt sig i stort sett alla världens länder till Parisavtalet, vars mål är att stoppa den globala uppvärmningen, samt att hålla temperaturökningen under två grader för att avvärja klimatkatastrofen. För att nå målet måste världens totala koldioxidutsläpp reduceras till noll – även kallat net zero – före år 2050.
Därför håller argumentet
Varje enskild indier släpper ut cirka 1,8 ton koldioxid om året. Det kan jämföras med en genomsnittlig europé, som släpper ut cirka 6,4 ton årligen.
137 länder – som exempelvis Danmark, Norge och Tyskland har föresatt sig att bli koldioxidneutrala, det vill säga att de ska ta upp lika stora mängder koldioxid som de släpper ut – år 2050. Sverige och Finland siktar på 2045 respektive 2035. Men trots det är notan långt ifrån betald.
Koldioxid är en växthusgas som kommer från förbränning av exempelvis kol, olja, trä och avfall. Ungefär hälften av utsläppen tas upp och lagras i växter och hav, medan den resterande delen hänger kvar i atmosfären och förhindrar att reflekterat solljus slipper undan de övre luftlagren.
Därför stiger temperaturerna.
Växthuseffekten är atmosfärens förmåga att hålla kvar strålning av energi från jordens yta. Det är denna isolerande effekt som ligger bakom jordens förhöjda temperaturer.
Därför har koncentrationen av koldioxid – mätt i ppm (parts per million) – ökat från 250 ppm till över 400 ppm under de senaste knappa 300 åren.
Vem har släppt ut mest koldioxid historiskt sett?
En översikt över ländernas sammanlagda koldioxidutsläpp från 1751 till 2017 visar att de nordamerikanska länderna och Europa – totalt drygt 1,3 miljarder människor – ligger bakom 62 procent av de globala utsläppen.
Kina med en befolkning på 1,4 miljarder är för närvarande världens ledande koldioxidbov. Historiskt sett har de dock bara ansvarat för 12,7 procent av de globala utsläppen.
Indiens dryga 1,3 miljarder invånare och hela Afrikas dryga 1,2 miljarder har historiskt sett bara bidragit med 3 procent var.
Orsaken till att atmosfären just nu är fylld med 412 koldioxid-ppm, är evident: att några få västländer under ett par hundra år har släppt ut massiva mängder koldioxid – med enorm ekonomisk vinning som bonus – mens de flesta fattiga länders utsläpp har varit obetydliga.
Därför håller inte påståendet
Det stämmer att de fattiga länderna historiskt sett inte har bidragit till klimatförändringarna. För ett stort antal utvecklingsländer, med Indien i spetsen, är en avgörande aspekt för deras klimatinsats därför att de rika länderna betalar.
Samtidigt är Indien i nuläget världens fjärde största koldioxidbov efter Kina, USA och EU. Det låga utsläppet per invånare beror uteslutande på landets ansenliga folkmängd, av vilken 28 procent lever i fattigdom. Det ser ut att ändras i takt med ett ökat välstånd.
Medan det gröna avtrycket i de europeiska länderna är väg nedåt, så ökar det i Indien. Utsläppet av växthusgaser – främst koldioxid – ökade med 335 procent från 1990 till 2019.
Indiens utsläpp väntas fördubblas fram till år 2030, så att landet vid den tidpunkten kommer att släppa ut lika mycket som hela EU.
Därför är Indien och andra liknande länders deltagande i globala klimatavtal minst lika viktigt för att åtgärderna för att balansera koldioxidutsläppen ska få någon effekt.
Så långt ifrån koldioxidmålen befinner sig världsmedborgarna
Det överenskomna målet för COP26 är att vidmakthålla Parisavtalets vision om att vi som världssamfund kan motverka en globala temperaturökning på mer än 1,5 grader. Om det ska lyckas – vad betyder det i så fall för dig?
Det globala, årliga genomsnittet för koldioxidutsläpp per person ligger på 4,8 ton. Om vi ska nå målet måste utsläppen underskrida två ton per person.
Så mycket koldioxid släpps ut:
En EU-borger
I dag: 6,4 tons/år
I 2030: 3,5 tons/år – beregnet ud fra en planlagt udledning på 2.551.050.000 tons CO2 (55 procent under 1990-niveau) og en forventet befolkning på 734.000.000.
Betydning: Udledningen i Europa skal for hver enkel borger reduceres med ca. tre tons. Det kan fx opnås ved at droppe en ferie med fly hvert år, skære oksekød ud af diæten og køre godt 4000 km mindre i bil.
En inder
I dag: 1,8 tons/år
I 2030: 2,3 tons/år – beregnet ud fra en planlagt udledning på 3,48 milliarder tons og en forventet befolkning på 1,51 milliarder mennesker
Betydning: Med relativt ambitiøse reduktionsmål og et fokus på grøn energi fremfor kul stræber Indien efter af holde befolkningens personlige CO2-kvote tæt på FN’s anbefalede to tons. Landets CO2-udledning forventes dog at stige efter 2030, og målet er først at blive CO2-neutrale i 2070.
En kineser
I dag: 7,4 tons/år
I 2030: 9,58 tons/år – beregnet ud fra en forventet udledning på 13,8 milliarder tons CO2 og en forventet befolkning på 1,44 mia. mennesker
Betydning: Kina har lovet, at deres samlede udledning vil toppe før 2030 og forbruget af fossile brændsler skal skæres ned til 75 procent. Men den gennemsnitlige kinesers udledning vil stadig være næsten fem gange højere end FN’s anbefalinger.
Världens länders nuvarande mål kommer sammanlagt att reducera koldioxidutsläppen med drygt fyra miljarder ton under 2030. Men det räcker inte på långa vägar. För att nå målet att hålla temperaturökningarna under 1,5 grader måste reduceringen bli 28 miljarder ton.
Om utvecklingsländerna insisterar på att släppa ut lika mycket som västvärlden har gjort – och gör – kommer vi inte att kunna nå det gemensamma målet om så kallat net zero år 2050.
Konsekvensen blir enligt forskningen att klimatet når ett antal kritiska punkter, som tippar balansen och får temperaturer, havsvattenstånd och naturkatastrofer att skena i väg.
De största förlorarna blir framtidens generationer.
