"Det är världens fattigaste folk som faller offer för klimatförändringarna i dag. Utan att de har bidragit till problemet."
Påståendet kommer från den indiske klimatforskaren och aktivisten Sunita Narain, som därmed sätter en av de största agendorna för COP26 på sin spets.
Det internationella klimattoppmötet, som inleddes den 31 oktober i Glasgow, väntas huvudsakligen kretsa kring vem som ska betala räkningen för omställningen till en mer klimatvänlig världsordning.
Indien, Honduras, Libyen och andra utvecklingsländer lägger fram sitt enkla argument som så: Varför ska vi betala för en grön omställning när världens rikaste länder tjänade stora pengar på att skita ned överallt utan någon som helst eftertanke eller omtanke?
Därför håller argumentet
Varje enskild indier släpper ut cirka 1,8 ton koldioxid om året. Det kan jämföras med en genomsnittlig europé, som släpper ut cirka 6,4 ton årligen.
137 länder – som exempelvis Danmark, Norge och Tyskland har föresatt sig att bli koldioxidneutrala, det vill säga att de ska ta upp lika stora mängder koldioxid som de släpper ut – år 2050. Sverige och Finland siktar på 2045 respektive 2035. Men trots det är notan långt ifrån betald.
Koldioxid är en växthusgas som kommer från förbränning av exempelvis kol, olja, trä och avfall. Ungefär hälften av utsläppen tas upp och lagras i växter och hav, medan den resterande delen hänger kvar i atmosfären och förhindrar att reflekterat solljus slipper undan de övre luftlagren.
Därför stiger temperaturerna.
Därför har koncentrationen av koldioxid – mätt i ppm (parts per million) – ökat från 250 ppm till över 400 ppm under de senaste knappa 300 åren.
Orsaken till att atmosfären just nu är fylld med 412 koldioxid-ppm, är evident: att några få västländer under ett par hundra år har släppt ut massiva mängder koldioxid – med enorm ekonomisk vinning som bonus – mens de flesta fattiga länders utsläpp har varit obetydliga.
Därför håller inte påståendet
Det stämmer att de fattiga länderna historiskt sett inte har bidragit till klimatförändringarna. För ett stort antal utvecklingsländer, med Indien i spetsen, är en avgörande aspekt för deras klimatinsats därför att de rika länderna betalar.
Samtidigt är Indien i nuläget världens fjärde största koldioxidbov efter Kina, USA och EU. Det låga utsläppet per invånare beror uteslutande på landets ansenliga folkmängd, av vilken 28 procent lever i fattigdom. Det ser ut att ändras i takt med ett ökat välstånd.
Medan det gröna avtrycket i de europeiska länderna är väg nedåt, så ökar det i Indien. Utsläppet av växthusgaser – främst koldioxid – ökade med 335 procent från 1990 till 2019.
Därför är Indien och andra liknande länders deltagande i globala klimatavtal minst lika viktigt för att åtgärderna för att balansera koldioxidutsläppen ska få någon effekt.
Världens länders nuvarande mål kommer sammanlagt att reducera koldioxidutsläppen med drygt fyra miljarder ton under 2030. Men det räcker inte på långa vägar. För att nå målet att hålla temperaturökningarna under 1,5 grader måste reduceringen bli 28 miljarder ton.
Om utvecklingsländerna insisterar på att släppa ut lika mycket som västvärlden har gjort – och gör – kommer vi inte att kunna nå det gemensamma målet om så kallat net zero år 2050.
Konsekvensen blir enligt forskningen att klimatet når ett antal kritiska punkter, som tippar balansen och får temperaturer, havsvattenstånd och naturkatastrofer att skena i väg.
De största förlorarna blir framtidens generationer.