Istider börjar och slutar i takt med små variationer i jordens bana runt solen. Dessa variationer styr hur mycket av solens ljus som olika områden på jorden tar emot.
Skiftet från istid till värmeperiod verkar sammanfalla med perioder då en avgörande zon omkring den 65:e nordliga breddgraden tar emot ett maximum av solenergi under sommarhalvåret.
Värmen kom på för 11700 år sedan
Sett över lång tid skapar det en rytm med istider som varar drygt 100 000 år medan perioder med lite is – som vi befinner oss i nu – varar mellan 10 000 och 35 000 år.
Klimatförändringarna vid slutet av den senaste istiden var störst där isen försvann. Och förändringarna gick mycket fort.
Ökad instrålning värmde Nordeuropa
När istiden var som mest utbredd befann sig hela Skandinavien bortsett från sydvästligaste Danmark under tre kilometer is. Mot nordost täckte isen Barents hav och mot väster stora delar av de brittiska öarna. Men då började solen få inflytande.
Isen täcker hela skandinavien
För 26500 år sedan har glaciärerna nått maximal utbredning på det norra halvklotet. Hela Skandinavien ligger under upp till tre kilometer is undantaget sydvästligaste Danmark. Mot nordost täcker den Barents hav och mot väster stora delar av de brittiska öarna.
Temperaturen stiger våldsamt
Ökad solinstrålning runt 65:e breddgraden får den globala temperaturen att stiga med cirka sex grader på 8000 år.
Skandinaviska glaciärer är den sista resten av is
Det varmare klimatet påverkar isen, som börjar dra sig tillbaka. I dag är isen helt borta från vår del av världen bortsett från enstaka glaciärer i mellersta och norra Skandinavien.
Värmen kom på allvar för 11700 år sedan i slutet av istidens sista kalla krampryckning – den period som kallas yngre dryas.
På så kort tid som tio år skiftade klimatet i Norden då från arktiskt till något som påminner om våra dagars klimat. Dessförinnan hade människan troligen redan följt den smältande isen och djuren som levde nära den. Fynd visar exempelvis att man redan för 14200 år sedan jagade och slaktade renar i Danmark.
Jostedalsbreen är den största glaciären på Europas fastland. Den ligger i Norge och sträcker sig över en yta på 487 kvadratkilometer. Här syns en del av glaciärens arm, den så kallade Nigardsbreen.
Djur och människor vandrade mellan världsdelarna
Istiden och dess avslutning förändrade markant hela jordens utseende. När glaciärerna var som störst för cirka 26 500 år sedan hade de bundit
så stora mängder vatten att världshaven stod 130 meter lägre än i dag.
Det låga vattenståndet gjorde att Nordamerika hade landförbindelse med Asien, Australien med Nya Guinea och Storbritannien med Europa, vilket innebär att djur och människor kunde vandra mellan världsdelarna.
Den största effekten var dock det stabila klimat som jorden fick när värmen till slut segrade. Det gjorde det plötsligt möjligt att odla jorden, vilket ledde till att lantbruk och fasta bosättningar snart förekom på många håll.
