Legendariska djur som Tyrannosaurus rex, Stegosaurus och Megalodon känner vi till än i dag, miljontals år efter att de dog ut. Djuren lämnade varken efter sig konstnärliga verk eller stora monument, men däremot förstenade skelett och tänder.
Fossiler är den ultimata vägen att bli ihågkommen, långt efter att man har gått bort. Men vägen dit är långt ifrån rak.
Bara en bråkdel av alla arter har bevarats
För att en kropp ska fossiliseras i stället för att brytas ned krävs helt rätt villkor. Och tid. Massor av tid.
Det tar nämligen minst 10 000 år för benrester att bli fossiler.
Dessutom krävs det ett antal lyckträffar. Fossiljägare har bara grävt ut 32 vuxna fossiler av Tyrannosaurus rex, men enligt kalkyler har omkring 2,5 miljarder individer levt under artens existens på jorden.
Det innebär att det för varje fossil som har hittats har levt omkring 80 miljoner individer som inte har bevarats.
Forskare uppskattar dessutom att bara åtta procent av alla nu levande djurarter kommer att sparas i fossilarkiven. Med andra ord är det extremt osannolikt att något av dina 206 ben kommer att bevaras.
Men med kännedom om försteningsprocessen kan du förbättra oddsen markant.
Tre faktorer främjar fossiliseringen
1. Undvik organismer och syre
Så snart döden inträffar börjar mikroorganismer förtära all vävnad – inklusive skelettet. Om liket begravs snart och djupt, så hämmar de syrefattiga förhållandena nedbrytningen av ben.
2. Dö vid vatten
Våtområden som sjöar, floder eller havsbotten förbättrar chanserna att fossiliseras. Där kan gyttja och sediment snabbt begrava din döda kropp, vilket gynnar försteningsprocessen.
3. Välj en mineralrik plats
När vatten sipprar in i benen via små porer följer mineraler som järn och kalk med från omgivningarna. Mineralerna utfälls långsamt inuti benen, som med tiden förstenas.
Dina ben kommer exempelvis att ha mycket bättre chanser att förstenas om du dör i mineralrika våtområden med massor av rörliga sediment som sant, lera och grus än på torrmark.
Dessutom har de allra flesta fossiler bevarats därför att organismen har begravts kort tid efter döden – exempelvis på grund av vulkanutbrott eller översvämning, som har täckt över kroppen med aska eller dy.
Övertäckningen gör det svårare för mikroorganismer att bryta ned kroppen. Samtidigt ökar chanserna för att mineraler med tiden ska ersätta vävnaden i benen, så att de förstenar.