En av Netflix största succéer under 2021 – hittills – är dokumentären Seaspiracy, uppföljaren till den mycket omtalade Cowspiracy.
Föregångaren tog sig an att avslöja hur skadligt industrialiserat jordbruk är, medan Seaspiracy i stället riktar blicken mot haven och priset för industrialiserat fiske.
Cowspiracy kritiserades av experter och forskare för att feltolka och snedvrida fakta bakom många av filmens slutledningar. Detta upprepas nu i samband med Seaspiracy, trots att filmen även lägger fram en hel del intressanta poänger. Den tar hur som helst upp ett otroligt viktigt ämne: Att havens tillstånd är kritiskt – och att fiske i industriell skala bär en stor del av skulden.
VIDEO: Se trailern till Seaspiracy
Filmen följer regissören Ali Tabrizi på en konstruerad resa, under vilken han börjar med att samla in plast på stranden och går vidare med att filma en delfinjakt i Japan, olagligt fiske vid Afrikas västkust och slaveri på fartyg i Sydöstasien.
Det står dock ganska snart klart att filmen är aktivistisk och tar ganska lätt på vetenskapliga fakta.
Filmen lägger konsekvent fram lösryckta siffror som sanningar – och så fungerar oftast inte forskning. Plockar man ut enskilda påståenden ur sina sammanhang – exempelvis utan årtal och geografiskt område – så kan det ge intryck av att läget är mycket värre än det egentligen är.
Detta grepp används om och om igen i filmen.
3 fel i filmen
Haven kommer att tömmas på fisk till år 2048
Siffran kommer från forskning som senare har motbevisats. Haven är under stor press, men kommer enligt forskare inte att tömmas på fisk under överskådlig framtid. Vissa fiskbestånd är till och med på väg att återhämta sig.
46 procent av all plast i havet kommer från fiskenät
Siffran kommer från en sammanställning av plasten i en stor plastvirvel i Stilla havet. Fiskenät utgör ett allvarligt hot för livet i haven, men står för mindre än 20 procent av den totala mängden plast.
Individualister räddar inte haven
Filmen ger åskådaren i uppgift att rädda livet i haven – genom att bli vegan. I själva verket krävs det systemförändringar såsom striktare lagstiftning och reglering av havsområden.
Filmen väljer också att använda lösryckta exempel som bevis. Det kallas anekdotisk bevisföring och anses i allmänhet vara ovetenskaplig.
Selektiv användning av fakta och forskning förekommer frekvent i filmen, vilket är synd, för den är snyggt gjord, intressant klippt och lägger fram centrala problemställningar.
Fisken kommer inte att ta slut
Ett centralt budskap i filmen är att det inte kommer att finnas några fiskar kvar i haven, om vi fortsätter att fiska som vi gör i dag.
Siffran grundas på en 15 år gammal forskningsartikel som handlade om så kallade "kollapsade" fiskbestånd. Detta avser bestånd av vilka det finns mindre än tio procent kvar, men forskning visar att bestånden sannolikt kan återhämta sig om de skyddas.
Forskarna bakom den omtalade artikeln har faktiskt senare uppdaterat den och påvisat att det globala beståndet är på uppåtgående.
Filmregissören Ali Tabrizi söker bland annat upp marknader där det säljs hajfenor från hotade hajbestånd. Här med dold kamera.
I en annan del av filmen påstås det att majoriteten av plasten i haven kommer från fiskenät och fiskeutrustning. Senare forskning visar emellertid att 80 procent av plasten i haven kommer från avfall – såsom plastpåsar, bildäck och förpackningar, medan nät och annat havsbaserat avfall bara utgör mellan 10 och 20 procent.
Filmen lägger dock fram en viktig poäng i att vi lägger alltför mycket tid på att tala om plastsugrör i relation till hur stor roll de spelar för livet i haven.
Varje år flyter mer än åtta miljoner ton plast ut i havet. Plastsugrör utgör enligt några sammanställningar bara 0,025 procent av detta. Forskare är även eniga om att nät som driver fritt – även kallade spöknät – är ett långt större hot mot livet i haven.
En annan av filmens huvudpoänger är att det är helt meningslöst att tala om hållbart fiske.
Filmens skapare påstår att hållbarhetsmärkning som MSC och Dolphin Safe Tuna är helt meningslös, eftersom det är för lätt att bli godkänd – och eftersom korruption är utbredd i branschen.
MSC har avvisat påståendet och får stöd av ett flertal fiskeforskare och marinbiologer.
En av poängerna i Seaspiracy är att hållbart fiske kanske inte alls är hållbart. Här ser du en stor laxodling.
För även om hållbarhetsmärkningarna inte är perfekta, och det förvisso händer att det blir fel, så testas märkningen av oberoende forskare. Enligt University of Washington kommer majoriteten av världens fiskebestånd att bli hållbara.
Filmen påstår också att en tredjedel av den fisk som importeras till USA kommer från illegal fångst. I själva verket handlar det om ett enskilt forskningsprojekt som anses vara kontroversiellt – och som senare har dragits tillbaka.
Filmens huvudbudskap visar sig i slutändan vara att vi helt bör sluta med att äta fisk. Men filmen bortser då ifrån att fisk är den enda proteinkälla en majoritet av världens fattigaste har tillgång till. Mer än tre miljarder människor kan helt enkelt inte överleva utan fisk.
Forskare missnöjda med sin medverkan
Exemplen på filmens selektiva tillämpning av fakta och forskning skulle kunna fylla åtskilliga spaltmeter. Men även ett stort antal av de intervjupersoner som är med i filmen i egenskap av experter har i efterhand kritiserat hur de har framställts.
På sociala medier som Twitter har flera av de medverkande experterna pekat ut felaktigheter och brister – samt deklarerat att de upplever att de felciterats och att deras utsagor tagits ur sina sammanhang.
Vissa står dock fast vid filmens budskap – trots dess avslappnade förhållningssätt till sanningen.
Den omfattande kritiken till trots, så är kärnan i filmens budskap sant i många avseenden.
Haven befinner sig under ofattbar press från industrialiserat fiske. En del forskare stöder till och med filmens budskap om att det vi i dag kallar hållbart fiske knappast kan alls kan anses vara hållbart.
Tre fullträffar i filmen
Plastsugrör är en droppe i havet
Filmen har helt rätt när den påpekar att exempelvis plastsugrör har tagit alldeles för stor plats i debatten om plast, jämfört med hur liten del sugrören utgör av den totala mängden plastavfall i haven.
Havets mikroorganismer suger upp koldioxid
Filmen påpekar även helt korrekt att mikroorganismer – i form av plankton – suger upp mer koldioxid än regnskogarna. Men dokumentären förbiser att havsvattnet i sig självt suger upp ännu mer koldioxid.
Utländska fiskeflottor plundrar Afrika
Filmen dokumenterar illegalt industrialiserat fiske vid Afrika. Detta är helt sant. Fiskeflottor från EU-länder som Frankrike, Spanien och Portugal fångar mer fisk i dessa farvatten än någon annan.
Märkligt nog tas det allra största hotet mot livet i haven knappt alls upp i filmen: Klimatförändringarna.
Uppvärmningen av haven och försurningen av vattnet hotar allt liv i världshaven. Trots det utses fisket till den överlägset värsta boven. Filmens centrala budskap omformas i slutändan slut till propaganda för veganism. Det blir ännu tydligare om man besöker Seaspiracys webbsida, där en annons rekommenderar besökarna att börja med vegansk livsföring.
Till syvende och sist blir filmen helt enkelt ganska irriterande. Skaparna kunde enkelt ha berättat en rejält skrämmande historia om havens verkliga tillstånd och samtidigt hålla sig till fakta. Men i stället har de valt att producera propaganda som innehåller en stor mängd missvisande information.
Vetenskapligt betyg: 2 av 6