Jordskorpan är uppbyggd av tolv till fjorton stela plattor, som likt isflak flyter runt på en delvis smält mantel. Det är dessa plattor som bär ansvaret för djuphavsgravarna.
Djupt inne i jordens inre rör sig oerhört varm lava långsamt runt och uppåt, ungefär som vatten, när man värmer det i en gryta. När lavan kommer upp, tvingar lavaströmmen jordens plattor från varandra. Lavan strömmar ut och bildar en ny oceanbottenskorpa på plattans kanter.
På så sätt rör sig plattorna bort från spridningszonen med ett par centimeter om året. Även om det bildas ny oceanbottenskorpa, blir klotet inte större. På plattans motsatta sida har skorpan inte bara kylts av utan den har även blivit tung av det tjocka lager sediment som under miljontals år har lagt sig på havsbottnen. När plattan möter en annan platta, kommer den därför att kilas in under denna. På så sätt uppkommer djuphavsgravarna.
Till exempel har Marianergraven bildats genom att Stillahavsplattan har pressats in under Filippinska plattan. Denna subduktion, som geologerna kallar processen, orsakar våldsamma händelser. Vulkaner och jordskalv uppkommer till följd av plattans rörelse.
På en karta kan man till och med se hur många av de små vulkaniska stillahavsöarna ligger som på ett pärlband parallellt med Marianergraven. Det är oerhört starka krafter som är i rörelse. Till exempel har kontinentalplattorna tryckt ned Marianergraven över elva kilometer i djupet.
Om Mount Everest, världens högsta berg, placerades nere på bottnen av graven, skulle det vara täckt av mer än två kilometer vatten. Samma sak gäller utanför Sydamerikas kust. Här rör sig Nazcaplattan in under den sydamerikanska kontinenten, varvid den samtidigt bildar en djuphavsgrav och hela Anderna.