Massutdöenden av djurarter på jorden har inträffat vid flera tillfällen. De är händelser som har banat väg för de arter som lever på planeten i dag, däribland människan.
När vi talar om massutdöenden nämns vanligen de fem stora, av vilka det största inträffade för 252 miljoner år sedan. Då försvann 90 procent av allt liv i havet, medan 70 procent av arterna på land dog ut.
Det har länge diskuterats om ett sjätte förhistoriskt massutdöende borde läggas till raden, massutdöendet under den geologiska åldern capitanium för drygt 260 miljoner år sedan.
En internationell forskargrupp vid China University of Geosciences i Kina och University of Cincinnati i USA har nu hittat nya bevis för massutdöendet.
I en forskningsartikel i den vetenskapliga tidskriften Earth and Planetary Science Letters] har de visat att det faktiskt inte rör sig om bara ett massutdöende, utan om två.
Värre än den dinosaurieutplånande asteroiden
Under capitanium för 260 miljoner år sedan vandrade fascinerande och skräckinjagande varelser som den köttätande jätteödlan Titanophoneus, ett namn som betyder ”titanisk mördare”, omkring på jorden.
Dessa varelser försvann emellertid plötsligt – jämte ett stort antal övriga arter, både i havet och på land.
Faktum är att det försvann fler arter än vid två av de fem stora massutdöendena, till och med fler än efter asteroiden som utplånade dinosaurierna.
Osäkerhet om exakt när massutdöendet inträffade och hur lång tid det omfattade har gjort forskarna försiktiga med att placera det bland de fem stora.
Forskargruppen bakom den nya artikeln hoppas att deras resultat ska ändra på detta.
Det var bland annat djur som dessa som dog ut i massutdöendet under capitanium för drygt 260 miljoner år sedan. På den här illustrationen har en Titanophoneus börjat äta av sitt byte, en Ulemosaurus.
De har visat att det rör sig om två massutdöenden. Det ena ägde rum för 262 miljoner år sedan och det andra för 259 miljoner år sedan.
Båda två inträffade alltså inom loppet av cirka tre miljoner år, vilket med geologiska mått mätt är en kort tid. Två våldsamma vulkanutbrott som medförde en dramatisk förlust av syre i världshaven låg bakom utdöendena.
Syre försvann ur haven
Genom att mäta förhållandet mellan två uranisotoper i sediment som avlagrats för 272–259 miljoner år sedan – under den geologiska epoken guadalupe – i det som i dag är Sydkinesiska havet, kunde forskarna sluta sig till att syrenivån sjönk under denna period.
Mikrober i havet omvandlar uran på en särskilt vis. När en minskning av havets syrenivå gör att dessa mikrober dör, så syns det i form av både lägre urankoncentrationer i havsvattnet och en förändring av förhållandet mellan de två isotoperna.
Här undersöks ett bergprov från sedimentet i Sydkinesiska havet med ett instrument som mäter gammastrålning.
Trots att förhållandet mellan isotoperna var mikroskopiska – bara mellan 0,2 och 0,4 procent – kunde forskarna se att haven innehöll betydligt mindre syre för 262 respektive 259 miljoner år sedan.
De två enorma vulkanutbrotten slungade ut så mycket aska att en kortvarig nedkylning följdes av en lång uppvärmning med stora mängder koldioxid i luften, vilket värmde haven.
Flera forskare tror att vi nu står inför ännu ett massutdöende, orsakat av människan.
Genom att studera massutdöenden som det under capitanium kan forskarna få en bild av vad vi kan ha att vänta i framtiden. Kanske kan vi hitta en lösning, så att vi slipper drabbas av en liknande katastrof.