Forskare: Därför lever små hundar längst
Förklaringen kan spåras tillbaka till människans selektiva avel av de stora hundraserna, visar forskning.
En Chihuahua och en Grand Danois är uppenbart mycket olika stora. Dessutom har de mycket olika stora chanser till ett långt liv.
Hundar bryter med en naturlag som normalt gäller i större delen av djurriket: att en större kropp ger en längre livslängd.
Titta exempelvis på elefanter och valar, som lever markant längre än möss och andra små gnagare.
Bland hundar lever de minsta däremot längst – och som med så mycket annat som tycks vara naturstridigt är det vi människor som bär skulden.
Det säger två australiska forskare i en studie som har publicerats i tidskriften American Naturalist.
I studien påpekar de att små hundar lever längre därför att större hundar oftare drabbas av cancer och därmed dör tidigare.
Den högre cancerförekomsten beror enligt forskarna på att människorna har avlat vissa hundar för att göra dem större genom selektiv avel och de berörda raserna nu "släpar efter evolutionärt".
Hundarnas naturliga försvar mot cancer har med andra ord inte kunnat hänga med i deras tillväxt.
Människans bästa vän
- De tama hundar vi har i dag började som vargar för mellan 27 000 och 40 000 år sedan och har sedan dess avlats av människor för att sköta vissa roller, som omspänner allt från jakt och fårhållning till råttfångst – och inte alls för att bara se gulliga ut.
- I dag finns det hundar i vitt skilda storlekar och former och detsamma gäller deras livslängd.
- Chihuahuor lever exempelvis i mellan 15 och 17 år, medan Grand Danois bara lever i mellan 8 och 10 år.
I sin studie har forskarna granskat dödsorsakerna och livslängden hos 164 hundraser av olika storlekar med hjälp av offentliga data om hundraser från hela världen.
Och deras data uteslöt alla tvivel:
"Större hundar åldrades inte nödvändigtvis fortare än de mindre raserna. Men forskningen visade att i takt med att rasens genomsnittliga kroppsvikt ökade, så ökade även cancerfrekvensen", förklarar Jack da Silva, som är medförfattare till artikeln och evolutionär genetiker vid Adelaides universitet i Australien, i ett pressmeddelande.
Enligt forskarna stämmer deras upptäckt överens med en biologisk teori som är känd som "disposable soma"-teorin, som presenterades för första gången redan 1977.
Teorin går kort sagt ut på att kroppen använder sina resurser framför allt till två ändamål: Att upprätthålla sig själv och att fortplanta sig.
Enligt teorin kommer kroppen att prioritera fortplantning på bekostnad av kroppens underhåll, om resurserna är begränsade. Det kan bland annat gå ut över kroppens cancerförsvar, celler och vävnad, som kan komma att försummas och gå om intet som konsekvens.