Shutterstock

Fakta: Därför dödar de höga bergen

Människor som vistas i de högsta bergen utsätter sig för stora risker, eftersom extrem höjd är livsfarlig för organismen.

1. Så verkar höjdsjuka

Höjden får kroppen att ta död på sig själv. Utan syre kan hjärna, muskler och andra vävnader inte fungera. När höjden får syrehalten att falla, aktiverar kroppen därför en rad försvarsmekanismer, som på sikt är dödliga.

  • Lungorna vidgas När kroppen registrerar att den får mindre syre, vidgas lungorna, och hjärtat börjar slå snabbare för att skaffa kroppen mer syre via blodet.

  • Benmärgen bildar blod Benmärgen ökar produktionen av de röda blodkropparna, som transporterar syre från lungorna ut i alla vävnader.

  • Blodet blir tjockt De extra blodkropparna får blodet att tjockna. Risken för både blodproppar och blödningar ökar.

  • Hjärnan sväller Hjärnan regerar på syrebristen genom att vidga de blodkärl som leder fram syret till hjärncellerna. De utvidgade blodkärlen får hjärnan att svullna och trycka mot kraniet.

  • Lungorna kollapsar Lungorna hyser 300 miljoner lungblåsor, som tillsammans har samma yta som en halv tennisbana. De utvidgade och hårt pumpande lungorna riskerar att förstöra den tunna hinna som skiljer artärer och vener från lungblåsorna. Brister hinnan, fylls lungorna med blod, och klättraren drunknar.

2. Så reagerar du på höjden

8000 m: Dödszonen Inga människor klarar den minimala mängden syre på 8000 meters höjd under längre tid. Klättrare riskerar att få skador för livet.

  • Kronisk trötthet och yrsel

  • Risk för hjärnskador

  • Kroniska andningsproblem

3500 m: Livsfara Klättrare som ignorerar de tidiga symptomen svävar i livsfara. Flyttas de inte till lägre höjd, kan döden inträda på mindre än 24 timmar.

  • Extrem trötthet

  • Synrubbningar och svår huvudvärk

  • Problem med motoriken

2500 m: Akut höjdsjuka Efter få timmar på hög höjd uppträder de första symptomen. Den akuta höjdsjukan försvinner ofta efter ett dygns tillvänjning.

  • Yrsel och trötthet

  • Huvudvärk

  • Nedsatt aptit, illamående och kräkningar

3. Cellerna torkar ut

Kylan får cellerna att frystorkas. När kroppen utsätts för extrem kyla, stänger den ned blodtillförseln till kroppens yttre delar. Reaktionen kan leda till allvarliga vävnadsskador.

  • Kroppens nerver sänder besked till hjärnan om att den är utsatt för kraftig avkylning.

  • Hjärnan reagerar på hotet genom att sända en signal till blodkärlen om att de skall dra ihop sig och bara försörja vitala organ som hjärta, lever och lungor.

  • Utan uppvärmning från blodet får kroppsytan snabbt samma temperatur som omgivningen.

  • Det vatten som finns i vävnaderna fryser till iskristaller, som växer genom att dra vatten ut varje enskild cell. På detta stadium kan lemmarna räddas om de tinas upp.

  • Fortsätter handen däremot att vara frusen, kommer även cellerna att frysa till is. Efterhand utvidgar sig isen så mycket att cellerna sprängs och vävnaderna dör. Forsätter förfrysningen, kan även muskler, nerver och skelett skadas.

4. Kroppens organ faller i koma

Människor som kyls ned till under 32 grader riskerar att falla i hypotermiskt koma – ett tillstånd då kroppen stänger ned alla funktioner för att skydda sig själv.

human illustration
  1. Pupillerna vidgas och ögonen förefaller helt livlösa. 2. Sköldkörteln bromsar förbränningen för att spara på värmen. Samtidigt stoppar kroppen köldskakningar för att spara energi. 3. Lungorna minskar syretillförseln. 4. Hjärtat slår så sällan som två gånger i minuten – och blodtillförseln till mindre viktiga organ upphör. 5. Huden blir grå och efter hand nästan snövit.

5. Insekt kan klara minus 40 grader

Medan kyla är farlig för människokroppen, klarar sig vissa djur bra vid extrema minusgrader. Till exempel kan den antarktiska hoppsstjärten överleva en kroppstemperatur på minus 40 grader helt enkelt genom att tömma sin kropp på vätska och därmed undvika att cellerna fryser.

6. Mystisk gen gör sherpor osårbara

En internationell forskargrupp har isolerat ett gen, som gör kroppen lämpad att leva på hög höjd. Genen, som i synnerhet är utbredd hos befolkningen i Himalaya, gör att sherpor klarar den syrefattiga atmosfären utan att öka produktionen av röda blodkroppar. Därmed undviker de höjdsjuka.