Nu exploderar våren – 5 säkra tecken från djurriket

Varför snurrar snokar ihop sig?

Våren är den bästa tiden på året om man vill se ormar. Något av det mest spektakulära man kan se är en så kallad parningsboll, där talrika snokar har flätats ihop till ett nystan.

I april och framåt kommer snokarna fram från sitt vinteride för att göra sig redo för parning. Hanarna är först ute ur sin bon, eftersom de behöver längre tid för förberedelserna – sädescellerna ska exempelvis mogna av solens värme.

Två veckor senare vaknar honorna och utsöndrar doftämnen – kallade könsferomoner – som signalerar att de är redo för parning.

Feromonerna attraherar åtskilliga kavaljerer och en hona kan uppvaktas mer än tio hanar. De ivriga hanarna klumpar ihop sig runt honan – ett fenomen kallat en parningsboll.

Medan en hona kan bli upp till 150 centimeter lång, mäter hanar bara 60-80 centimeter. Alla hanar knuffas och brottas med svansarna för att inta den bästa positionen.

När en hane lyckas föra in sitt kön i honans könsöppning sitter paret vanligtvis ihop i flera timmar. Det beror på att Hanens kön är täckt av hullingar, som säkrar att hanen kan lämna sin sperma och sedan sätta för en så kallad parningspropp.

Proppen bildas av sekret som limmar ihop honans könsöppning, så att den stängs till för andra hanar.

Varför finns det fler mullvadshögar på våren?

På våren är mullvaden extra aktiv och dess flitiga grävande lämnar jordhögar som kan uppröra vilken trädgårdsägare som helst.

Mullvadar lever ensamma och är extremt territoriella och aggressive mot objudna gäster. Men på våren står parningssäsongen för dörren och då vågar sig hanarna in på honornas territorium för att fortplanta sig.

Besöken hos honorna kräver nya underjordiska gångsystem och därför gräver hanen ihärdigt med sina stora framtassar. Handflatorna vänds utåt och fungerar som spadar som skyfflar undan jorden.

Mullvaden är ett mycket kraftfullt djur om man ser till dess storlek. Trots att den bara väger runt 100 gram kan mullvaden knuffa med en kraft mot motsvarar ett djur på två kilo.

Jorden lossas ovanför, där den ansamlas på ytan till en mullvadshög. Antalet och storleken på mullvadshögarna beror bland annat på hur torr eller fuktig jorden är, men vanligtvis är de 10-15 centimeter höga och mäter cirka 50 centimeter i diameter.

En aktiv mullvad gräver med en hastighet på cirka sex meter i timmen och gör cirka sex högar per dygn. Grävarbetet tar på krafterna och mullvadar måste dagligen äta 70-100 procent av sin kroppsvikt för att få energi till ansträngningen.

Hur blir grodyngel till grodor?

Sjöar och vattendrag myllrar av liv när grodornas gelétäckta ägg kläcks under våren. Ut hoppar grodyngel som ivrigt söker efter föda i vattnet. De behöver nämligen massor av energi för ett genomgå en av djurrikets mest iögonfallande transformationer.

På bara ett par månader blir de unga fiskliknande grodynglen till mogna grodor. I stort sett allt förändras, brosket i kraniet ersätts exempelvis med benvävnad och gälarna byts ut mot lungor.

Från att leva under vatten kryper djuret upp land och dess kost, som tidigare bestod av mikroskopiska alger, ersätts av insekter.

Förvandlingen sker bland annat via sköldkörteln, där hormonet T3, som styr ämnesomsättningen, är mycket aktivt medan grodynglet byter utseende.

Hormonets avgörande betydelse kartlades i försök, där forskare blockerade antingen hormonet eller den receptor det binder sig till. Resultatet blev att grodynglen inte utvecklades till grodor.

Förutom hormoner styrs förvandlingen även av andre faktorer – växlingen från grodyngel till groda sker exempelvis snabbare vid högre temperaturer och i områden där det finns rikligt med föda.

Varför simmar andungar alltid i en rak rad bakom andmamman?

PÅ våren simmar andmamman främst, medan hennes ungar följer efter i en rak rad. Och det gör de alldeles rätt i.

Studier har visat att andungar kan spara upp till 63 procent energi när de simmar i denna formation jämfört med att simma ensamma.

Forskare från University of Strathclyde i Skottland och Jiangsu University i Kina har via datorsimuleringar undersökt de vågor som vattenfåglar skapar när de simmar.

När andungar simmar ensamma bildar benen små vågor, som skapar motstånd det krävs energi att överkomma. Men om andungarna befinner sig i rätt position bakom sin mamma, möter de upp emot 158 procent mindre motstånd.

Det beror på fenomenet destruktiv våginterferens.

När andungens våg möter vågen från mammans paddlande, tar de ut varandra och resulterar i en enda våg, som är mindre än de båda ursprungliga. Så i stället för att ensam behöva överkomma sitt eget vågmotstånd och kämpa för att skapa framåtdrift, får andungen gratis fart av att ligga bakom mamman.

Och det är inte bara andungen precis bakom mamman som gynnas av hennes våg. Vågenergin förs vidare ned genom raden och därmed upplever alla andungarna mindre vågmotstånd om de simmar precis bakom varandra.

Varför kommer stenbitar in till kusten?

Normalt lever stenbiten på 50-200 meters djup på stenig botten, men under tidig vår söker den sig till grundare områden för att lägga sina korallfärgade ägg – den eftertraktade stenbitsrommen.

Med sin feta och klumpiga kropp är stenbiten inte direkt någon skönhet. Den gråaktiga honan kan bli upp emot 50 centimeter lång, medan hanen sällan blir längre än 35 centimeter. I gengäld är hanen lite mer färgglad och när parningssäsongen står för dörren gör han den röda färgen starkare för att imponera på honan.

Hanen anländer till kustområdena redan i februari, medan honan som bär på stenbitsrommen och därmed är intressantare för fiskare dyker upp först till våren.

På grunt vatten lägger honan en klibbig massa bestående av upp emot 200 000 ägg som klistras fast vid bottnen.

När äggen har lagts och hanen har befruktat dem simmar honan tillbaka ut mot djupare vatten, medan hanen stannar vid kusten och vaktar över äggen tills de kläcks, cirka två månader senare.

Hanens buk fungerar som en sugkopp som häftar fast honom vid stenarna, så att han håller sig nära intill äggen – även i stark ström – och kan försvara dem mot exempelvis hungriga krabbor eller ulkar.