Stonehenge markerade sommar- och vintersolstånd

Knas i kalendern

Sedan så långt tillbaka som vi kan följa människans historia har vi försökt beräkna årets gång. Det har betydelse för sådd och skördetid och för de högtider som firas på särskilda dagar utifrån hur solen, månen och stjärnorna står. Ända sedan de första kalendrarna har vi dock fått justera dem för att de inte ska komma ur fas med årstiderna.

Sedan så långt tillbaka som vi kan följa människans historia har vi försökt beräkna årets gång. Det har betydelse för sådd och skördetid och för de högtider som firas på särskilda dagar utifrån hur solen, månen och stjärnorna står. Ända sedan de första kalendrarna har vi dock fått justera dem för att de inte ska komma ur fas med årstiderna.

Shutterstock

Lika länge som människor har odlat jorden, lika länge har man försökt hålla koll på tiden.

Ett av de tidigaste vittnesbörden om denna strävan är det stora förhistoriska monumentet Stonehenge i England. Där har forntidens människor hållit reda på solens uppgång vid sommar- och vintersolstånd. Om monumentet har använts som en egentlig kalender eller som ramen runt en solkult är svårt att säga så här 5 000 år senare.

Kalendrar och kulter har dock mycket med varandra att göra, eftersom det i alla kulturer är viktigt att helgdagar och ceremonier äger rum vid rätt tid, ofta i förhållande till himlakropparna.

Judarna och de gamla grekerna inrättade sin kalender så att vissa fester alltid ägde rum vid fullmåne, och de kristna låter numera sin viktigaste högtid, påsken, bestämmas av fullmånen och dagjämningen.

En kalender är ett schema över det vi kallar ett år, en cykel av årstiderna vinter, vår, sommar och höst. Det kan utgöras av tolv månvarv, eller så kan man räkna det efter solen eller en stjärna.

Om man använder solen finns det tre slags år: tropiskt år, då man använder den genomsnittliga tiden från höstdagjämningen till vårdagjämningen, då solen står rakt ovanför ekvatorn. Längden är exakt 365 dygn, 5 timmar, 48 minuter och 46 sekunder. Den kalendern följer årstiderna, eftersom de är beroende av solens position i förhållande till jorden.

De kristna låter numera sin viktigaste högtid, påsken, bestämmas av fullmånen och dagjämningen.

Den andra beräkningen är sideriskt år, som astronomerna använder. Det är beroende av solens position i förhållande till stjärnorna. Det är 365 dygn, 6 timmar, 9 minuter och 10 sekunder.

Slutligen kan man använda ett anomalistiskt år, som är tiden mellan varje gång jorden befinner sig närmast solen. Det är 365 dygn, 6 timmar, 13 minuter och 53 sekunder.

I den moderna kalendern är årets längd 365 dygn, 5 timmar, 49 minuter och 12 sekunder.

Babylonierna följde månen

Den första egentliga kalender vi känner till är babyloniernas från cirka år 3000 f Kr. Babyloniernas kalender var en lunisolarkalender, vilket innebär att deras år var tolv månvarv långt med en extra månad emellanåt, så att kalendern stämde med årstiderna. Ett månår är nämligen bara 354 dagar, jämfört med solårets 365.

Forntidens egyptier kände väl till babyloniernas kalender, men för egyptierna bestämdes årets höjdpunkter av Nilen, vars översvämningar var avgörande för jordbruket. Egyptierna inrättade därför sin kalender så att den ungefär motsvarade årstiderna, det vill säga solåret.

Egyptierna inrättade kalendern efter översvämningar

Egyptierna inrättade ursprungligen sin tideräkning efter Nilens översvämningar.

© Shutterstock

Deras kalender hade 365 dagar, som de fördelade på 12 månader med 30 dagar vardera. De sista fem dagarna firades som fem gudars födelsedagar: Osiris, Horus, Sets, Neftys och Isis.

Egyptierna hade inget skottår. Därför kom deras år efter hand före årstiderna. Efter 1 460 år skulle avvikelsen ha blivit ett helt år.

Det försatte de egyptiska prästerna i ett dilemma, eftersom kalendern kanske skulle fastslå firandet av Nilens stigning till en tidpunkt, då den i själva verket höll på att sjunka. De gjorde emellertid ingenting för att korrigera felet, utan motarbetade till exempel farao Ptolemaios III:s försök att korrigera misstaget genom att införa skottår.

Forntidens stora kalenderreformator blev därför Julius Caesar (100–44 f Kr).

Under sin vistelse i Egypten mötte Caesar troligen grekiska astronomer och fick kännedom om den egyptiska kalendern, som inspirerade honom till en reform. Hemma i Rom rådde nämligen rejäl oordning med tideräkningen, som använde korta år på 355 dagar, som fortlöpande justerades med skottdagar och skottmånader.

Roms präster, pontifexerna, ansvarade för att sätta in skottmånader, men eftersom de också hade politiska intressen och det på Caesars tid rådde osämja mellan dem blev det inte gjort. Kalendern hade med andra ord både ekonomisk och politisk betydelse.

Sjudagarsveckan kom från Babylon
© Rabatti & Domingie/Akg-Images/Ritzau Scanpix

Sjudagarsveckan kom från Babylon

Enligt Bibeln skapade Gud världen på sju dagar. Innan kristendomen etablerade sig hade dock romarna bytt ut sin gamla åttadagarsvecka mot en sjudagarsvecka, en idé de romerska astrologerna fick från Babylon. Där hade man länge haft en förkärlek för siffran sju, eventuellt inspirerat av de sju rörliga himlakropparna: solen, månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus och Saturnus.

Maya tyckte inte om extradagar
© Unknown

Alla kalendrar har otursdagar

Vi har alltid laddat vissa dagar med negativa känslor. Vi är rädda för fredagen den 13:e och talar om tykobrahedagar, efter astronomen Tycho Brahe, som räknade ut att vissa dagar var olycksbringande på grund av planeternas ställning. Egyptierna och mayafolken tyckte inte om de fem extra dagar som föll utanför de normala månaderna.

Månaderna har romerska namn
© Rabatti & Domingie/Akg-Images/Ritzau Scanpix

Månaderna har romerska namn

Sina brister till trots har Julius Caesars kalender fungerat så pass bra att vi fortfarande använder de romerska månadsnamnen. Romarnas år började ursprungligen den 1 mars. Mars är uppkallad efter guden Mars, som förutom krig även stod för gröna växter och därmed våren. Ursprunget till namnet april är osäkrare, medan maj är uppkallad efter fruktbarhetsgudinnan Maia.

Ett kort år innebar bland annat att det fortare kom in pengar i kassan, eftersom avgifter förföll vid årsskiftet. Vid årsskiftet byttes även personer som innehade viktiga ämbeten ut.

Ett år fick hela 445 dagar

År 47 f Kr var Caesar emellertid både enväldig härskare och Pontifex Maximus, överstepräst. Han hade därför både den kunskap och den makt som krävdes för att reformera kalendern. Han tillsatte en expertpanel bestående av romerska präster och grekiska astronomer, och man beslutade att det år som vi kallar 45 f Kr skulle bli den nya kalenderns första år.

För att det skulle stämma med årstiderna förlängdes år 46 med tre skottmånader. Året blev 355 dagar plus 90, sammanlagt 445 dagar – världs historiens längsta år.

Romarna var visserligen vana vid skottmånader, men det måste ändå ha känts märkligt för dem, för under skottmånaderna var det inga religiösa festdagar. Dessutom ställde det till med dateringsproblem av exempelvis brev, och de som föddes under den perioden måste senare ha haft svårt att räkna ut sin födelsedag; romarna firade födelsedag precis som vi.

Caesars reform fördelade sedan de tio extradagarna, från de traditionella 355 till 365, på månaderna.

Som en god pontifex lade han till dem i slutet, så att de inte störde månadernas helgdagar. Dessutom införde han en skottdag vart fjärde år, precis som i vår kalender.

Caesar lade även nyåret den 1 januari, men både före och efter varierade detta. Det var först på 1700-talet som nyårsdagen kom att ligga fast på den 1 januari.

Munk gissar sig till Jesu födelse

Det var den kristna kyrkan som kom på idén att räkna tiden efter Kristi födelse. Eller det var rättare sagt munken Dionysius Exiguus idé.

Det år vi kallar 525 e Kr insåg man att det var sådan oordning i tideräkningen att det var risk att påsken inte skulle firas samtidigt av alla kristna. Därför skulle man göra tabeller över påsken, det vill säga över fullmåne och dagjämning under åren framöver.

Det var Dionysius expertis, men han hade också sitt eget projekt: att införa en ny tideräkning. Vid den här tidpunkten räknade man i Europa från Roms grundande, medan man i Egypten räknade från Diocletianus tillträde, år 284 e Kr. Det tyckte Dionysius inte om.

”Vi ska inte förknippa våra år med minnet av den gudlöse förföljaren, utan hellre räkna dem från vår Herre Jesu Kristi födelse”, skrev han. Diocletianus förföljde nämligen kristna.

Primstav höll koll på högtiderna
© Archives Charmet/Bridgeman Images

Primstav höll koll på högtiderna

Ända in på 1800-talet var tryckta kalendrar förbehållna ett fåtal. Den mest spridda kalendern i Norden var en trästav, en så kallad primstav. Prim betyder ”gyllene tal”, som är årets tal i en 19-årig måncykel. På staven markeras varje dag med skåror, eller som här med runor. Vid helgdagarna har man skurit ut stiliserade figurer.

I Frankrike hade veckan tio dagar
© Photo12/Universal Images Group/Getty Images

I Frankrike hade veckan tio dagar

En kalender kan användas för att visa identitet, till exempel nationaldagar eller religiösa fester. Ett exempel är den franska revolutionskalendern, som infördes 1793. Syftet var att göra upp med gamla traditioner som byggde på kyrkan och i stället markera en ny, astronomiskt korrekt tid. Man införde då en tiodagarsvecka, och alla månader fick 30 dagar och nya namn.

Vissa länder införde den gregorianska kalendern
© Akg-Images/Ritzau Scanpix

Vissa länder införde ny kalender

I Schweiz och Nederländerna användes länge två kalendrar parallellt, eftersom befolkningen var både katolsk och protestantisk. Det stod emellertid snart klart att man inte kunde behålla den julianska kalendern. I Danmark föreslog astronomen Ole Rømer ett byte till den gregorianska kalendern, vilket genomfördes år 1700. Även i Tyskland infördes den gregorianska kalendern år 1700.

Dionysius gissade att Jesus var cirka 30 år gammal när han korsfästes. Han valde därför att år 248 efter Diocletianus trontillträde skulle motsvara 532 efter Kristi födelse. Fördelen var bland annat att skottåren då skulle ligga på år som är delbara med fyra, vilket skulle bli lätt att komma ihåg.

Jesus födelseår är dock en ren gissning; Augustus påbjöd ingen skattskrivning år 1. Andra har senare försökt sig på att datera Jesu födelse utifrån olika planetpositioner. Man har emellertid inget säkert att utgå ifrån, vilket är anledningen till att vi håller fast vid Dionysius årtal.

Tio dagar hoppas över

Även efter romerska rikets fall, och trots att jorden ständigt hotade att gå under, rullade Caesars kalender på. Cirka 1 500 år efter Caesars reform började det inbyggda felet emellertid orsaka märkbara problem. Kyrkan hade definierat vårdagjämningen till den 21 mars, men efter hand inföll den allt tidigare, och 1451 var det vårdagjämning den 12 mars.

Fullmånen skulle uppträda den 19 mars, vilket innebar att det var påsk. Problemet var bara att fullmånen observerades den 16 mars. Något var alltså fel, och 1575 vände sig den italienske astronomen Luigi Lilio till kardinal Cervino med ett förslag: Man skulle ha endast 97 skottår under 400 år. Cervino sände honom vidare till kardinal Sirleto.

Tyvärr dog Luigi Lilio, men hans bror Antonio tog senare kontakt med påve Gregorius XIII. Påven tillsatte en kommission, och på dess rekommendation utfärdade han 1582 en bulla om att tio dagar i oktober skulle hoppas över och att det skulle vara skottår vart fjärde år, utom under år som är delbara med 100, men inte 400.

Därför var år 1900 inte något skottår, medan år 2000 var det. Den nya kalendern, som ersatte Caesars julianska, uppkallades efter påven och kallas alltså för den gregorianska.

Reformen tog tid att genomföra

Trots att den nya, förbättrade kalendern löste många problem togs den inte emot med öppna armar överallt. Den kom en kort tid efter reformationen, som splittrade kyrkan i Europa i den katolska och den protestantiska.

I de katolska länderna gick man över till den gregorianska kalendern, men protestanterna ville inte rätta sig efter den katolske påven. De betraktade hans kalenderbulla som en maktdemonstration och ett försök att bestämma över högtiderna.

Det fick exempelvis till följd att man i Nederländerna och Schweiz länge använde kalendrarna parallellt, eftersom befolkningen både var katoliker och protestanter. Med tiden stod det dock klart att man inte kunde ha kvar den julianska kalendern. År 1695 gick den danske astronomen Ole Rømer till kungen och föreslog att Danmark-Norge skulle byta år 1700, vilket kungen året innan godkände.

För att Danmark-Norge inte skulle vara den enda protestantiska staten som bytte, förhandlade man med de protestantiska tyska staterna och med Sverige. Tyskarna bytte år 1700, men i Sverige gick man över till den gregorianska kalendern först 1753. Finland, som då var en del av Sverige, bytte samtidigt, medan Ryssland bytte 1918, efter revolutionen, och Grekland först 1923.

Inom de ortodoxa kyrkorna använder man fortfarande den julianska kalendern. Därför infaller deras påsk ibland – och deras jul alltid – vid andra tidpunkter än hos oss. I England bytte man kalender 1752, trots ett stort folkligt motstånd, eftersom reformen innebar att man tog bort tio dagar i ett enda svep. Efter reformen samlades människor och skanderade: ”Ge tillbaka våra tio dagar!”

Det svåra med att göra en kalender som följer årets gång är att sol systemet inte tycks vara beräknat för det. Ett solår är inte ett helt antal dygn långt, vilket man försöker justera med skottår. Inte heller den nuvarande, gregorianska kalendern är emellertid perfekt. Då skulle den ha 31 skottår på 128 år i stället för 97 på 400 år.