Vad är en graviditet utanför livmodern?

Under ägglossningen frigörs det mogna ägget från äggstocken, som i princip ligger fri i bukhålan. Äggledarens ena ände ligger emellertid som ett slags tratt över den och fångar upp ägget. Med hjälp av flimmerhår förs ägget genom äggledaren till livmodern.

På vägen befruktas det av mannens spermier, som tränger upp i äggledaren. Det befruktade ägget sätter sig därefter fast i livmoderns slemhinna, som utgör den perfekta ramen för den vidare utvecklingen av fostret till ett litet barn.

I cirka en till två procent av alla graviditeter sätter sig det befruktade ägget emellertid fast redan i äggledaren, och det ger upphov till en graviditet utanför livmodern.

I sällsynta fall fortsätter ägget ända ut i livmodermunnen, innan det sätter sig fast, medan det i andra, extrema fall befruktas i själva äggstocken och antingen fäster sig där eller till och med faller ut i bukhålan och fortsätter sin utveckling mellan tarmar och andra inre organ.

I alla dessa fall hamnar det befruktade ägget i en ogästvänlig miljö, som inte kan understödja den komplicerade utveckling som det skall genomgå. Därför slutar i stort sett alla graviditeter utanför livmodern i missfall.

I hälften av alla fall sker missfallet efter en graviditet utanför livmodern spontant och utan komplikationer, då embryot efter några veckor stöts ut som vilken främmande kropp som helst. I andra fall etablerar sig ägget i vävnaden och växer in i den, efterhand som fostret utvecklas.

Efter fem till åtta veckor leder detta ofta till smärta och blödningar, och om man inte ingriper, till exempel genom att avlägsna fostret genom en titthålsoperation, kan det innebära en risk för kvinnans hälsa.

Ibland går det bra

Det finns några få exempel på att en graviditet utanför livmodern slutat med ett välskapt barn, och förlossningen sker alltid genom kejsarsnitt.

I ett fall från Australien 2008 föddes ett barn vid beräknad tidpunkt efter en graviditet i äggstocken. Samma år i England föddes ett barn 12 veckor före utsatt tid, efter att ha utvecklats i fettdepåerna mellan tjocktarmens veck.