En av elva får ett sjukt förhållningssätt till mat

Sjukdomen är fortfarande, liksom på 1600-talet, livshotande. Faktum är att anorexia nervosa är den mest dödliga psykiska sjukdomen av alla. Till skillnad från på Mortons tid är dock ätstörningar inte längre något sällsynt fenomen.

Tillsammans drabbar anorexia nervosa, bulimi och hetsätningsstörning uppemot nio procent av befolkningen, dubbelt så många som för bara 20 år sedan.

Även med dagens behandlingsmetoder tvingas läkare och familjer i många fall hjälplösa se på medan patienten tynar bort framför ögonen på dem. Det ska emellertid en rad nya studier ändra på.

De har visat vad det är som händer i huvudet på personer med ätstörningar. Resultaten banar bland annat väg för en ny behandlingsmetod, genom vilken sjukdomen ska tvingas bort ur huvudet med hjälp av elektromagnetism.

Covid-19 medförde ökning

Anorexia nervosa, där personen bland annat svälter sig själv, är kanske den mest kända ätstörningen, men den utgör mindre än tio procent av alla fall. De återstående 90 procenten är relativt jämnt fördelade mellan två typer av hetsätning.

Den ena, bulimi, kännetecknas av att maten kastas upp efter måltiden, vilket gör att kroppsvikten hålls någorlunda konstant. Den andra kallas hetsätningsstörning, eller BED (binge eating disorder). Då blir maten kvar i magen, vilket medför risk för övervikt eller kraftigt varierande vikt.

Mellan åren 2000 och 2018 mer än fördubblades antalet ätstörningsdiagnoser. En del av ökningen beror sannolikt på ett ökat fokus på sjukdomen, men även andra faktorer kan spela in. Vissa forskare misstänker exempelvis att den ökade användningen av sociala medier skapar orealistiska kroppsideal, vilket provocerar fram ätstörningar.

Nyligen ledde coronapandemin till en ytterligare ökning av antalet diagnoser. Covid-19 och strikta begränsningar av människors sociala liv fick många att känna sig ångestfyllda och isolerade, vilket orsakade ätstörningar. En studie visar att 15 procent fler diagnostiserades med en ätstörning under år 2020, det första pandemiåret, jämfört med de föregående åren.

Alla löper dock inte lika stor risk att utveckla en ätstörning. Kvinnor är exempelvis mer utsatta än män. De utgör omkring 90 procent av alla patienter med sjukdomen. Andelen män är dock på väg upp.

Risken påverkas även av ett visst personlighetsdrag. Det har ett nytt stort forskningsprojekt med de svenska psykologerna Emma Forsén Mantilla och Andreas Birgegård i spetsen visat.

Forskarna har länge känt till att det finns ett samband mellan ätstörningar och exempelvis låg självkänsla. Det har dock varit ovisst om ätstörningarna var en orsak till eller en konsekvens av detta.

I tre stora studier mellan åren 2015 och 2021 kunde de svenska psykologerna konstatera att sjukdomens förlopp i hög grad är en konsekvens av patientens egen självbild. Forskarna följde tusentals ätstörningsdrabbade kvinnor i upp till nio år och kontrollerade fortlöpande deras fysiska och psykiska hälsa.

Den mest anmärkningsvärda upptäckten var att sjukdomens förlopp under flera år kunde förutsägas genom att studera kvinnornas grad av självklander vid tidpunkten då ätstörningen diagnostiserades. Ju större tendens kvinnorna hade att klandra sig själva när de diagnostiserades, desto större var risken att de nio år senare inte hade blivit fria från ätstörningen.

Det tyder på att en hög grad av självklander är en bidragande orsak till ätstörningar och inte bara ett symptom. Däremot hade andra delar av självuppfattningen, till exempel självkontroll och självsäkerhet, ingen stor betydelse för hur det senare gick för patienterna.

Förvrängd spegelbild

Den svenska studien bekräftar att anorexia nervosa är den allvarligaste formen av ätstörning. Sjukdomen inbegriper en direkt rädsla för att gå upp i vikt och patienten anser sig vara överviktig, trots att att spegelbilden och vikten säger något helt annat. Resultatet är att anorektikern svälter sig själv i så hög grad att det blir livshotande. De lever i genomsnitt 10–20 år kortare än andra människor.

Flera forskare har försökt förstå om personer med anorexia nervosa verkligen tror att de är tjockare än de är, men resultaten är inte entydiga.

År 2019 lät den tyska psykologen Ida Wessing 38 unga kvinnor, av vilka hälften led av anorexia nervosa, se och känna på sin egen kropp. Därefter skulle de uppskatta omkretsen av överarmen, låret och midjan genom att rita en cirkel med samma omkrets. Efter att ha gjort övningen genomgick kvinnorna med anorexia nervosa ett flera veckor långt behandlingsprogram, varefter de gjorde om övningen.

Resultaten visade att alla kvinnorna uppfattade sig själva som tjockare än de verkligen var. De friska kvinnorna var dock mest realistiska i sina uppskattningar, som låg bara tolv procent högre än verkligheten. Kvinnorna med anorexia nervosa trodde att den egna kroppen var hela 33 procent större än den verkligen var. Den siffran minskade till 25 procent efter genomgången behandling.

I liknande studier har man fått lite annorlunda resultat. I en italiensk studie från år 2020 kom man fram till att patienter med anorexia nervosa har en god uppfattning av sitt faktiska kroppsomfång, men att de rent känslomässigt känner sig tjockare än de är.

Patienter tvångsmatas

Behandlingen av en ätstörning omfattar vanligen kostvägledning i syfte att normalisera vikten samt så kallad psykoedukation, där patienten informeras om sin sjukdom och får lära sig hur den kan bekämpas. Därtill kommer psykoterapi, där patienten får hjälp att bearbeta de grundläggande känslor och problem som ligger bakom sjukdomen.

Om patienten lider av anorexia nervosa är det viktigt att normalisera vikten så snabbt som möjligt, men det kan vara väldigt svårt. I många fall är patienten beredd att gå långt för att undvika att äta och kämpar emot med näbbar och klor om exempelvis föräldrarna försöker ligga på. Efteråt kräks patienten då antingen upp maten innan kroppen hinner tillgodogöra sig näringen eller motionerar frenetiskt för att förbränna kalorierna.

Därför kräver en patient med anorexia nervosa ofta närmast konstant övervakning och i många fall slutar det med att personen behöver läggas in på sjukhus. Där kan det bli nödvändigt att sondmata patienten för att få upp vikten. Men även om man lyckas med att få upp patientens vikt och stabilisera det psykiska tillståndet går det i många fall snett igen.

I en stor studie från år 2017 gick den amerikanske psykiatern Sahib Khalsa igenom 27 tidigare studier av behandling av anorexia nervosa. Resultaten visade att fler än var fjärde patient som har återhämtat sig helt eller delvis efter genomgången behandling drabbas av återfall och börjar svälta sig själv igen.

Risken för återfall är som störst tre månader efter avslutad behandling, vilket gör att många patienter behandlas under en lång rad år. Därför är det inte ovanligt att sjukhus har patienter som har kommit till dem i mellan 10 och 30 år.

Behovet av effektivare behandlingsmetoder är följaktligen stort. De traditionella behandlingsmetoderna har visserligen blivit bättre på senare år, men flera forskare har också börjat tänka i nya banor. I en lovande metod använder man till exempel starka magneter.

Metoden, transkraniell magnetstimulering (TMS), drar nytta av nya kunskaper om ätstörningarnas ursprung i hjärnan och använder elektromagnetism för att påverka aktiviteten i olika delar av hjärnan.

År 2018 riktade exempelvis en engelsk forskargrupp magnetfältet mot ett område i de främre pannloberna, som hos anorektiker är förknippade med en nedsatt förmåga att hantera vissa känslor. Försöket ledde till förbättringar hos ett antal patienter med anorexia nervosa, framför allt av humöret och den allmänna livskvaliteten.

Den nya behandlingsmetoden är långt ifrån färdigutvecklad, men forskarna hoppas mycket på den. Den är nämligen väldigt enkel att utföra med en handhållen apparat. Hela proceduren tar bara några minuter, och patienten känner inget obehag.