Som erfaren virolog är Bernice E. Eddy van vid att laboratorieprover inte alltid visar de resultat som forskaren förväntar sig.
Trots det får hon en chock, när hon den 30 augusti 1954 granskar ett prov i mikroskopet.
Som representant för National Institutes of Health, en avdelning inom USA:s hälsovårdsdepartement, är det Bernice Eddys uppgift att undersöka kvaliteten av ett nyutvecklat poliovaccin, som precis har satts i produktion på företaget Cutter Laboratories i Berkeley i Kalifornien.
Några dagar tidigare gav hon vaccinet till ett antal försöksapor, men försöket gick inte som förväntat.
Flera av aporna drabbades av förlamning kort tid efter att Bernice Eddy hade gett dem vaccinet.
För att försöka ta reda på varför undersöker hon prover från de vaccinerade apornas ryggrad i ett elektronmikroskop.
Eddy stelnar till, när hon ser ansamlingar av klotformade partiklar avteckna sig i mikroskopet.
Vid en första anblick ser kulorna ut som hårt rullade garnnystan, men Eddy vet alltför väl vad det är hon ser: levande poliovirus.
”Det här slutar med katastrof – jag känner det på mig.” Virologen Bernice Eddy, när hon upptäcker levande poliovirus i en omgång vaccin.
Bernice Eddy rapporterar sin upptäckt till William Workman, chefen för Laboratory of Biologics Control, ett kontor som lyder under de amerikanska hälsovårdsmyndigheterna, som ska kontrollera produktionen av vaccin.
Men Workman är extremt stressad, för allmänheten pressar på för att få vaccinet godkänt – för varje timme som går kräver sjukdomen nya offer.
Därför berättar han aldrig för den kommitté av experter som ska godkänna vaccinen från de olika tillverkarna om Eddys oroväckande upptäckt.
Efter bara några timmars överläggning godkänner kommittén samtliga tillverkares vaccin.
Bernice Eddy hör aldrig något mer om sin upptäckt. Hon är medveten om att det kan röra sig om ett undantagsfall, men hon har onda aningar.
”Det här slutar med katastrof – jag känner det på mig”, säger hon till en vän.
Några veckor senare är den största vaccinskandalen i USA:s historia ett faktum.
Historiker uppskattar att omkring 120 000 barn infekterades med levande virus från Cutter Laboratories vaccin.
Tio personer dog, och flera tusen blev svårt förlamade till följd av misstaget, som blev känt som The Cutter Incident – Olyckshändelsen på Cutter Laboratories.
Skandalen förde emellertid även något gott med sig.
Den ledde till att USA införde världens hårdaste krav för godkännande av vaccin, som även dagens covid-19-vaccin har uppfyllt.
Jonas Salk utvecklade världens första poliovaccin, som kom att rädda framför allt flera tusen amerikanska barn.
Alla var rädda för polio
Historien om poliovaccinet såg från början ut att bli en riktig solskenshistoria.
Polio hade sedan 1900-talets början krävt flera tusen offer i USA och Europa. Sjukdomen drabbade framför allt små barn.
De drabbade fick feber, ont i halsen, kräkningar eller diarré.
Många förlamades i armar eller ben, och en del dog till följd av att förlamningen drabbade andningsmuskulaturen.
Under ett svårt utbrott i New York City 1916 dog 2 400 personer medan 9 000 förlamades för livet. De flesta av offren var yngre än tio år.
I folkmun kallades sjukdomen för barnförlamning.
Vid det laget hade forskningen redan känt till sjukdomen och dess orsaker under en längre tid.
Läkare hade i början av seklet upptäckt att polio orsakas av ett virus, och att sjukdomen smittar genom munnen, via avföring och genom så kallad droppsmitta, till exempel när den sjuke hostar eller nyser.
När det gällde att behandla eller förebygga sjukdomen stod forskarna handfallna. Föräldrar förbjöd sina barn att besöka badhus och att gå i butiker.
I desperation tillgrep en del tveksamma åtgärder, och blod från grodor och olja utvunnen ur daggmaskar var några av de preparat som påstods kunna skydda mot polio.
Men inget hjälpte. Under de följande decennierna härjade polio med varierande intensitet.
År 1952 kulminerade sjukdomen med omkring 57 000 fall, det dittills högsta antalet.
Det stora antalet smittade innebar att i stort sett alla amerikaner kände eller kände till någon som drabbats av sjukdomen.
Rädslan för polio var så stor att amerikanerna i en opinionsundersökning 1952 uppgav att de näst efter atombomben betraktade polio som samtidens största hot.
Med nationella kampanjer lyckades amerikanerna få ihop tillräckligt med pengar för att finansiera utvecklingen av poliovaccinet.
Myndigheterna köpte inga vaccin
På 1950-talet hade ansvaret för folkhälsan i USA i hög grad överlåtits åt privata bolag och välgörenhetsorganisationer. Det gällde även utvecklingen av poliovaccin.
Utvecklingen bedrevs med medel från National Foundation for Infantile Paralysis (ung. Nationella stiftelsen för barnförlamning, red.), som fick donationer från privatpersoner och fonder.
När Jonas Salk 1955 glädjestrålande förkunnade att hans vaccin fungerade, antog de flesta att myndigheterna hade byggt upp lager av vaccinet.
Det visade sig emellertid att regeringen ansåg att även produktionen och distributionen av vaccinet var de privata aktörernas ansvar.
National Foundation for Infantile Paralysis hade ett lager av nio miljoner doser, som stiftelsen fördelade. Det räckte inte för att garantera flockimmunitet, men var tillräckligt för att skydda de yngsta och mest sårbara barnen.
Lyckligtvis gick forskningen på ett vaccin framåt med stormsteg.
Forskningen hade möjliggjorts av ett av polions mest prominenta offer, den framlidne presidenten Franklin D. Roosevelt.
År 1938 hade Roosevelt, som drabbats av polio vid 39 års ålder, grundat National Foundation for Infantile Paralysis.
Trots att stiftelsen grundats av en president fick den inget ekonomiskt stöd från staten, utan var helt beroende av privata donationer.
Kopplingen till presidenten gjorde emellertid att mängder av filmstjärnor och andra berömdheter mer än gärna ställde upp för stiftelsen.
Den populäre sångaren, dansaren och skådespelaren Eddie Cantor föreslog en insamling med namnet ”March of Dimes” (en ”dime” är ett 10-centsmynt), vilket anspelade på biografernas journafilmer, som gick under beteckningen ”The March of Time”.
Insamlingen, som ägde rum i januari 1938 med anledning av president Roosevelts 56-årsdag, genererade 85 000 dollar till organisationen.
Salk knäckte vaccinkoden
Pengarna – och de stora summor som strömmade in med tiden – använde ”March of Dimes” till att stötta landets främsta forskare. En av dem var Jonas Salk.
Salk var född 1914 som äldste son till ryska immigranter, och han var både ambitiös och en perfektionist – idealiska egenskaper för en forskare i virologi.
Salk hade i stort sett inget att gå på, för även om flera forskare hade försökt, hade ingen lyckats utveckla ens ett någorlunda användbart vaccin.
Men Salks idoghet och perfektionism bar frukt. I månader odlade han poliovirus, som han höll vid liv i njurar från apor.
Efter att ha filtrerat ut virus från det organiska odlingsmaterialet – apnjurarna – behandlade han det med formalin, som används till bland annat konservering.
Salk antog att behandlingen skulle inaktivera viruset, så att det inte kunde reproducera sig, men fortfarande kunde ge upphov till antikroppar.
”Våra barn stod i kö för att få vaccinet. Jag litade fullständigt på Jonas.” Donna Salk om att hennes make Jonas Salk vaccinerade deras barn med det nyutvecklade poliovaccinet.
Salk testade sitt vaccin genom att först vaccinera barn på D.T. Watsons barnhem utanför Pittsburgh och senare pojkar och män med psykiska funktionsvariationer på Polk State School utanför Philadelphia.
Att utföra forskningsförsök på barn på institutioner skulle några år senare betraktats som oetiskt, men på 1950-talet var det tämligen okontroversiellt.
Inga av barnen upplevde några biverkningar, och inget av dem fick polio.
”Det var mitt livs mest spännande ögonblick. Allt som kom efter det var antiklimax”, skrev Salk senare om de nervpirrande dagarna 1952, när han i mikroskop studerade blodprover från de vaccinerade barnen.
Till sin stora glädje konstaterade han att barnen bildade antikroppar precis som han hade antagit.
”Jag har det!” sa han glädjestrålande till sin hustru Donna.
År 1953 vaccinerade han Donna och deras tre barn, nioårige Peter, sexårige Darrell och treårige Jonathan.
”Våra barn stod i kö för att få vaccinet”, berättade Donna Salk senare.
”Jag litade fullständigt på Jonas.”
Kyrkorna firade vaccinet
Donna var inte ensam om att lita på Jonas Salk. Journalister hade snappat upp information om Salks dittills hemliga försök och var entusiastiska.
”Goda nyheter på poliofronten”, skrev tidskriften Time intill en bild av Jonas Salk.
Förtroendet stärktes ytterligare, när Salk året därpå testade vaccinet i ett storskaligt försök.
Totalt 420 000 barn fick vaccinet, medan 200 000 fick placebo – preparat utan några verksamma substanser. En stor grupp av 1,2 miljoner fick ingetdera.
Många offer för polio placerades i en så kallad järnlunga. Maskinen fungerade genom att skapa undertryck inne i kammaren, vilket fick patientens lungor att suga in luft. Med hjälp av en spegel kunde patienten följa med i vad som hände i omgivningen.
Försöket visade att barn som inte blev vaccinerade löpte tre gånger så hög risk att bli förlamade av polio jämfört med de barn som vaccinerades.
Resultatet presenterades den 12 april 1955 inför en fullsatt sal vid University of Michigan.
Totalt 500 åhörare, däribland 150 journalister och fotografer, befann sig i salen, medan 54 000 läkare i biografer över hela landet följde med via en särskild tv-sändning.
Inför presentationen rullades en vagn med den vetenskapliga rapporten in till den församlade pressen.
”Det fungerar! Det fungerar!” tjöt journalisterna i munnen på varandra, så snart de hade skummat igenom slutsatserna i den tjocka luntan.
”Det var rena kaoset. En av läkarna hade tårar i ögonen”, berättade en journalist senare.
”Det är en fantastisk dag för hela världen. Vi skriver historia!” USA:s hälsovårdsminister, när det står klart att Salks poliovaccin fungerar.
Runt om i hela landet klämtade kyrkklockorna. På fabriker höll arbetare en tyst minut, och i kyrkor, synagogor och moskéer samlades församlingar i böner av tacksamhet.
Över ett butiksfönster hängde en banderoll med texten: ”Tack, doktor Salk.”
”Det känns som när ett krig är över”, sa en iakttagare.
Samma eftermiddag sammanträdde representater för USA:s hälsovårdsmyndigheter. Efter en hastig genomgång av rapporten godkände de vaccinet.
”Det är en stor dag. Det är en fantastisk dag för hela världen. Vi skriver historia”, sa hälsovårdsministern Oveta Culp Hobby efter att godkännandet undertecknats.
Vaccinet sattes genast i produktion och 38 000 barn, de flesta i första och andra klass, fördelade över flera amerikanska delstater hade utsetts att vara de första som skulle få vaccinet.
Distributionen gick fort. Redan samma kväll mottog sjukvårdsmottagningar runt om i landet kartonger med texten: ”POLIOVACCIN. BRÅTTOM”.
Sjuårig flicka avled
Den 24 april 1955, några veckor efter att de första barnen vaccinerats, kom det emellertid en illavarslande rapport från en läkare i Idaho.
En av hans patienter, sjuåriga Susan Pierce, hade fått feber, och hennes ena arm hade förlamats – samma arm som hon vaccinerats i.
Dagen därpå ringde telefonen hos William Workman, hälsovårdsmyndigheternas representant, som virologen Bernice Eddy nio månader tidigare hade vänt sig till med det oroväckande fyndet av levande virus.
I luren var direktören för Chicagos sjuk- och hälsovårdsmyndigheter, och han berättade att ett ettårigt barn förlamats i benen åtta dagar efter vaccinationen.
Flera tusen barn hann vaccineras, innan myndigheterna insåg att det var något fel på poliovaccinet från Cutter Laboratories.
Telefonsamtalet var bara början. Dagen därpå kallades William Workman till telefonen igen.
Denna gång kom samtalet från Kaliforniens hälsovårdsdepartement. Två sjuåriga pojkar i San Diego hade förlamats i vänster arm sju dagar efter vaccinationen.
Under dagen kom det rapporter om ytterligare tre fall, och dagen därpå rapporterades det att den första patienten med komplikationer, lilla Susan Pierce, hade avlidit.
Salks vaccin hade tillverkats på olika fabriker, men det vaccin som använts i de inrapporterade fallen kom från Cutter Laboratories, ett för allmänheten tämligen okänt företag i Berkeley i Kalifornien.
William Workman visste inte vad han skulle göra. De berörda barnen hade endast fått en dos av Salks vaccin, inte två, som var rekommenderat minimum.
Dessutom kunde barnen ha smittats precis innan de blev vaccinerade. Ett besvärande faktum var dock att barnen i samtliga fall hade insjuknat några dagar efter att de hade fått vaccinet.
Till det kom att förlamningen tycktes dyka upp i den del av kroppen där vaccinet injicerats.
Läkarna kunde dessutom konstatera att polio inte var vanligt förekommande i de områden där barnen bodde.
En skanning med ett elektronmikroskop visar runda, aktiva polioviruspartiklar av det slag som flera tusen barn av misstag vaccinerades med.
Panik bland läkarna
Leonard Scheele, USA:s högste chef för hälsovården, tog inga risker. Den 27 april, två dagar efter att det första fallet rapporterats, drog han tillbaka vaccinet från Cutter Laboratories.
Scheele skyndade sig samtidigt att lugna befolkningen.
”Jag vill framför allt försäkra föräldrarna till de barn som den här våren har fått poliovaccinet om att de enligt hälsovårdsmyndigheternas övertygelse inte har någon anledning att oroa sig”, bedyrade Scheele.
Han hade fel.
Alltfler rapporter om sjukdom i samband med injektionerna kom in. Inom 24 timmar efter återkallandet av vaccinet visade sammantaget elva vaccinerade barn tydliga symptom på polio.
Efter ytterligare ett dygn hade 25 barn drabbats av förlamning eller dött. Paniken började sprida sig, inte minst bland läkare.
Skolbarn fick vaccinet gratis, men läkemedelstillverkarna sålde även vaccinet direkt till läkare, och många hade vaccinerat sina egna familjemedlemmar.
”Jag satt i telefon oavbrutet i 24 timmar. Läkare på den tiden skötte enbart vaccination av spädbarn, men nittio procent av samtalen jag fick kom från läkare som hade gett vaccinet till sina barn, mödrar, mostrar och grannar, och som nu var bekymrade för vad som kunde ske”, berättade Tom Coleman, en av Salks medarbetare.
Även många av läkemedelstillverkarnas anställda hade fått vaccinet.
”Vi greps av panik. Våra egna barn hade ju trots allt fått vaccinet”, sa Frank Deromedi från Cutter Laboratories.
Salk hade räknat fel
Under tiden arbetade myndigheterna för högtryck för att ta reda på vad som gått snett. Alla sjukdomsfall och dödsfall granskades noga.
Snart riktades misstankarna mot vaccinet från två produktionsserier från Cutter – serie 19468 och 19764.
Vaccinet från dessa serier hade dödat fem barn och förlamat 51.
Från slutet av april vände två av William Workmans män, Karl Habel och William Tripp, upp och ner på Cutter Laboratories, och de gjorde ett chockerande fynd.
Deras genomgång visade att hela fem av de senaste sju produktionsserierna innehöll levande virus, ett tydligt bevis för att något inte stod rätt till på företaget.
Men hur det ödesdigra misstaget kunnat inträffa kunde Habel och Tripp inte omedelbart förklara.
Dödligt räknefel
Att göra om dödligt poliovirus till gynnsamt vaccin med hjälp av kemi visste Jonas Salk allt om – trodde han. Hans självsäkerhet och myndigheternas bristfälliga kontroll kom att kräva liv och leda till bestående men.
De flesta forskare ansåg att ett effektivt vaccin krävde levande, men försvagat virus. Salk höll inte med om det.
För sitt poliovaccin valde han i stället att inaktivera viruset. Processen gjorde det omöjligt för viruset att reproducera sig, men det kunde fortfarande få immunförsvaret att bilda antikroppar.
Inaktiveringen skedde med hjälp av formalin. Salk testade dock endast metoden på mindre portioner och antog att metoden kunde tillämpas även i stor skala.
Men att behandla stora mängder poliovirus tog mycket längre tid än Salk antog. Misstaget gjorde att vaccinet kunde innehålla levande virus.
Sju misstag utlöste katastrofen:
Vaccinet gjordes av ett särskilt farligt virus
Polio finns i tre typer, som alla består av ett antal stammar. Till sitt vaccin använde Salk alla tre typerna. En av dem innehåller den aggressiva Mahoney-stammen, som är extra svår att inaktivera.
Filtren var inte effektiva
Ett viktigt steg i Salks vaccinproduktion var att filtrera bort alla rester av celler från apnjurarna, annars kunde viruspartiklarna förbli aktiva. Men Cutter Laboratories påskyndade filtreringen genom att använda glasfilter, som inte alltid filtrerade bort cellerna.
Försök på apor var otillräckliga
Cutter Laboratories testade vaccinet genom att injicera det i muskler och hjärnor på apor och såg inga problem. Hade de i stället injicerat vaccinet i ryggraden, skulle de ha haft större chans att upptäcka det aktiva viruset.
Cutter Laboratories saknade erfarenhet
Till skillnad från de andra vaccintillverkarna hade Cutter Laboratories endast i blygsam omfattning producerat läkemedel till människor. Företaget var därför inte lika noggrant med procedurerna.
Viruset låg nedkylt för länge
Cutter Laboratories lät det filtrerade viruset ligga på kylning i veckor, innan det inaktiverades med formalin. Det gick ut över säkerheten, och företaget var därför det enda som gjorde så.
Beräkningar saknades
Salk räknade aldrig ut hur länge viruset skulle behandlas, innan det med säkerhet var inaktivt. Cutter Laboratories försökte heller aldrig göra en realistisk beräkning. Detta misstaget var det avgörande.
Myndigheterna reagerade inte
Forskaren Bernice Eddy upptäckte i november 1954 att en del av vaccinet från Cutter Laboratories innehöll levande virus. Hon rapporterade sin upptäckt till hälsovårdsmyndigheterna, men ingen reagerade.
Observationer och samtal med personalen visade att företaget följde alla regler och testade vaccinet som det skulle.
Först när Habel och Tripp kallade till sig samtliga företag som producerade Salks vaccin skedde ett genombrott.
Habel och Tripp förväntade sig att mötet skulle visa att Cutters tillvägagångssätt avvek från de andra bolagens, men de blev överraskade.
Representanter för de andra bolagen påpekade nämligen att även de hade problem med att inaktivera virus.
Den vanligtvis så omsorgsfulle Jonas Salks beräkningar av hur länge virus skulle behandlas med formalin stämde helt enkelt inte.
Salk visste att desinfektionsmedlet formalin inaktiverade virus i små mängder, men beräkningarna för stora doser byggde på ett antagande – att virus skulle inaktiveras med samma hastighet ovasett mängd.
Det stämde inte.
Medan poliovirus lätt inaktiverades i relativt små mängder, till exempel tusen doser, sjönk den takt med vilken virus inaktiverades i väldigt höga doser.
Med andra ord kunde Salk inte, som han antog, bara fördubbla tiden för behandlingen om han fördubblade mängden virus.
För Habel och Tripp stod det snabbt klart att ingen visste hur länge de stora doserna av virus skulle behandlas med formalin, innan det inte fanns några levande virus kvar.
Det ödesdigra misstaget med poliovaccinet fick de amerikanska myndigheterna att införa omfattande kontroller av alla efterföljande vaccin.
Skandalen gjorde amerikanska vaccin till världens säkraste
På grund av de katastrofala misstagen på Cutter Laboratories införde de amerikanska myndigheterna 1955 extremt hårda krav på vaccinutveckling. I dag är landets system för godkännande världens strängaste.
När Salks vaccin 1955 sattes i produktion var tillverkningen av vaccin ett i stort sett laglöst område.
Bortsett från löst formulerade minimikrav kunde laboratorierna ta fram och testa vaccin enligt egna normer och regler.
Allt detta förändrade de tragiska händelser som vaccinet från Cutter Laboratories orsakade.
I juni 1955 övergick kontrollen från en liten underavdelning under hälsovårdsdepartementet till den så kallade Division of Biologics Standards (DBS), en helt ny instans, som lydde direkt under National Institutes of Health.
DBS skulle upprätthålla de nya och betydligt hårdare regler och krav som införts av myndigheterna.
Till exempel ställde myndigheterna nu krav på att ett visst antal löpande produktionspartier skulle godkännas som felfria, innan ett vaccin fick lov att tas i bruk – ett krav som gäller än i dag.
Till följd av misstagen på Cutter Laboratories är USA:s vaccinproduktion nu en av världens mest kontrollerade och reglerade.
Det federala organet FDA – Food and Drug Administration – ansvarar i dag för kontrollen och övervakar tester, produktion och eventuella biverkningar av vaccin.
Två år senare avslöjade ytterligare undersökningar dessutom att Cutter Laboratories – till skillnad från de andra vaccinproducenterna – använde mindre effektiva filter för att avlägsna resterna av celler från de apnjurar som polioviruset odlades i.
Om cellresterna inte avlägsnades fullständigt kunde restmaterialet skydda det levande polioviruset mot formalinet som skulle inaktivera det.
För att spara tid hade Cutter Laboratories använt filter av en typ som tillät snabbare genomströmning, men samtidigt innebar en risk att inte allt avlägsnades.
Kontrollerna misslyckades
William Workmans personal fann emellertid att Salks felaktiga antagande och Cutter Laboratories dåliga filter inte var det enda som orsakade katastrofen.
USA:s hälsovårdsmyndigheter tog extremt lätt på kontrollen av vaccinproduktionen.
Till exempel nådde Bernice Eddys varning om levande virus aldrig längre än till Workman, som glömde bort eller ignorerade upplysningen.
Cutters produktionsprotokoll visade sig dessutom vara av ringa värde, eftersom bolaget inte var skyldigt att registrera information om kasserade produkter.
Någon lagstiftning kring hur länge isolerat virus fick ligga nedkylt innan det behandlades med formalin fanns inte heller.
Den bristfälliga kontrollen förvandlade ett enkelt misstag till en katastrof.
Vaccinets segertåg
Tragedin till följd av vaccinet från Cutter Laboratories fick USA:s hälsovårdsmyndigheter att omedelbart ställa in alla vaccinationer med Jonas Salks poliovaccin.
Vaccinationerna avbröts den 6 maj 1955, men redan några veckor senare, den 15 maj, återupptog myndigheterna programmet.
Nu var vaccinet noga övervakat av en specialkommitté tillsatt av hälsovårdsdepartementet.
Det nu helt säkra vaccinet gick snart sitt segertåg. Redan 1957 hade antalet fall av polio, som fem år tidigare nådde en kulmen med 57 000 insjuknade, sjunkit till 5 600.
Men skandalen hade skadat Salks poliovaccins anseende så mycket att det gav utrymme för ett nytt poliovaccin utvecklat av den polsk-amerikanske läkaren Albert Sabin.
Det nya vaccinet kunde ges oralt och spreds snabbt i andra världsdelar. År 1961 blev Sabins poliovaccin även det vanligaste i USA.
Polio betraktas i dag som utrotat i västvärlden och sjukdomen är ovanlig även i resten av världen.
En särskild insats från Världshälsoorganisationen, WHO, fick antalet fall att sjunka från cirka 350 000 år 1988 till endast 175 år 2019.
Historikerna känner inte till vaccinskandalens totala omfattning, men man uppskattar att omkring 120 000 personer sannolikt smittades med levande virus från Cutter Laboratories vaccin.
Om de personer som smittades av dem som infekterats av vaccinet tas med, är antalet offer för Cutter Laboratories misstag sannolikt cirka 200 000.
Av de drabbade utvecklade 70 000 muskelsvaghet, medan 164 blev svårt förlamade. Tio personer avled.
Trots att alla lagar och regler följdes blev företaget tvunget att betala stora skadestånd på grund av ”implied warranty”.
Det är en amerikansk kontraktbestämmelse, som innebär att en produkt måste leva upp till vissa grundläggande krav på lämplighet.
Det största skadeståndet tillföll Brian May, som vid fyra års ålder smittades av Cutter-vaccinet.
Han tillbringade sexton månader i en järnlunga och blev förlamad i både armar och ben för resten av livet.
Han mottog 600 000 dollar i skadestånd, vilket då var det högsta skadestånd som någonsin betalats ut.
Vad Cutter Laboratories inte kunde återställa var förtroendet för poliovaccinet.
Myndigheterna avbröt all vaccination den 6 maj 1955 och återupptog programmet först den 15 maj efter att ha sett till att vaccinet levde upp till alla krav, och att omfattande kontroller skulle garantera kvaliteten även framöver.
Till en början var många föräldrar tveksamma till att vaccinera sina barn, och först efter några månader tog programmet fart igen.
De vaccinerade kunde nu vara helt trygga.
Till följd av misstagen på Cutter Laboratories producerades vaccinet – och alla framtida vaccin – enligt de striktaste säkerhetsregler.