Beth Shapiro
Beth Shapiro-porträtt

Molekylärbiolog vill justera naturen: "Bioteknik har enorm potential"

INTERVJU: Den amerikanska molekylär- och evolutionsbiologen Beth Shapiro anser att vi bör anpassa och förbättra naturen med tekniska ingrepp för att människan och jorden ska trivas ihop i framtiden.

1: I dag kan vi anpassa naturen med bioteknik. Varför ska vi göra det?

Därför att klimatet befinner sig i ett undantagstillstånd och den biologiska mångfalden befinner sig i en stor kris.

Bioteknik är förstås inte det enda svaret på dessa problem, men det kan bli ett nödvändigt verktyg.

Det är farligt att välja bort dessa tekniker utan att ta sig tid och utrymme att utvärdera deras potential.

Vi har alltid präglat och designat naturen i vår egen avbild.

2: Vilka etiska dilemman medför det?

Den vanligaste invändningen mot att manipulera organismer och genom med hjälp av syntetisk biologi är att det ger oss möjlighet att leka gud och sätta oss över den ordning och det system av arter på jorden som vi är en del av.

Men människans roll har aldrig varit att stå vid sidlinjen och låta andra arter utvecklas "naturligt". Vi har alltid präglat och designat naturen i vår egen avbild.

Domesticeringen av djur (den process, med vilken man omvandlar en vild djurras till en husdjursras, reds. anm.), jordbruk och till och med bevarandet och fredandet av vissa områden och djur har påverkat jordens naturliga ordning.

Människans roll har aldrig varit att stå vid sidlinjen och låta andra arter utvecklas "naturligt".

Ett godkännande av detta tillvägagångssätt kan mycket väl vara vårt enda hopp om att konstruera en framtid som är rik på både biologisk mångfald och människor.

3: I din bok nämner du "drivande gener". Vad är det?

"Drivande gener" är en teknik som gör det möjligt att få specifika gener att spridas i en population fortare än den naturliga evolutionen tillåter.

Syntetiska biotekniker kan exempelvis användas till att sprida en specifik "dålig" gen, som förstör myggans förmåga att reproducera sig själv. Eftersom de biologiska processerna går snabbare kommer det att medföra att myggpopulationen kollapsar och att arten kanske försvinner helt från ett specifikt område.

"Gen-drev" kan därmed potentiellt reducera spridningen av myggburna sjukdomar som malaria och denguefeber.

4: Få projekt har varit framgångsrika i laboratorier. Varför?

Vetenskapen befinner sig fortfarande i den tidiga fasen med att utveckla och använda de nya teknikerna – inte minst när det gäller att utvärdera både potential och risker.

Olika länder har sina utmaningar med att få ut produkter grundade på de olika teknikerna på marknaden. Men det finns redan ett ökande antal produkter tillgängliga i dag. Ett bra exempel är den så kallade regnbårgspapajan– frukter som växer på Hawaii.

Vårt samhälle förändras i dag i ett tempo som gör det omöjligt för evolutionen att hålla jämna steg.

Med syntetisk biologi har de genmodifierats att bli motståndskraftiga gentemot det "ringspot virus", som tidigare förstörde papajaindustrin på öarna.

5: Hur kan metoden hjälpa naturen?

Vårt samhälle förändras i dag i ett tempo som gör det omöjligt för evolutionen att hålla jämna steg. Men med den här tekniken kan vi anpassa organismer med en hastighet som kan matcha den kris vi befinner oss i.

Vi skulle exempelvis kunna ändra genomet för den svartfotade illern genom att lägga till en enda gen från dess evolutionära kusin, tamillern. Genen kan göra de vilda illrarna resistenta mot så kallad sylvatisk pest, som dödar många av arten i alla biotoper.

Det naturliga sättet att introducera genen skulle vara att avla på de två typerna av illrar, så att den nya arten får ett halvt genom från den vilda illern och ett halvt från den tama. Men det skulle också ge den vilda illern egenskaper från den tama, som inte är lämpliga i naturen.

Svartfotad iller

Den vilda svartfotade illern kan potentiellt bli resistent mot pest genom att få en gen från tamillern.

© Shutterstock

Med syntetisk biologi kan vi nöja oss med att introducera den specifika gen som säkerställer att den inte dör av pest.

6: Hur kan vi hjälpa lantbruksdjur?

År 2010 använde kanadensiska forskare bioteknik till att genmodifiera en gris, så att den inte utsöndrade så mycket fosfor i sin avföring.

I foder som vete, korn och majs är mer än hälften av fosforn bunden som fytat, som grisarnas magar inte kan bryta ned och använda som näring. Problemet med fosfor är att den kommer ut i naturen som flytande gödsel, som får alger att blomstra i närliggande vattenområden.

Men genom att lägga till gener från möss och bakterier kunde forskarna genmodifiera grisarna, så att de utnyttjade fodrets innehåll av fosfor långt bättre än andra grisar.

Grisar i ett stall

Lantbruksgrisarnas avföring innehåller normalt en del fosfor som skadar naturen, men genmodifiering kan ändra på gristarmarnas förmåga att binda fosforn.

© Shutterstock

Den grisen introducerades aldrig på marknaden på grund av den strama lagstiftningen inom området. Grisindustrin tillhör världens största och lösningen på ett av de mest pressande problemen är precis framför näsan på oss, men övervägs inte för tillfället.

7: Vad krävs det för att tekniken ska spridas?

Artificiella biotekniker har enorm potential inom både lantbruk och bevarandet av naturområden samt djur- och växtarter, och vi borde överväga bådadera.

För att komma dit krävs det att vi diskuterar var artificiell biologi är, vad den kan uträtta och vad den inte kan göra.

I samtalen om dessa tekniker hörs just nu de röster högst, som matar människor med felaktig information i syfte att avskräcka.

Det är mycket skadligt för vårt samhälle globalt sett.