Läkare fick blodet att flyta

Dagen innan hade Washington ridit runt i regn och iskall blåst i flera timmar och gruppen enas nu om att Washington snabbt behöver en intensivbehandling.

Efter att ha funderat på olika­ alternativ fattar läkarna ett beslut som dessvärre ska visa sig bli katastrofalt.

Washington ska ­genomgå samma kur som läkare redan i flera tusen år dessförinnan har betraktat som bot för otaliga krämpor och sjuk­domar: Åderlåtning.

Läkarna öppnar flera blodkärl på Washington och blodet rinner snabbt ned i skålar på golvet.

Eftersom han drabbats av en riktigt elak halsinfektion beslutar läkarna sig för att han ska tappas på extra mycket blod. Men Washington blir inte bättre.

Läkarna är förbryllade, men helt förvissade om att det enda rätta är att tappa ännu mer blod.

Efter ett par timmar har läkarna tömt George Washingtons kropp på minst 3,75 liter blod – drygt 60 procent av den totala mängden i kroppen.

På kvällen är Washington så svag att han beordrar sina läkare att sluta med åderlåtningen. Men det är för sent. Han dör några timmar senare.

Kroppsvätskor i balans

Genom alla tider har läkarvetenskapen försökt sig på en stor mängd ineffektiva och till och med direkt hälsofarliga behandlingsformer.

Men inte någon har varit så missförstådd och kostat så många människoliv som åderlåtning.

Den fullständigt grundlösa vetenskap som låg bakom metoden var under flera tusen år populär hos läkare inom många kulturer i olika världsdelar.

De gamla egyptierna och antikens greker älskade åderlåtning. Samma sak gällde maya­india­ner, azteker och indier.

Och såväl kristna som judiska och muslimska lärda var också helt eniga om behandlingens alla fördelar.

Vår kunskap om åderlåtning går till­baka till år 500 f.Kr., men behandlingsmetoden är troligen ännu äldre. Den har också visat sig vara ovanligt seglivad.

År 400 f.Kr. beskrev den berömde grekiske läkaren Hippokrates åderlåtning för första gången, och i ett erkänt brittiskt läkarvetenskapligt verk rekommenderades behandlingen så sent som 1923.

Teorin bakom åderlåtning åtskilde sig mellan olika kulturer. I Europa hade behandlingen sin bakgrund i antikens uppfattning om att hälsan var beroende av god balans mellan kroppens fyra vätskor.

Om en person blev sjuk berodde det på att förhållandet mellan de fyra vätskorna – blod, slem, gul galla och svart galla – hade rubbats och kommit i obalans. Genom åderlåtning blev man av med överskottet på någon av vätskorna.

Eftersom alla sjukdomar sades bero på kroppsvätskornas obalans var åderlåtning lösningen på i stort sett varenda krämpa.

Ju allvarligare sjukdomen var, desto mer blod behövde tappas. Så småningom motbevisades teorin om de fyra kroppsvätskorna, men konstigt nog ­hade det inte någon inverkan på läkarnas övertygelse om åderlåtning. Tvärtom.

I en engelsk läkarhandbok från 1600-talet finns de sjukdomar som kan behandlas med åderlåtning uppräknade, och listan innehåller såväl cancer som kolera, astma, herpes och psykisk sjukdom.

Livläkarna tog livet av kungen

Först efter 2000 års flitigt bruk kom den första auktoriserade kritiken mot åderlåtning.

Den engelske läkaren William Harvey var först att upptäckta att hjärtat pumpar runt blodet i kroppen.

Med hjälp av sina kunskaper om det kardiovaskulära systemet bevisade han år 1628 att åderlåtning omöjligen kunde vara nyttigt.

Upptäckten bemöttes emellertid med skepsis från hans kolleger. De reagerade med att fullkomligt ignorera bevisen mot behandlingsmetoden.

Harvey var dock fortfarande erkänd och tjänade som livläkare vid det engelska hovet.

Men strax innan Karl II skulle bestiga tronen dog Harvey, och att den framsynte livläkaren nu inte längre fanns vid hovet blev ödesdigert för den nye kungen.

Den 2 februari 1685 fick Karl II ett slaganfall och behövde snabbt kompetent vård.

I stället utsattes han för en omfattande åderlåtning av sina sammanlagt 14 läkare.

De var alla mycket medvetna om det stora ansvar som nu vilade på deras axlar och överträffade varandra i sina förslag på hur mycket blod kungen skulle tappas på.

Under det första dygnet förlorade Karl II mängder med blod. Trots det återfick han med­vetandet den efterföljande morgonen.

Det kan tyda på att han skulle ha kunnat tillfriskna från sin stroke utan vidare behandling, men de samlade läkarna såg hans uppvaknande som ett tecken på att deras behandling fungerade.

Alltså behövdes ännu mer åderlåtning för att få ett fullkomligt tillfrisknande.

Under de påföljande fem dagarna ut­sattes Karl II för upprepade åderlåtningar som ytterligare försvagade hans medtagna kropp.

Till detta kom lavemang och ­intag av giftigt kinin. Slutligen avled kungen och slapp därmed äntligen läkarnas tortyr.

Hellre fattig än tappad på blod

En av anledningarna till att européerna behandlades med åderlåtning relativt sent i historien var att läkarna inte hade särskilt många andra alternativ.

Kun­skapen om människans anatomi och för­mågan att diagnostisera och operera tog fart från 1600-talet och framåt, men ­läkarna hade fortfarande väldigt svårt att faktiskt bota sina patienter.

Det var alltjämt lång tid kvar innan man skulle hitta de avgörande metoderna för att identifiera sjukdomar och bota sjuka.

Läkarna vid kung Karl II:s sjukbädd agerade utifrån sin tro att det var bättre att behandla på något sätt än att inte göra någonting alls. Men där fattade kungens läkare dessvärre fel beslut.

Ofta hade patienterna större chans att överleva om de inte behandlades.

Det kunde förstås kungens undersåtar inte veta, men i regel klarade sig fattiga människor bättre än rika och mäktiga. Utan pengar hade de inte råd att behandlas av rikets
läkare.

Därför slapp de också att dö av blodbrist och hade i alla fall en liten chans att tillfriskna från sjukdomen av egen kraft.

Åderlåtning användes så fort tillfälle gavs – även när all logik egentligen sade att det sista patienten behövde var att för­lora blod.

De medicinska annalerna berättar exempelvis om en fransk ser­geant som på morgonen den 13 juli 1824 fördes till sjukhus.

Han hade varit inblandad i ett slagsmål med en annan soldat och ådragit sig ett allvarligt huggsår i bröstet.

Sergeanten blödde så ymnigt att han hade svimmat inom några minuter.

Läkarna reagerade raskt på den allvarliga blodförlusten och kom omedelbart fram till att sergeanten behövde akut åder­låtning.

Han tappades därför på drygt en halv liter blod för att undvika att såret skulle bli infekterat. Den första åderlåtningen följdes så småningom av sju mindre under dagens lopp.

Till läkarnas stora förvåning resulterade behandlingen i att såret trots allt blev svårt infekterat.

Samtidigt hade sergeanten blivit väldigt svag efter att ha förlorat minst hälften av blodet i kroppen.

Infektionen behövde emellertid bekämpas och läkarna tog därför till en avancerad metod: Iglar.

Köpte 40 miljoner blodsugare

Ända sedan man började med åderlåtning hade man använt sig av iglar för att tappa blod.

De fungerade som ett komplement till att snitta ett blodkärl och ­iglarna placerades direkt på det sjukdomsdrabbade området.

I den franske sergeantens fall betydde det att över 40 iglar sög i sig blodet kring det infekterade såret.

Det utbredda bruket av iglar, som var och en kunde suga i sig uppemot tio milliliter blod motsvarande omkring fem gånger deras kroppsvikt, var vanligt vid den här tiden.

På 1800-talet blev iglarna oerhört populära bland europeiska läkare. Bara i Frank­rike importerades år 1830 omkring 40 miljoner iglar, kanske framför allt tack vare den parisiske läkaren François Brossais.

Han hävdade att alla febersjukdomar berodde på inflammation i ett organ, och att den bästa behandlingen var rikligt med iglar i kombination med intensiv åderlåtning.

Iglarna hjälpte till att tömma den ­sårade franske sergeanten på sammanlagt sex liter blod under hans tre månader långa sjukhusvistelse.

Det var på den tiden inte någon otrolig eller upp­seendeväckande mängd. Det mest häpnadsväckande var snarare att sergeanten överlevde.

Mot slutet av 1800-talet började såväl iglar som åderlåtning att tappa i popularitet.

Sensationella medicinska genombrott, bland annat upptäckten av bakterier, fick läkarvetenskapen på bättre tankar.

Även om vissa läkare fortfarande vid 1900-talets början höll fast vid att åderlåtning hade en gynnsam effekt var 2 500 år av blodiga felbehandlingar äntligen ett minne blott.