På 1700-talet härjar smittkoppsviruset i Europa. Närmare 400 000 människor dör varje år av den smittsamma sjukdomen, som medför smärtsamma, vätskefyllda blåsor över hela kroppen.
Sjukdomen tycks vara ostoppbar, tills den engelske läkaren Edward Jenner en dag får en idé. Han ska försöka skapa ett permanent botemedel genom att infektera sina patienter med kokoppor.
Patienter med sjukdomen smittkoppor får sin kropp täckt av utslag. Utslagen består i början av små röda och platta knoppar. Knopparna sätter sig främst på händer, fötter och i ansiktet. I genomsnitt får en smittkoppspatient 250 knoppar bara i ansiktet. Om patienten inte dör till följd av antingen blodförgiftning eller organsvikt torkar bölderna ut cirka tre veckor efter utslagens utbrott och efterlämnar små, djupa ärr som blir en evig påminnelse om de plågor som smittkoppspatienten tvingas genomgå.
Den 14 maj 1796 inokulerar Jenner sin trädgårdsmästares åttaårige son James Phipps med var från sår på en mjölkpigas kokoppsinfekterade händer. Efter ett par dagar med sporadisk feber mår pojken bra, bortsett från en viss svullnad kring såret.
Efter sex veckor inokulerar Jenner den friske James Phipps med var från smittkoppor. Arton dagar senare är pojken fortfarande frisk. Den fruktade sjukdomen har hållits i schack av kokopporna som Jenner först infekterade pojken med.
Världens första vaccin har sett dagens ljus och läkarkollegorna är fulla av lovord.
Matthew Baillie, som är läkare vid ett av de största sjukhusen i London, skriver entusiastiskt om Jenners vaccin: ”Det är den mest banbrytande upptäckten i medicinens historia!”
Vaccin rustar kroppen för strid
Vaccinet med kokoppsvirus fungerade för att det, till skillnad från en vanlig virusinfektion, förberedde och stärkte kroppens immunförsvar mot det snarlika, men betydligt farligare, smittkoppsviruset.
När patienterna senare infekterades med smittkoppsvirus upptäckte kroppens immunförsvar faran och kunde utan problem bekämpa viruset innan det hann sprida sig.
Samma princip gäller för alla andra vacciner: Utsätt kroppens immunförsvar för små doser eller försvagade varianter av viruset, så att kroppens försvar i form av miljontals vita blodkroppar lär sig att känna igen och bekämpa fienden.
Så fungerar ett vaccin
Kroppen infekteras med virus
Kroppens immunsystem reagerar på vaccinet genom att bilda antikroppar som bekämpar sjukdomen. Dessutom utvecklar kroppens försvar så kallade minnesceller, som kommer ihåg sjukdomen till nästa gång.
Kroppen minns sjukdomen
När kroppen utsätts för samma virus eller bakterie igen identifierar immunsystemet direkt inkräktaren och producerar antikroppar för att bekämpa den. På så vis hinner kroppen hindra sjukdomen från att sprida sig.
År 1978, sedan ett globalt vaccinationsprogram lett av WHO spridit vaccinet till större delen av världen, krävde smittkoppor sitt sista offer.
Smittkoppor är emellertid långt ifrån den enda fruktade sjukdom som har bekämpats med ett vaccin.
På 1900-talet utvecklade forskarna en lång rad vacciner mot livsfarliga sjukdomar, bland annat poliovaccinet år 1955, MPR-vaccinet (mässling, påssjuka och röda hund) år 1971 och HPV-vaccinet år 2006.
Sommaren 2020 förklarade WHO att Afrika varit fritt från vild polio i fyra år och att sjukdomen nu endast förekommer i Afghanistan och Pakistan.
Sjukdomen polio var spridd i större delen av världen när Världshälsoorganisationen WHO lanserade ett globalt vaccinationsprogram 1988.
2017 var det endast ett fåtal länder som fortfarande kämpade med vild polio, och 2020 förklarades Afrika officiellt poliofritt. Vild polio existerar i nuläget endast i Afghanistan och Pakistan. Det finns en variant av polio som har muterat från poliovaccinet. Den är dock ytterst sällsynt och förekommer endast i områden var en liten del av befolkningen har vaccinerat. 2020 har det hittills identifierats 117 fall av det muterade polioviruset i Afrika.
Skepsis mot vaccin ökar
Eftersom vacciner aktiverar immunförsvaret kan behandlingen orsaka sjukdomsliknande biverkningar som feber, huvudvärk och yrsel. De förekommer oftast hos barn, vars immunförsvar inte är lika starkt som vuxnas.
År 1998 spreds en rädsla inom stora delar av befolkningen för att ett vaccin mot MPR kunde ge i synnerhet barn betydligt värre biverkningar än så.
Orsaken till det var en artikel i den vetenskapliga tidskriften The Lancet av den brittiske läkaren Andrew Wakefield vid Royal Free Hospital i London.
I artikeln drog Wakefield slutsatsen att det fanns ett samband mellan autism, tarmsjukdomar och MPR-vaccinet.
Redan några år efter studiens publicering märktes konsekvenserna i statistiken.
Färre barn fick vaccinet och efter bara fem år fördubblades antalet fall av mässling i Storbritannien. År 2006 dog den första personen, en fjortonåring, av akut mässlingsinfektion.
Även i övriga Europa minskade andelen vaccinerade barn, och fallen av mässling ökade med fyrahundra procent mellan åren 2008 och 2011.
Påståendena i artikeln klarade dock inte en närmare granskning. I dag har The Lancet dragit tillbaka artikeln och alltfler föräldrar låter återigen MPR-vaccinera sina barn.
Vaccin ska utrota fruktad mördare
Vacciner har räddat miljontals människoliv, men mot vissa av planetens värsta mördare, däribland tuberkulos, hiv och malaria, kämpar forskarna fortfarande med att hitta ett effektivt vaccin.
Tuberkulos utrotades nästan i västvärlden på 1960-talet, tack vare upptäckten av antibiotikumet streptomycin.
Sjukdomen finns dock kvar i fattigare delar av världen. I runda tal tio miljoner människor i världen drabbas av sjukdomen varje år.
Men nu finns det nytt hopp för de miljontals människor som smittas varje år.
År 2018 testade läkemedelskoncernen GSK det nya vaccinet M72/AS01E på 3 300 vuxna i Kenya, Sydafrika och Zambia.
Samtliga testpersoner hade en latent tuberkulös infektion, det vill säga ett tillstånd där de har infekterats av tuberkulosbakterien, men ännu inte utvecklat en aktiv tuberkulossjukdom.
Endast tretton av testpersonerna som fick vaccinet hade utvecklat tuberkulos tre år senare. Bland testets deltagare som fick ett placebovaccin var antalet dubbelt så stort.
WHO kallar vaccinet ett ”gigantiskt vetenskapligt genombrott”, och förhoppningen är att det nya vaccinet ska bli det första steget på vägen mot att utrota tuberkulos från jordens yta.
Nya läkemedel ska sprida vacciner till planetens fattigaste
Vacciner ges till patienter med injektionssprutor, en metod som visserligen är effektiv, men som har sina begränsningar. Vaccinet måste exempelvis förvaras nedkylt, vilket kan göra det svårt att vaccinera i stor skala, framför allt i u-länder.
Därför arbetar forskare med att ta fram alternativ till injektionssprutor för att kunna vaccinera en ännu större andel av världens befolkning.
1. Vaccin löses upp i munnen
En amerikansk forskargrupp har utvecklat en ny metod som stabiliserar levande virus och andra biologiska läkemedel i en snabblöslig film.
Det nya vaccinet behöver inte förvaras nedkylt och kan ges oralt.
Eftersom ingredienserna som används för att framställa vaccinet är billiga och processen är relativt enkel blir kostnaderna som är förknippade med vaccinationskampanjer betydligt lägre.
Och eftersom vaccinfilmen är platt och inte tar särskilt mycket plats kan stora mängder enkelt transporteras och distribueras.
2. Supervaccin ger full immunitet med en enda injektion
I u-länder måste barn ofta resa långt för att få ett vaccin – om det över huvud taget finns något att få. Det problemet försöker en grupp amerikanska forskare nu lösa.
De har uppfunnit små, biologiskt nedbrytbara behållare som gör det möjligt att ge flera vaccin med en enda injektion.
Utsikterna för den typen av vaccin är goda, för i praktiken kommer det att innebära att ett barn kan få ett fullständigt skydd mot polio, hjärnhinneinflammation och lunginflammation med bara en injektion.
Beroende på vilket ämne forskarna konstruerar behållarna av insöndras vaccinet i kroppen vid olika tidpunkter.
Ett vaccin kan vara fullt av endast fyrahundra mikrometer långa behållare, som insöndrar preparatet först efter sju till fyrtioen dagar.
3. Vaccinationsplåster lika effektivt som spruta
År 2017 utvecklade en amerikansk forskargrupp ett plåster med mikroskopiska nålar som ger ett effektivt skydd mot influensa.
Plåstret ska sitta tjugo minuter på armen, tills de mikroskopiska nålarna som överför vaccinet till huden har lösts upp. Sedan kan plåstret kastas i soporna.
Vaccinet har potential att öka den andel av befolkningen som vaccineras mot exempelvis influensa, eftersom man kan klara av vaccinationen i hemmet i stället för att åka till en läkarmottagning.
Plåstret kan dessutom förvaras vid högre temperatur än vanliga vacciner, vilket kan få stor betydelse för spridning av vaccinationer i bland annat fattigare delar av världen, dels för att det blir enklare att få ut vaccinet till människor, dels för att förvaringen förenklas när det inte behövs vare sig el eller kylskåp.