Kan örter bota sjukdomar?

Johannesört är inte något särfall. Forskare har isolerat hundratals kemiska föreningar som växter använder för att skydda sig själva.

Ett flertal av dem har tydliga medicinska effekter medan verkningen av många andra uteslutande förmedlas via muntlig tradition. Det gör marknaden för örtmedicin svår att navigera i – speciellt med tanke på att de vetenskapliga studierna inte nödvändigtvis ger någon klarhet i vad som är fakta eller fiktion.

I vissa fall uppfattar forskare försöksresultat som inte påvisar någon gynnsam effekt hos örterna som ointressanta, och låter dem därför hamna i skrivbordslådan i en form av självcensur. Det är en farlig fallgrop som kan ge ett falskt intryck av att örtmedicin fungerar bättre än vad den i själva verket gör.

Växter blev Sokrates död

Användandet av örter som medicin sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Långt innan den moderna läkarvetenskapen grundades har människor märkt att växters blad, frukter och rötter kan påverka kroppen på olika sätt.

Ett stort antal växter användes för länge sedan exempelvis för sina giftiga egenskaper. När stamfolk i Amazonas regnskogar gick på jakt var deras pilspetsar förgiftade med curare, som är ett extrakt av bark från växten kräknöt. Och när dödsdomen över den grekiske filosofen Sokrates verkställdes för cirka 2 400 år sedan tvingades han dricka odörtsaft med en dödlig mängd giftiga alkaloider.

Visste du att det finns många giftiga växter i Sverige? Läs om Sveriges giftiga växter här.

Många växter visade sig emellertid även ha en gynnsam effekt och redan under antiken upptäckte dåtidens läkare pilbark som på den tiden ordinerades i form av te mot både smärta, feber och inflammationer.

I slutet av 1800-talet kom en tysk kemist fram till att dess gynnsamma inverkan berodde på barkens halt av salicylsyra. Med hjälp av en enkel kemisk förändring omvandlade läkemedelsföretaget Bayer naturämnet till acetylsalicylsyra, som i dag ingår i välkända läkemedel som aspirin och treo.

På samma sätt använde forntidens "kloka gummor" torkade blad av växten fingerborg till behandling av hjärtsjukdomar. Detta var långt innan forskare tog reda på att växten innehåller ämnet digitalis, som får hjärtat att slå långsammare och med större styrka.

På samma sätt har ett flertal andra av dagens läkemedel sitt ursprung i naturen.

Ofta vet forskarna inte med säkerhet vilka ämnen i växten som har den medicinska effekten. Det gäller exempelvis äkta johannesört. Fram till för ett par år sedan ansåg forskare att det enbart rörde sig om ämnet hypericin.

Men nu tyder nya undersökningar på att även andra ämnen i växten, däribland hyperforin, också hjälper till att påverka mängden så kallade neurotransmittorer i hjärnan och därmed bidrar till den antidepressiva effekten.

År 2009 kom forskare i en samlad analys av resultaten från flera vetenskapliga studier, en så kallad metaanalys, fram till tre slutsatser angående växtens effekt på depression: Äkta johannesört fungerar markant bättre än placebo vid behandling av depression, att växten är lika effektiv som vanliga antidepressiva läkemedel och dessutom har den jämförelsevis färre biverkningar.

Analysen genomfördes av den tyske läkaren Klaus Linde från Münchens tekniska universitet och var en samlad genomgång av totalt 29 studier som andra forskare hade genomfört på mer än 5 000 försökspersoner.

År 2016 kom forskare i en liknande metaanalys med 7 000 försökspersoner fram till samma tre slutsatser, vilket gav växten en plats på listan över örter som har en dokumenterad effekt mot allvarliga sjukdomar. Andra
väldokumenterade varianter av örtmedicin är exempelvis pepparmynta mot irritabel tjocktarm och pelargonia mot luftvägsinfektion.

Rötter kan påverka minnet

Men hälsokostaffärer, stormarknader och apotek säljer också många örter med mer tvivelaktig underbyggnad. Vetenskapliga försök kan inte understödja effekten av den populära trädgårdsväxten Echinacea mot förkylning.

I en metaanalys från 2014 jämförde forskaren Marlies Karsch-Völk från Münchens tekniska universitet i Tyskland, resultaten av 24 studier, gjorda av andra forskare, med totalt 4 631 försökspersoner.

Analysen konkluderade att förebyggande behandling med Echinacea i form av antingen torkade växtdelar, saft eller extrakt från rötterna bara reducerade risken att bli förkyld med tio procent.

Och om Karsch-Völk tog med den statistiska osäkerheten i beräkningen var effekten tvivelaktig. Inte heller växten ginsengs högt prisade förmåga att öka hjärnans samtliga mentala processer, den så kallade kognitiva funktionen, är speciellt övertygande i vetenskapliga försök.

I en analys från 2010 som omfattade nio studier konkluderade forskaren Jian-Cheng Dong, från Medical School of Nantong University i Kina, att en daglig dos på mellan 200 och 400 milligram ginsengextrakt gav en liten men statistiskt säkrad förbättring av korttidsminnet och reaktionsförmågan.

Forskarna uppmätte dock ingen effekt på koncentrationsförmåga eller hjärnans räknekapacitet. Jian-Cheng Dong drog slut-satsen att ginseng sannolikt kan förbättra vissa aspekter av hjärnfunktionen, men att det finns för få studier för att komma fram till en slutgiltig slutsats.

Tester saknas

Ett generellt problem med örtmediciner är att produkterna sällan är speciellt väl testade. Kemisten Giancarlo Cravotto från universitet i Turin, Italien, visade 2010 att tolv procent av de mest använda sorternas örtmediciner i västvärlden inte har testats i några som helst vetenskapliga studier. Vi vet alltså ingenting om vilka ämnen örtmedicinen innehåller, om den är säker att förtära eller om den har någon gynnsam effekt på hälsan.

En femtedel av de populära örtmedicinerna har genomgått kemiska analyser, så att vi åtminstone vet om de innehåller ämnen med känd eller förmodad verkan och hälften har testats på djur för att undersöka om medlet är giftigt eller har allvarliga biverkningar. Men bara 16 procent har testats i kliniska försök påmänniskor.

Den bristande dokumentationen är också väl känd hos amerikanska hälsomyndigheter som har ett särskilt nationellt centrum för alternativ medicin, NCCIH.

På sin webb-plats redogör de för 52 örter som ofta används som medel mot olika åkommor. Hos 44 av dem har NCCIH konstaterat att det antingen inte har genomförts någon som helst forskning på dem, eller att forskningen är av så dålig kvalitet att det inte finns dokumentation av deras effekt.

I vissa fall lever konsumenterna alltså i total ovisshet när de försöker lindra sina symptom med örtmedicin.

Även om preparatet har testats i kliniska försök på människor betyder det inte nödvändigt-vis att det har någon konstaterad effekt. En av de mest använda och testade formerna av örtmedicin är tranbärssaft som används för behandling och förebyggelse av urinvägsinfektion.

Men enligt en metaanalys från 2013 är den röda dryckens effekt i hög grad en myt.

Käver vilja hos försökspersonerna

Forskaren Ruth Jepson från Skottlands motsvarighet till Socialstyrelsen jämförde resultat från 24 studier med totalt 4 473 försökspersoner och drog slutsatsen att den förebyggande effekten av tränbärssaft var ytterst liten och inte statistiskt signifikant. Hon noterade också att många av studierna hade ett stort frånfall av försökspersoner – hela 55 procent i en studie, för att de inte mäktade med att dricka ett stort glas tranbärsjuice om dagen.

Behandlingen kräver alltså en viss vilja från patienten och lämpar sig kanske inte för dem som föredrar enkla lösningar. Det gäller även andra sorters örtmediciner, då det exempelvis kan vara besvärligt att tillreda en daglig ingefärsshot eller att äta en vitlök, vars doft kan besvära andra.

Men om forskarna inte tar med det i sina samlade slutsatser är det stora frånfallet också ett problem rent vetenskapligt. Är det exempelvis de sjukaste patienterna som slopar tranbären och i stället tar antibiotika för att snabbt bli friska, kommer bara de minst sjuka att vara kvar i studien.

De blir naturligtvis lättare friska – vilket ökar risken för att den röda vätskan framstår som mer effektiv än den faktiskt är.

Solskenshistorier är tveksamma

En annan form av förvanskning i studierna av örtmedicin sker om framgångshistorierna får stå helt oemotsagda. Det gäller inte bara i den vanliga kommunikationen människor emellan utan även i hög grad i vetenskaplig litteratur eftersom många forskare väljer att inte publicera eventuella negativa resultat – dels för att det kan uppfattas som om försöket har misslyckats och dels för att det helt enkelt kan vara ointressant för forskarna själva.

Fenomenet kallas byrålådeeffekten eller publiceringsbias och är välkänt inom alla slags kliniska försök, men i särskilt hög grad i studier av örtmedicin. Snedvridningen kommer ofta till uttryck i samband med de så kallade metaanalyserna, där forskarna bakom analyserna företrädesvis väljer att ta med studier med positiva resultat i sin samlade konklusion.

Ken Naumann arbetar som biolog på Langara College i Vancouver, Kanada, ­publicerade 2018 en grundlig vidräkning av trovärdigheten i vetenskapliga studier av örtmedicin.

En genomgång av 160 metaanalyser publicerade mellan år 2010 och 2014 visade att inte mindre än 90 procent av analyserna baserade sina slutsatser på tvivelaktiga grunder, till följd av att de lade större vikt vid studier som ledde fram till ett positivt resultat gällande örternas effekt. Därmed är snedvridningen ett av örtmedicinens största trovärdighetsproblem.

Med andra ord underbygger vetenskapen inte ett beslut att ersätta pillerburkarna med rötter, blad och extrakt. Däremot är de flesta forskare eniga om att örterna i allmänhet har färre biverkningar än vanliga läkemedel, eftersom växterna oftast innehåller lägre koncentrationer av flera aktiva ämnen – medan läkarens piller i regel innehåller ett enda aktivt ämne i hög koncentration.

Örterna har alltså sina fördelar – i de fall deras effekt faktiskt är väldokumenterad.