Obduktion på 1600-talet

Kampen om människans anatomi: Dansk dödade 1500 års läkarvetenskap

I 1 500 år förlitade sig läkarna på de gamla grekernas teorier kring människans anatomi. Men så släppte dansken Thomas Bartholin en vetenskaplig bomb som sannerligen ställde anatomiläran på huvudet.

I 1 500 år förlitade sig läkarna på de gamla grekernas teorier kring människans anatomi. Men så släppte dansken Thomas Bartholin en vetenskaplig bomb som sannerligen ställde anatomiläran på huvudet.

AKG/Ritzau Scanpix

I slutet av mars 1654 smyger tre män omkring på Köpenhamns ­gator. Den danske anatomen Thomas Bartholin och hans två assistenter ska dissekera ett färskt lik. Än så länge anser många att det är likskändning att skära i döda människor och därför måste de tre männen vara mycket diskreta.

Gruppen stannar utanför ett hus och knackar på. En kvinna öppnar och visar dem in i ett sjaskigt rum. I hörnet ligger liket efter en 30-årig man som avlidit fyra timmar tidigare. Medan kvinnan håller vakt vid dörren börjar Bartholin och hans båda assistenter att öppna kroppen med sina skalpeller. Snart hörs ett glädje­tjut från Bartholin. Senare skriver han i sin avhandling:

”Men se! Där visar sig två lymfkärl!”

Lyckan är stor hos de tre männen.

Ungefär samtidigt som svensken Olof Rudbeck d.ä. upptäcker även Thomas Bartholin lymfkärlssystemet, en del av kroppens kretslopp, i människan. Och med den insikten kullkastas de 1 500 år gamla teorierna om att levern är kroppens blodbildande organ. Lymfkärlen ­leder nämligen bort näringsämnen från levern – som alltså inte kan vara det organ där blodet bildas.

Felaktiga teorier överlevde i 1 500 år

Sedan den grekiske läkaren Galenos presenterade sina teorier om människans anatomi på 100-talet e.Kr. hade forskarna varit övertygade om att blodet bildades i levern under ”kokning”.

"Men se! Där visar sig två lymfkärl!" Thomas Bartholin, anatom

Inte förrän under 1500-talet började man på allvar ifrågasätta Galenos teorier. Då gav kyrkan nämligen de lärda vid Europas universitet tillåtelse att skära­ i människolik i så kallade anatomiska teatrar. Snart kunde vetenskapsmännen förundrade konstatera att kroppens insida inte alls stämde överens med Galenos teorier. Bl.a. kunde anatomerna inte hitta den ”livsande” som enligt den gamle greken fanns i blodet.

Samtidigt förändrades även sättet att tänka i Europa. Nu skulle en vetenskapsman inte längre bara granska de klassiska texterna, t.ex. Galenos teorier, utan med egna ögon undersöka naturen och utforska alla hemligheter. Även Danmark sveptes med i den nya vågen och år 1644 fick Köpenhamns universitet ett anatomihus.

Den nästintill enväldige chefen för avdelningen, Thomas Bartholin, var en av Europas främsta anatomer. Bartholin genomförde ofta sina dissektioner medan kung Fredrik III intresserat såg på.

Kungen lovade till och med att sända en jämn ström av färska lik efter avrättade brottslingar till Bartholins avdelning.

Bartholin får inspiration

Även om den danske anatomen ivrigt studerade andras observationer drömde Bartholin om att med egna ögon få se det som hans kolleger hade upptäckt. Han var särskilt fascinerad av fransmannen Jean Pecquets fynd, några dittills okända kärl i djur, och av engelsmannen William Harveys teorier om blodets kretslopp i kroppen.

Obduceret gris

Thomas Bartholin dissekerade både levande och döda djur i sin strävan att kartlägga människans anatomi.

© BIU Sante

Åskådare vallfärdade till universitetet för att se inälvor

Universiteten i Europa uppförde mängder av anatomiska teatrar där läkarna kunde utföra sitt arbete inför publik. Dissektionen gick till så att anatomen öppnade liket och beskrev vad han såg. Organen placerades ut på bordet och visades upp för de fascinerade åskådarna. Magsäck, tarmar och andra mjukdelar togs först ut och brändes efteråt. Under de följande dagarna dissekerade anatomen muskler, senor och ben.

”Föreställningen” kunde pågå i flera veckor och åskådarna betalade gärna för att få se på – trots att många ogillade dissektioner. Under vissa föreställningar, bl.a. i Nederländerna och Italien, bjöds åskådarna på mat och en kammarorkester skapade en trivsam stämning.

Genom att beräkna hur mycket blod som passerade genom hjärtat drog den engelske läkaren år 1628 slutsatsen att levern måste producera cirka 245 liter blod om dagen om Galenos teorier skulle stämma. Den mängden var alldeles för stor i förhållande till människans vikt.

Efter många års arbete och massor med dissektioner av både djur och människor blev Bartholin i början av 1650-talet en av de första som utförligt beskrev funktionen hos de kärl som Pecquet hade upptäckt. Bl.a. insåg Bartholin att dessa lymfkärl, som han kallade dem, ingår i blodomloppet.

Sedan han dissekerat den 30-årige mannen är Bartholin övertygad om att han är den förste som hittat Pecquets kärl i en människa – och att kärlen ingår i ett finmaskigt nätverk. Och eftersom kärlen inte leder blodbildande näring till levern – utan bort från den – kan den inte vara ett blodbildande organ. Därmed punkterar han slutgiltigt den 1 500 år gamla teorin.

Levern angrips

Det är en revolutionerande upptäckt, och Bartholin börjar genast beskriva den i sin avhandling Vasa lymphatica in Homine nuper inventa – ”Lymfkärlen som nyligen upptäckts hos människor”. Skadeglatt lägger han till undertiteln ”och leverns begravning”.

Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk kan tro på detta. Jean Riolan, anatom

Den danske anatomen inser att han är ute på minerad mark. Såväl han själv som Pecquet och Harvey har tidigare utsatts för hård kritik från anhängarna till den klassiska medicinens, det vill säga­ Galenos, världsbild. En av motståndarna är Europas ledande anatom, Jean Riolan i Paris.

När Bartholins avhandling publiceras i maj 1654 låter angreppet från Jean ­Riolan inte vänta på sig. Samma sommar publicerar fransmannen en motskrift. När en av Bartholins assistenter får tag på Riolans ”skamlösa skrift” i en bokhandel blir assistenten så upprörd över vad ”denne ondskefulle gamle man” skriver att rösten sviker honom.

Den nästan 40 år äldre Riolan riktar svidande kritik mot Bartholin och kallar honom nedlåtande för ”den unge anatomen som bara varit professor i fem års tid”.

Riolan avfärdar dansken med orden:

”Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk kan tro detta. Att känna till dessa kärl är till ingen nytta, att undersöka dem är dåraktigt, och det bidrar inte till att utöva läkekonsten bättre.”

Thomas Bartholin

Thomas Bartholin hade inte varit professor länge när han utmanade en av Europas mest respekterade anatomer.

© MEPL/Ritzau Scanpix

Bartholin besegrade Riolan: Levern fick sin gravskrift

När den danske anatomen Thomas Bartholin kartlade lymfkärlssystemet år 1654 bevisade han samtidigt att levern inte hade den funktion man tidigare trott.

Före Bartholins upptäckt var läkarna övertygade om att levern fick näring från tarmarna och omvandlade den till blod. Men nu ­visade det sig att det inte kunde stämma; i själva verket fördes näringsämnena bort från levern via lymfsystemet.

Levern kunde med andra ord inte vara blodbildande. Thomas Bartholin upptäckte dessutom att lymfkärlen finns i alla människans organ och att den klara, salthaltiga vätskan de innehåller förs ut i venerna via ett komplicerat system. Sedan han upptäckt detta kunde han exakt beskriva hur människas blodomlopp fungerar. Leverns egentliga funktion, att producera galla, var så långt ifrån vad Bartholin fått lära sig att han kallade sin upptäckt för ”leverns gravskrift”.

Spottande avslutar Riolan med att rikta uppmärksamheten mot Bartholins namn för de nyfunna kärlen, "Vasa lymphatica". Enligt Riolan är namnet mycket träffande eftersom de påminner om det latinska ordet lymphaticus, som betyder galen.

Riolans angrepp försvagar dock inte Thomas Bartholins erkännande. I Paris skriver Jean Pecquet med beundran "att det knappast finns någon anatomisk fråga, oavsett hur dunkel, som inte skulle kunna klargöras om Bartholin stack sin dissektionskniv eller fäste sina skarpsynta ögon på den".

Även rektorn vid Köpenhamns universitet, Ole Worm, stöder Bartholin.

"Man skulle kunna tro att han (Riolan, reds. anm.) uppfostrats av gamla gummor, som tycker om att kivas, smäda och ödelägga andras rykte", skriver han i ett brev till sin professor och råder honom att låtsas som ingenting och i tystnad "överse den vresige gamle mannens smädande skriverier”.

Riolan går i svaromål igen

Men Jean Riolan ger sig inte. För den franske anatomen är det fullständigt vansinnigt att både landsmannen Jean Pecquet och nu även Thomas Bartholin vill ta ifrån levern dess 1500 år gamla roll. I sin förtrytelse skickar Riolan ett varningsbrev till läkarna i Paris:

Jean Riolan

Anatomen Jean Riolan var livläkare åt den franska drottningen.

© Bridgeman Images/Ritzau Scanpix

Riolan försvarade levern till sin död

Även om anatomen Jean Riolan försvarade greken Galenos 1 500 år gamla teorier in i det sista, ansåg fransmannen att anatomiska observationer gav mer kunskap än åtskilliga timmar över böckerna.

Trots det vägrade han att omvärdera leverns ur­gamla roll som blodbildande organ efter Thomas Bartholins upptäckter. Enligt Galenos teori bildades blodet i levern och berikades med ”den naturliga anden”. Därefter rann blodet ut i kroppen och när det passerade hjärtat och hjärnan tillfördes det ”livsande” respektive ”den animala anden”.

Jean Riolan var rädd att angreppet på levern även skulle betyda slutet för Galenos teorier kring sjukdomars uppkomst och botande. Enligt grekerna berodde sjukdomar på obalans i de fyra kroppsvätskorna – blod, slem, gul galla och svart galla.

För mycket av någon vätska ledde till sjukdom. Liksom Galenos ansåg Riolan att patienter kunde botas med åderlåtning. Ända fram till sin död vägrade Riolan erkänna att han hade haft fel om leverns roll i blodomloppet.

"En ung man vid namn Pecquet har tagit ifrån levern dess urgamla värdighet som blodproducerande organ och lämnat i glömska, medan en annan ung man, anatomen Thomas Bartholin i Köpenhamn, till och med har skrivit dess gravskrift."

Bartholin håller sig inte heller tyst. Mot slutet av 1654 skickar han ut en hånande skrift riktad mot Jean Riolan. Där konstaterar Bartholin att lymfkärlen och deras funktion i förhållande till levern har bevisats slutgiltigt. Enligt Bartholins mening bör Riolan "inte missunna andra som har uppnått det ni inte själv kunde på grund av ålderdom".

Bartholin gick till historien

Genom att ge sig på åldern träffar Bartholin fransmannens ömma punkt. Äregirig och bitter konstaterar Jean Riolan "att Bartholin får se fram emot hans död. Då har han ingen som säger emot honom på anatomins område".

Det får den gamle anatomen rätt i. När Jean Riolan dör den 19 februari 1657 är han en av de sista galenisterna. Nya generationer av forskare erkänner i stället Pecquets, Harveys och Thomas Bartholins upptäckter och beskrivning av lymfsystemets betydelse för levern.

I dag är lymfkärlen namngivna efter de första orden i titeln på Bartholins avhandling om lymfkärlen: "Vasa lymphatica".