Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Från vetenskapens arkiv: “Kriminella är som djur”

1871 hävdar den italienska läkaren Cesare Lombroso att brottslingar har djuriska egenskaper som avslöjar deras laglösa beteende. Han uppmanar polisen att sluta med vittnesmål och istället börja mäta den misstänktes panna, haka och öron.

Wellcome Collection/MEPL/Ritzau Scanpix

En kall och mörk novembermorgon år 1871 börjar läkaren Cesare Lombroso skära i ett lik. Mannen som han ska obducera på universitet i Pavia blev 70 år, hette Giuseppe Villella och avled i stadens fängelse.

Lombroso talade med Villella i fängelset kort före hans död – ett samtal som den italienske läkaren och vetenskapsmannen fann ytterst intressant, inte minst för att brottslingen verkade cynisk och gärna skröt om sina brott.

Obduktionen ger Lombroso möjlighet att undersöka fången och kanske bekräfta en hypotes som han länge har arbetat på.

Lombroso lägger ett snitt i nacken på Villella och blottar det ställe där ryggraden fäster vid huvudet, men plötsligt hejdar han sig med kniven. I kraniet har han fått syn på en fördjupning, som han genast måste mäta.

Den visar sig vara 3,4 centimeter lång, 2,3 centimeter bred och 1,1 centimeter djup, men trots den blygsamma storleken ger fördjupningen Lombroso inget mindre än en uppenbarelse, som han själv beskriver ögonblicket:

“Plötsligt såg jag tydligt – som en stor slätt upplyst av en eldröd himmel – vad problemet med den kriminelles natur är: Han är en atavistisk varelse med glupska instinkter, som stammar från människans primitiva stadier och underlägsna djurarter”

Inuti kraniet hos återfallsförbrytaren Guiseppe Villella hittade läkaren Cesare Lombroso djupa fåror som påminde om dem som finns i skallen på gibbonapor. Om Lombroso hade obducerat fler lik hade han upptäckt att fåror i skallen är ganska vanliga bland människor.

© Fondo Antiguo de la Biblioteca de la Universidad de Sevilla

Lombroso anser att kriminella lider av atavism – tillbakagång i den mänskliga utvecklingen – som gör dem mer djuriska än laglydiga medborgare.

Fördjupningen i Villellas kranium motsvarar den som finns hos flera apor och gnagare, noterar Lombroso. Lombrosos hjärta bultar, för han är övertygad om att han precis har skrivit historia: helt på egen hand har han löst kriminalitetens gåta.

Trots att den 36-årige vetenskapsmannen inte kan ge stöd åt sin hypotes med annat än iakttagelser, anekdoter, skrönor och fördomar, börjar han författa ett bokverk – framför honom väntar berömmelsen.

Soldater inspirerar forskaren

Cesare Lombroso kom till världen år 1835 i den italienska staden Verona. Hans far var en förmögen affärsman, och familjens välstånd gav sonen stora möjligheter – och bekymmer med att välja yrkesbana. Han hann ägna sig åt lingvistik, arkeologi och litteratur, innan valet till slut föll på läkarstudier.

Lombroso jämförde kranier från 121 dömda brottslingar med 328 italienare, som inte förekom i brottsregister. Efter noggranna undersökningar av resultaten slog han fast att brottslingar vanligtvis hade en liten skalle med en volym på mellan 1 101 och 1 300 kubikcentimeter Enligt Lombroso hade laglydiga medborgare större huvuden - många en volym på drygt 1 501 kubikcentimeter.

© SPL

Som ung var han fältläkare i det andra italienska frihetskriget 1859 och i samband med att överklassprätten Lombroso vårdade soldaterna lade han märke till något som han aldrig sett tidigare: Tatueringar.

Oftast var motiven ”oanständiga”, som han sa, och bars av män som enligt honom visade prov på en låg moral. När Lombroso lämnade armén och blev professor i psykiatri vid universitetet i Pavia, fortsatte tanken på tatueringarna och deras betydelse att förfölja honom.

I boken L’uomo delinquente, ”Den kriminelle mannen”, skrev han år 1876:

”Personer som haft direkt kontakt med kriminella vet att de är annorlunda än vanliga människor. För att ta reda på om deras natur helt enkelt driver dem till att begå brott, måste vi studera deras fysik och psykologi”.

Utseende avslöjar skurkar

Framför allt de kriminellas fysik intresserade Lombroso, och med måttband, linjal och en uppsjö sinnrika instrument började han göra mätningar av avlidna brottslingar. Allt från händer och tänder till fötter och hårfärg analyserades och kopplades till kriminalitet.

© La Biblioteca de la Universidad de Sevilla

Handen avslöjar allt

Brottslingar har längre fingrar än andra och ofta apliknande händer, hävdade Lombroso: ”Apan är en riktig ficktjuv. Medan den klappas eller äter sticker den ned handen i fickorna och stjäl utan att det upptäcks." En grafik i den femte upplagan av boken "Den kriminelle mannen" visade svart på vitt hur ficktjuvar, våldsverkare och mördare enligt Lombroso gick att känna igen på deras apliknande händer.

  • Gibbonhand = ficktjuv

  • Orangutanghand = våldsverkare

  • Schimpanshand = mördare

“Der er næsten altid noget underligt ved en kriminels udseende,” opsummerede videnskabsmanden. Lange arme, små kranier og kraftige kæber var bare nogle af de kendetegn, som politiet skulle være på udkig efter, når de efterforskede en række mistænkte til en forbrydelse.

I första utgåvan av ”Den kriminelle mannen” byggde den ivrige läkaren sin tes om små kranier på mätningar av huvudet på endast 66 dömda brottslingar – dessutom utan att jämföra resultatet med mätningar av ett motsvarande antal italienare utan något brottsregister.

Lombroso dristade sig till att slå fast att kriminella tendenser inte enbart var medfödda, utan även enkla att identifiera, om bara polisen visste vad de skulle hålla utkik efter.

Mätningar på 832 brottslingar i Italiens fängelser avslöjade att förbrytare i regel var något längre än genomsnittet, och ”att deras utseende är vare sig förfinat eller behagligt”, skrev Lombroso.

Tjuvar hade enligt läkaren uttrycksfulla ansikten, små och sneda ögon, kraftiga ögonbryn och sned näsa. Våldtäktsmän utmärktes av sina utstående öron, strålande ögon och fylliga läppar.

Titta efter vargtänder

Mördare var ett kapitel för sig. Förstagångsförbrytare hade karakteristiska smala läppar, medan seriemördare gav människor kalla blickar med sina ofta blodsprängda ögon. De hade dessutom en stor örnnäsa och massor av kolsvart hår på huvudet.

"Det finns nästan alltid något konstigt med en brottslings utseende."
Cesare Lombroso

Lombroso underströk att det i jakten på seriemördare även lönade sig att undersöka de misstänktas tänder, för om en man hade dödat flera gånger tidigare var det sannolikt att hans mun innehöll överdrivet stora, vargtandslika hörntänder.

”Den kriminelle mannen” gav emellertid inget entydigt stöd, om polisen försökte följa bokens anvisningar. Efter genomgången av tjuvar, våldtäktsmän och mördare förvirrade Lombroso läsaren med följande slutsatser:

”Nästan alla förbrytare har utstående öron, tjockt hår och glest skägg”, innan han radade upp mängder av statistik om dömda brottslingar, som underminerade hans egna påståenden.

Exempelvis hade endast 28 procent av de kriminella som Lombroso mätt utstående öron, som ju skulle vara ett säkert tecken på en brottslig natur.

Även kvinnliga förbrytare togs upp i boken. De var i regel ”kortare än andra kvinnor och har fått sin menstruation i en tidig ålder”, skrev Lombroso.

Enligt hans forskning var inte alla tecken på kriminalitet medfödda skavanker. Vaneförbrytare präglades under årens lopp av sina otaliga samvetslösa handlingar.

Avvikande öron var ett annat säkert tecken på att en person hade begått ett brott, ansåg Lombroso - även om hans siffror bara visade att nio procent av de undersökta brottslingarna hade ovanligt stora öron.

© SPL/Wellcome collection

Rynkor, i synnerhet runt näsa och mun, var vanliga, eftersom personerna hade en tendens att brista ut i ett cyniskt skratt, som – upprepat tillräckligt ofta – gav upphov till permanenta rynkor.

Lombroso postulerade att smala läppar var utmärkande hos en rad andra förbrytare, som knep samman läpparna i hatiska grimaser, medan de begick sina brott.

Käken växer på förbrytare

En av Lombrosos besynnerligaste teorier gick ut på att förhärdade kriminella gick att känna igen på sin överdimensionerade underkäke.

När våldsverkare och mördare bet ihop tänderna medan de slog, sparkade och stack med kniv, påverkades benet i underkäken så att det växte.

De grövsta brottslingarna kunde man därför peka ut genom att leta efter män med underbett eller kraftiga käkar. De överdimensionerade käkarna var uttryck för robusthet, men även för deras ofullständiga evolution.

”Dessa drag får dem att påminna mer om den svarte amerikanen, den mongo­liska rasen eller förhistoriska människor än om den vita rasen”, ansåg Lombroso.

Första utgåvan av ”Den kriminelle mannen” innehöll naturligtvis även ett kapitel om de tatueringar som en gång inspirerat Lombroso till teorin att förbrytare är primitiva människor på ett lägre utvecklingsstadium:

"Fula människor är brottslingar"

Brottslingar går att känna igen på deras asymmetriska ansikte och att de är fula, hävdade Lombroso. Under sina föreläsningar visade han bilder av dömda brottslingar.

  • © MEPL/Ritzau Scanpix

    Käken växer på brottslingar

    Brottslingar utvecklade en kraftfull underkäke genom att bita ihop tänderna medan de slogs.

  • © MEPL/Ritzau Scanpix

    Kriminellas ögon var mörka

    Enligt Lombroso hade brottslingar mörka ögon. Ögonen hos tjuvar och pyromaner var dock grå.

  • © MEPL/Ritzau Scanpix

    Mörkt hår avslöjade rånare

    Tjockt, mörkt hår kännetecknade särskilt rånare, men samtliga brottslingar hade mycket hår.

”Bland européer är atavism den vanligaste förklaringen till tatueringar. Alla primitiva stammar genom tiderna har använt tatueringar, och det är endast naturligt att en sedvänja som florerade bland primitiva folkslag och förhistoriska folkslag dyker upp bland Europas underklass”, förklarade Lombroso.

Underklassen bestod enligt honom av bönder, sjömän, arbetare, herdar, soldater och kriminella. Han rekommenderade att myndigheterna skulle hålla ett öga på tatuerade män, trots att hans egna siffror ännu en gång sa emot honom.

Bland laglydiga soldater bar 11,6 procent tatueringar, medan endast sex procent av de kriminella kunde uppvisa tatueringar. Lombrosos bok rönte stor uppmärksamhet och omnämndes flitigt i europeiska dagstidningar.

Kritiker angrep den generella bristen på statistik över laglydiga invånare, så att siffrorna kunde jämföras.

I andra utgåvan, som gavs ut redan två år senare, beklagade Lombroso att han endast i ringa utsträckning kunde tillmötesgå önskan om ytterligare statistik, men att han skulle råda bot på det.

Därefter kastade han sig över nya säkra kännetecken på att en misstänkt person var kriminell. Handstilen var ett av dem.

Mördare, landsvägsrånare och banditer skriver utdragna bokstäver – till exempel är strecket genom bokstaven ”t” ofta förlängt, påpekade Lombroso. Han påstod sig även ha belägg för att den kriminella läggningen var ärftlig.

Betydligt fler barn till brottslingar gick i sina föräldrars kriminella fotspår: 6,4 procent kom från hem präglade av alkoholism, 3 procent hade åtminstone en förälder som satt i fängelse, och 26 procent kom från ett hem med ”dåligt anseende”, kunde Lombroso läsa sig till i officiell statistik över 2800 ungdomsbrottslingar.

Skrota vittnena

Mellan 1876 och 1884 var Lombroso en efterfrågad föredragshållare, som gärna visade bilder av dömda förbrytare, så att publiken kunde förfasas av deras grymma utseende.

Han skrev även flitigt på en tredje och betydligt fylligare version av sin bok. När den kom ut 1884, innehöll den ett tack till 45 namngivna europeiska forskare, som enligt Lombroso hade tagit till sig hans idéer:

“Som den oansenliga insekt som sprider pollen, har denna bok fått ett frö att gro och bli till en frukt”.

Boken återgav ett bisarrt försök, då Lombroso försökte bevisa att kriminella kunde identifieras utifrån sin bristande förmåga att rodna.

© Alessandro Albert/Getty Images

Panna och käke avslöjar brottslingar

Redan under sin tid var Lombroso kontroversiell och kritiserades för sina fyrkantiga slutsatser som vilade på tvivelaktig statistisk grund. Men den hårt kritiserade Lombroso hade också många anhängare som betraktade honom som den moderna kriminella antropologins fader. Hans teori att vissa människor föddes som brottsling var en gåva till nazister och fascister.

  • Låg panna = kriminell

  • Kraftfull käke = kriminell

”I århundraden har avsaknaden av rodnad betraktats som ett tecken på omoraliskt beteende och oärlighet”, skrev Lombroso med sin sedvanliga benägenhet att utgå från fördomar och anekdoter. Därefter redogjorde han för sitt försök.

Sammanlagt 59 unga brottslingar i åldrarna 19–26 år leddes en och en in i en lokal, där Lombroso satt tyst och stirrade på dem. Han förväntade sig att de inte skulle rodna av skam.

Till Lombrosos stora besvikelse rodnade emellertid 61 procent av de unga brottslingarna, så i stället angrep han sättet de rodnade på:

”Till skillnad från normala människor var deras rodnad begränsad till kinderna och pannan – och när vi förebrådde dem för deras brott, rodnade de inte heller normalt, trots att vi visste att de rodnade i sina celler, när de till exempel grälade med någon”, skrev Lombroso.

Enligt Lombroso var den italienska lagstiftning i slutet av 1800-talet inte ändamålsenlig, för om en person begick något olagligt – inte på grund av till exempel svartsjuka eller ilska, utan för att han stod på ett lägre utvecklingssteg, som motsvarade förhistoriska människor – så fanns det inget hopp om att ett straff skulle få honom på bättre tankar.

Man var tvungen att skriva om lagarna utifrån det faktum att den som ”fötts till brottslighet” aldrig skulle bättra sig. När Lombroso år 1895 intervjuades om frågan, förespråkade han hårdare tag:

”Om den dömde är kriminell av födsel ska han fängslas på livstid, även om det inte handlar om något grovt brott”.

Han argumenterade även för att dödsstraff kunde vara den bästa lösningen för att skydda samhället mot de många återfallsförbrytarna.

Samma år gick han så långt som att föreslå att juryer skulle avskaffas, när åtalade skulle dömas. Problemet med juryer var enligt Lombroso att de ”lyssnade till hjärtat i stället för till fakta”.

I stället hade han detta förslag till hur framtidens rättegångar skulle kunna bli rättvisa på ett annorlunda sätt: Efter en kort presentation av fallet skulle experter redogöra för den åtalades längd, kraniestorlek och vikt samt de antropologiska särdragen – till exempel om personen hade en hög smärttröskel, vilket var ett typiskt drag hos kriminella.

När domaren hade fått denna information kunde han avgöra om den åtalade var skyldig eller oskyldig.

Fascisterna lånar teorin

början av 1900-talet debatterades Lombrosos verk fortfarande i hela Europa. När den italienske vetenskapsmannen hade svårt att bemöta kritiken med sakliga argument och statistik, försökte han i stället övertyga sina läsare om att det var något fel på skeptikerna:

”Det är hopplöst att förvänta sig att blinda plötsligt ska kunna se, och ännu mer hopplöst att förvänta sig det från de personer som ger sken av att vara blinda för att de inte vill se”.

Enligt kriminalbiologisk forskning löper barn som växer upp i våldsamma hem större risk att utöva våld som vuxna.

© Shutterstock

Läkare sporrade senare forskning

Även om Cesare Lombrosos slutsatser fallit isär har forskare sedan dess intresserat sig för om vissa brottslingar har gemensamma psykiska drag.

I grund och botten är forskare överens om att psykologiska, biologiska (medfödda egenskaper) och sociala förhållanden (exempelvis fattigdom och uppfostran) är viktiga.

Dessutom spelar cykler en roll - exempelvis att barn som utsätts för våld tenderar att bli mer våldsamma som vuxna.

Trots kritiken togs den kontroversielle läkaren på stort allvar i flera länder. Hemma i Italien visade hans inflytande sig i form av bland annat det formulär som man i häktena använde för att registrera åtalade i början av 1900-talet.

Formuläret innehöll nämligen rubriker för att beskriva bland annat deras anatomiska drag och deras smärttröskel. Lombroso föreställde sig att ett test av smärttröskeln skulle kunna avslöja om en person försökte simulera sinnessjukdom för att undkomma straff.

Cesare Lombroso avled den 19 oktober 1909, men hans idéer levde vidare. När fascisterna kom till makten i Italien elva år senare, fick en av hans beundrare, Benigno Di Tullio, en central roll i utformningen av landets strafflagar.

På institutionen undersökte läkare och vetenskapsmän barnen för att bedöma om de löpte risk att utvecklas till brottslingar. Om resultatet av undersökningen var negativt kunde helt oskyldiga barn tvångsomhändertas och dömas till inspärrning på obestämd tid.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj