Därför varken lurar eller bedrar du andra (så ofta)

Hur många gånger i ditt liv har du blivit lurad? Det vill säga lurad på riktigt, där någon medvetet har vilselett dig så att de tjänade på det och du förlorade på det? Om du tänker tillbaka kommer du troligen att upptäcka två saker: Du kommer ihåg exakt vad det handlade om – och du har blivit lurad mycket sällan.

Med tanke på hur stora fördelar lurendrejeri kan innebära är det faktiskt ett under att det inte händer oftare. Tänk exempelvis på forskaren och läkaren Paolo Macchiarinis transplantationer av syntetiska luftstrupar vid Karolinska Universitetssjukhuset som resulterade i att flera människor avled, troligtvis för att Macchiarinis skulle uppnå stjärnstatus som stamcellsforskare.

Om fördelarna med fusk kan vara så stora, varför har inte urvalsprocesserna i evolutionen lett till en mänsklig art där vi alla ständigt försöker lura varandra?

Förklaringen är att när vi pratar om lurendrejeri finns det inte enbart vinnare utan även förlorare – de som blir lurade eller utsatta för bedrägeriet. Förlorarna ser till att det får konsekvenser för den som har lurats – om det upptäcks. Efter att ny bevisning hade inhämtats och nya förhör hållits väcktes åtal för grov misshandel i samband med tre operationer på Karolinska universitetssjukhuset. (Han dömdes även i november 2020 till fängelse av italiensk domstol för att ha genomfört en olaglig operation.)

Ingen kan lura alla konstant

USA: s president Abraham Lincoln sägs ha sagt att du kan lura vissa människor hela tiden och alla människor från och till, men du kan inte lura alla människor hela tiden.

I denna kloka betraktelse finns en del av förklaringen till varför vi som människor inte lurar varandra betydligt mer än vad som är fallet. En bedragare lever nämligen alltid med risken att bli upptäckta och forskarnas experiment visar att vi är bra på att komma ihåg människor som tidigare har lurat oss. Faktum är att vi har en slags inbyggd lögndetektor och är exceptionellt bra på att fånga upp även små signaler.

Bland annat har forskare dokumenterat detta med hjälp av ett försök i två delar. Den första delen av experimentet var bara en förberedelse för det verkliga experimentet.

I förberedelsedelen kunde två försökspersoner välja att antingen samarbeta eller förråda varandra i en fiktiv fängelsessituation – ett spelteoretiskt spel, även känt som Fångarnas dilemma. Försökspersonerna fotograferades det ögonblick de bestämde sig, när de med hjälp av ett klick på datormusen avgjorde om de skulle samarbeta med eller förråda den andra försökspersonen.

I det verkliga experimentet använde forskarna försökspersoner som inte visste något om det tidigare experimentet.

De nya försökspersonerna fick bläddra igenom samtliga fotografier från försöksdelen, varefter alla bilder blandades med en bunt nya foton av ansikten som aldrig tidigare hade deltagit i experimentet. I högen fanns nu alla ansikten från den experimentella delen samt en bunt helt nya okända ansikten.

Försökspersonerna var då betydligt bättre på att komma ihåg ansikten på de personer som tidigare förrått varandra i Fångens dilemma än ansiktena hos dem som hade varit bra samarbetspartner.

Således visste de nya försökspersonerna inte i förväg vilka ansikten de såg bilder av, men de kunde enbart utifrån bilderna fånga upp de signaler som de dåliga samarbetpartnerna sände ut när bilden togs på dem. Något får oss alltså att minnas bedragares ansikten bättre.

Experimentet är intressant förslag på att ansiktet avslöjar moraliska skrupler eller djupare överväganden när vi försöker lura andra. Exakt vilka signaler vi sänder ut via ansiktet vet forskarna ännu inte, men lögndetektortest avslöjar obehaget vi känner när vi lurar någon.

Bedragare avslöjas

Om signalerna för bedrägeri uppstår genom moraliska skrupler är frågan om vi kan undvika att skicka ut signalerna om vi kan rättfärdiga bedrägeriet för oss själva – kanske genom att föreställa oss att alla andra skulle göra detsamma om de befann sig i vår situation.

Vad är anledningen till att evolutionshistorien inte har selekterat anlag som – i stället för att ge oss magont och störd nattsömn – hjälper oss att förbättra konsten att luras till perfektion? Här måste vi ta en närmare titt på vad, baserat på evolutionsteoretiska principer, som skulle hända om lurendrejeri var vanligt bland människor.

Bedrägerier bland våra förfäder skulle ha inneburit stora fördelar för att kunna skaffa livsnödvändiga resurser som mat, bra sovplatser och attraktiva partner, och deras barn skulle ha klarat sig bättre än barnen till de mer ärliga förfäderna.

Poängen är att endast en kategori av medlemmar i flocken har kunnat överleva bland bedragarna: De som kunde genomskåda bedrägeriet.

Genom evolutionshistorian har det lett till en evolutionär kapplöpning mellan de som har förstått sig på att luras och de som har kunnat känna igen någon som luras, och för varje gång några av bedragarna har blivit vassare har även artfränderna blivit bättre på att känna igen en bedragare.

Resultatet blev att vi är en art där fusk inte satts ur spel. Ibland dyker det upp och då är det till allmän beskådning. Just av den anledningen är det aldrig riskfritt att lura någon. Överallt kan det finnas artfränder som är bra på att avslöja en lögn, och det säkerställer att bedrägerier oftast inte lönar sig i längden.