Vi förlorar lilltån och får större ögon: Människans kropp utvecklas fortfarande

Tvärtom har människans naturliga evolution under samma period accelererat – och särskilt under de senaste tusentals åren. John Hawks menar att den utvecklingen hör ihop med att vi började bruka jorden. Därmed blev det en fördel att kunna smälta mjölk när människan började hålla sig med boskap.

Samtidigt samlades människor i små samhällen, vilket ökade risken för att drabbas av smittsamma sjukdomar. Det var därför en fördel att utveckla sjukdomsresistens genom naturligt urval.

Vissa gener muterar enklare

Mutationer sker dock endast mycket sällan och sannolikheten för att en viss gen muterar under en persons livstid är bara en på hundra tusen. Chansen för att mutationen dessutom ska vara gynnsam är betydligt mindre. I en liten population går utvecklingen därför mycket långsamt.

Eftersom befolkningen har exploderat till 7,5 miljarder människor ökar också sannolikheten för att gynnsamma mutationer ska uppstå.

HAR1 är den gen som menas utvecklas allra snabbast hos människan. Genen spelar en roll i hjärnans utveckling under en kritisk tidpunkt i fosterstadiet och är en av de gener som skiljer oss från andra djur.

Människans dna skiljer sig i genomsnitt bara med två procent från schimpansers dna, men HAR1 har utvecklats så snabbt hos människan att den nu bara har 85 procent likhet med schimpansernas version av genen.

Forskare har kommit fram till att HAR1-genen är i stort sett identisk hos alla djur och att exempelvis bara två mutationer skiljer de versioner som finns hos höns respektive schimpanser. De två djurgrupperna har inte haft någon gemensam utvecklingshistoria under de senaste 300 miljoner åren, vilket betyder att HAR1 inte har ändrats nämnvärt under den perioden och att genens utveckling i princip har avstannat.

Men sedan människan och schimpansen gick skilda vägar för ungefär fem miljoner år sedan började den utvecklingen på allvar och det finns nu 18 mutationer som skiljer vår version av HAR1-genen från schimpansens version.

Människans version av HAR1 har enligt forskare haft betydelse för utvecklingen av vår hjärna, vilket är det organ som har förändrats mest under människans evolutionshistoria.

Den utvecklingen fortsätter, men det betyder inte att vår hjärna blir större. Snarare tvärtom.

Vår hjärna krymper

Under de senaste 10 000 åren har hjärnans volym faktiskt minskat med cirka 15 procent och många forskare förväntar sig att den tendensen kommer att fortsätta. De menar att vår hjärna under de kommande tusentals åren kommer att förlora motsvarande en tennisbolls storlek i varje hjärnhalva.

Hittills har den mindre hjärnan inte gjort oss dummare utan tvärtom mycket klokare – och så kommer det förmodligen att fortsätta.

När hjärnan blir mindre behöver nervsignalerna inte röra sig lika långt. Vi tänker bokstavligt talat snabbare.

I takt med att vår hjärna blir mindre håller lilltån på att försvinna helt. Sedan vi slutade att använda fötterna för att gripa med har den inte längre något syfte.

Detsamma gäller visdomständerna, som inte bara saknar funktion utan till och med stör de andra tänderna och är svåra att hålla rena. Mutationer som gör de irriterande tänderna mindre eller till och med helt undanröjer dem har därför spridit sig snabbt genom befolkningen och 10–45 procent av alla människor föds nu utan en eller flera visdomständer.

Medan lilltån, visdomständerna och möjligtvis även blindtarmen håller på att försvinna som ett led i människans naturliga utveckling är det goda tider för en viss blodådra i underarmen.

Blodådran bildas under de första veckorna som foster och försörjer fostrets händer och fingrar med extra blod medan de utvecklas. Redan efter åtta veckor börjar dock blodådran att förtvina hos de flesta eftersom den inte längre behövs, och det är relativt få vuxna som har den kvar. Eller rättare sagt: Så brukade det vara.

En australisk undersökning från 2020 har visat att medan blodådran bara fanns hos cirka 10 procent av alla vuxna på 1800-talet finns den i dag hos cirka 30 procent.

Det naturliga urvalet har alltså valt ut mutationer i gener som förhindrar att blodådran förtvinar. Den utvecklingen har gått snabbt eftersom egenskapen har blivit tre gånger så vanligt förekommande på mindre än 200 år. Därmed måste den på något sätt ge innehavaren en extra fördel.

Man vad den fördelen består av är fortfarande ett mysterium.

En gissning är att vi i allt högre grad använder fingrarna till precisionsarbete på ett tangentbord eller en smartphone. Där våra förfäders fasta grepp om jordbruksverktyg inte behövde någon extra blodådra kräver fingrarnas nerver och muskler i dag en större blodförsörjning för precisionsarbete.

Hög höjd tvingade fram mutation

I andra fall är det överlevnad som driver på människans utveckling. På de tibetanska högplatåerna, cirka fyra–fem kilometer över havet, innehåller luften 33 procent mindre syre än på låglänta områden.

Normalt skulle syrebristen leda till höjdsjuka med huvudvärk, trötthet, illamående, hjärtklappning och andnöd, men de lokala invånarna klarar sin vardag utan problem. Det har de sina förfäder att tacka för. De har inte bara vant sig vid att leva med höjdsjukan, de har också genom generationerna ärvt mutationer i en viss gen, vilket gradvis har gjort dem bättre rustade att leva i den tunna luften.

Genen kallas EGLN1 och reagerar på situationer där kroppen lider av syrebrist. Genen gör att cellerna ändrar sina biokemiska reaktioner så att de anpassas till en begränsad tillgång till syre medan hjärta, lungor och muskler reglerar sin aktivitet så att de bättre kan utnyttja syret.

2013 jämförde kinesiska forskare EGLN1-genen hos ett stort antal tibetaner som bodde på högplatåer med begränsad tillgång till syre, med kineser, japaner, européer och afrikaner som alla bodde närmare havsytan där det är rikligt med syre i luften.

Undersökningen avslöjade att 71 procent av alla tibetaner hade en viss mutation i EGLN1 som bara fanns hos en–två procent av personerna från låglänta områden.

Den mutationen har enligt forskare en avgörande betydelse för EGLN1s funktion så att genen enklare får cellerna och kroppen att anpassa sig till syrebristen på hög höjd. Utvecklingen har också gått snabbt.

Kinesiska och amerikanska forskare visade 2010 att anpassningen till de högre luftlagren har skett på bara 3 000 år och är ett resultat av det naturliga urvalet.

Vår kroppstemperatur faller

Evolutionen kan också göra små justeringar av kroppen så att den passar bättre för en värld som har förändrats. Det gäller bland annat vår kroppstemperatur.

Läkaren Julie Parsonnet på Stanford University i Kalifornien visade 2020 att amerikanarnas kroppstemperatur under de senaste 150 åren har fallit någorlunda konstant med 0,03 grader var tionde år.

Totalt har den därmed fallit 0,5 grader under perioden. Därmed motsvarar en lätt feber i dag en helt normal kroppstemperatur 1860.

Andra forskare har kommit fram till liknande resultat och det visar sig att utvecklingen har ett gott syfte.

När vi är sjuka ökar kroppstemperaturen så att värmen kan bidra till att slå ut bakterier och därmed bekämpa sjukdomen. Med den moderna människans välutvecklade hygiennivå är vi inte lika utsatta för infektioner som förr, och därför kan vi spara lite energi genom att sänka kroppstemperaturen.

Intelligensen faller på grund av urvalet

Trots att man skulle kunna tro att evolutionen genom det naturliga urvalet skulle favorisera goda och användbara egenskaper så är det faktiskt långtifrån alltid fallet. I evolutionens obönhörliga kapplöpning är den som får flest barn nästan alltid vinnaren – även om varken föräldrarna eller barnen genomgått några gynnsamma mutationer.

Det kan vara en del av förklaringen på att den genomsnittliga IQ-nivån har börjat falla i de skandinaviska länderna. Det menar evolutionspsykologen Satoshi Kanazawa på London School of Economics and Political Science.

Han visade 2014 att för varje gång en kvinnas intelligens ökar med 15 IQ-poäng minskar sannolikheten att hon ska få några barn med 25 procent.

Om det stämmer kommer kommande generationer av barn företrädesvis att ha mödrar med en relativt låg intelligens. Eftersom IQ i hög grad är ärftlig och man tror att den särskilt ärvs från modern genom det kvinnliga X-kromosomen kommer intelligensen i ett modernt samhälle med många karriärkvinnor alltså att minska med tiden.

På samma sätt är det mycket sannolikt att lilltån och visdomständerna är helt borta om några tusen år, men hur det går med alla våra andra egenskaper är svårt att säga.

Vi kanske utvecklas till små, intellektuella tråkmånsar eller smala, långa personer med massor av charm och litet förstånd.

Artikeln utgavs första gången 2021.