Jagande neandertalmänniskor i Norden

Vem var här först? Jakten på de första nordborna

I århundraden har forskare trott att de första människorna i Norden var Homo sapiens, som kom hit efter istiden. Nu visar nya klimatmodeller och fynd att en annan art kanske var först.

I århundraden har forskare trott att de första människorna i Norden var Homo sapiens, som kom hit efter istiden. Nu visar nya klimatmodeller och fynd att en annan art kanske var först.

S. Entressangle/E. Daynes/Science Photo Library

De breda näsborrarna drar in iskall luft medan den håriga näven håller om ett träspjut. Under djup koncentration följer de insjunkna ögonen spåren av en jättelik hjort över de nordiska vidderna. Hjorten går in i ett område med täta buskage, där den blixtsnabbt övermannas med ett antal snabba, kraftfulla spjuthugg.

Bilden av jagande neandertalmänniskor i Norden betraktades i många år som orealistisk av världens arkeologer. Den 55:e nordliga breddgraden, motsvarande Bornholms sydspets, var känd som den nordligaste gränsen för neandertalmänniskan.

Det som en gång förkastades som en galen idé håller emellertid i dag på att utvecklas till ett nytt forskningsområde.

Nya uppseendeväckande fynd har fått forskarna att börja leta efter spår av neandertalmänniskor i Norden. Nu ska de en gång för alla kartlägga om de verkligen jagade långt upp i norr.

Amatörarkeolog hittade strandbrädd

En av de platser där forskarna har letat efter nya spår av neandertalmänniskor är en brant klint vid kusten utanför Ejby på ön Fyn i Danmark.

Bland björnbärssnår och andra vilda växter grävde en grupp danska arkeologer från Romu (en sammanslutning av tio danska museer, bland annat Roskilde Museum) och Nationalmuseet i Köpenhamn sig på hösten 2020 genom tusentals år av geologiska lager.

De var på jakt efter en gammal strandbrädd från den senaste mellanistiden, som låg inbäddad i klinten.

På 1960-talet hittade amatörarkeologen Erik Madsen några bitar flinta som han trodde kunde ha huggits till av neandertalmänniskor. På den tiden var det inga museimänniskor som lyssnade på honom.

Först nyligen tog Romu över hans samling, som utgörs av drygt 300 stenar. De flesta av dem har samlats in på stranden och går därför inte att datera med hjälp av geologiska lager.

Erik Madsen grävde emellertid också i klinten och hittade vad han trodde var en förhistorisk strandbrädd från mellanistiden eem, för mellan 130 000 och 115 000 år sedan, då den genomsnittliga temperaturen i Europa var fyra grader högre än i dag.

Tre flintstenar stack ut. Med sina små karakteristiska så kallade slagbulor, som uppstår där flintfragment slagits loss, såg de ut att ha bearbetats av en neandertalmänniska.

Sedan dess har de tre stenarna gått förlorade, men på hösten 2020 började alltså en forskargrupp undersöka klinten närmare.

Även Aarhus universitet har inlett ett större forskningsprojekt, NeanderEDGE, i vilket man ska undersöka neandertalmänniskans nordliga utbredning.

Tre flintstenar

Tre stykker flint blev gravet op af en amatørarkæolog ved Ejby Klint. Hans teori lød, at de var bearbejdet af neandertalere, men stenene forsvandt. Forskerne har dog fundet lignende sten og mener, de er naturskabte.

© Jens W. Johannsen, ROMU

Flera uppseendeväckande fynd har nu lett till att jakten på nordens neandertalmänniskor utvecklats till ett nytt forskningsområde.

Östled öppnar för teori om Norden

Jakten på Nordens neandertalmänniskor sker samtidigt som historien om människans ursprung håller på att skrivas om. Stamträdet har förvandlats till ett vilt växande buskage och forskarna har fått en mer nyanserad bild av hur våra förhistoriska släktingar levde.

Det gäller även neandertalmänniskan, som för mellan 400 000 och 40 000 år sedan huvudsakligen levde i Eurasien, nuvarande Europa och de västra delarna av Asien.

På senare år har forskarna upptäckt att neandertalmänniskan liknade Homo sapiens mer än vi trodde och att neandertalmänniskor fick barn med både Homo sapiens och en annan människoart, denisovamänniskan.

Neandertalmänniskorna, som emellanåt ägnade sig åt kannibalism, var skickliga jägare, hårdföra och anpassningsbara när de ställdes inför klimatförändringar. De tog även väl hand om sina egna.

Framför allt två upptäckter har förvånat arkeologerna. Den ena gjordes i grottan Chagyrskaja i Altajbergen i södra Sibirien.

Sjuttiofyra ben från neandertalmänniskor, tusentals stenredskap och fossil från växter och djur har hittats i grottan sedan upptäckten år 2007. I en studie från år 2020 kom man fram till att fynden liknar redskap som återfunnits i Östeuropa. Därför har forskarna dragit slutsatsen att neandertalmänniskorna för 60 000 år sedan vandrade närmare 300 mil österut.

Avståndet visar att neandertalmänniskor vandrade långa sträckor och därmed även kan ha tagit sig långt norrut.

Utifrån bland annat växtfossil och benfynd av bytesdjur har forskarna kunnat konstatera att neandertalmänniskor jagade bisonar och hästar i Sibirien i ett torrt och kallt klimat. Upptäckten är ett tecken på att forntidens människor var ytterst anpassningsbara.

Vandrande neandertalmänniska i Norden

Neandertalmänniskan försvann från Norden omkring år 40 000 före Kristus, men dessförinnan kan arten ha gett sig ut på jakt i nordliga områden.

© E. Daynes/SPL/Shutterstock

Kölden härdade neandertalmänniskorna

Under loppet av 200 000–300 000 år anpassade sig neandertalmänniskan till utmanande miljöer. Fysiologiska och kulturella anpassningar gjorde dem hårdföra och väl lämpade för jakt i Norden.

Därtill kommer fynd av stenredskap och djurben från grottan Byzovaja vid foten av Uralbergen, längre norrut i Sibirien. Grottan ligger i linje med södra delen av Finska viken, cirka hundra mil längre norrut än de hittills nordligaste neandertalfynden.

Trots att forskare fortfarande tvistar om huruvida stenredskapen verkligen var tillhuggna av Homo sapiens är en grupp rysk-franska forskare övertygade om att de kommer från neandertalmänniskor.

Genomborrad elefant i Nordtyskland

Arkeologen och filosofie doktorn Trine Kellberg Nielsen forskar på neandertalmänniskor vid Aarhus universitet i Danmark. Hon var projektledare för en särutställning om dessa mytomspunna förfäder och förmödrar på Moesgaard Museum i Aarhus år 2021 och leder även projektet NeanderEDGE.

”Det fantastiska med neandertalmänniskorna är att vi har relativt många fynd, så vi har en väldigt god bild av hur de levde. Och de senaste fynden har förändrat våra kunskaper om dessa människor i grunden”, säger hon.

Porträttbild av Trine Kellberg Nielsen

Trine Kellberg Nielsen leder projektet NeanderEDGE, där man kartlägger hur långt norrut neandertalmänniskan vandrade.

© Lars Svankjær

Chansen att hitta spår av neandertalmänniskor är enligt Trine Kellberg Nielsen störst i geologiska lager från slutet av eem och början av weichselistiden, för 115 000 år sedan, då vattennivån sjönk – och större på Jylland än på Själland, som under den senaste mellanistiden var uppdelad i två öar.

För att kunna ta sig till Ejby Klint på den tiden behövde neandertalmänniskorna följaktligen korsa en stor vattenmassa och forskarna vet inte säkert att de kunde segla.

Det hittills mest spektakulära fyndet är från Lehringen i Nordtyskland, drygt 25 mil söder om Danmark: ett långt träspjut i bröstet på en skogselefant.

Fyndet fångar en scen där skogselefanten sjunker ihop vid en sjö och livet rinner ur det stora djuret, som har ett sår i bröstet. Snart börjar neandertalmänniskor skära köttbitar från benen med sina flintredskap.

Lehringenspjutet utställt

Spjutet från Lehringen är ett 2,38 meter långt unikt fynd som gjordes år 1948. För 120 000 år sedan jagade neandertalmänniskor en elefant och dödade den med det här spjutet.

© Rógvi Johansen/Moesgaard Museum

Dateringen anger att skogselefanten dog för 120 000 år sedan, det vill säga på mellanistiden, då det i Lehringen fanns stora områden med öppen skog.

”Efter hand som det blev kallare förändrades vegetationen, så att det var mindre skog och mer öppen mark. Det möjliggjorde en högre grad av mobilitet bland neandertalmänniskorna. Därför är det aktuellt att titta på perioden strax efter mellanistiden och i början av weichselistiden”, säger Trine Kellberg Nielsen.

I början av den senaste istiden var stora delar av södra Norden en del av ett tundralandskap med härdiga örter, låga buskar och bytesdjur som mammut, ullhårig noshörning, jättehjort och stäppbison.

Sannolikheten är fifty-fifty

Trine Kellberg Nielsen, som bedömer chansen att hitta spår av neandertalmänniskor till fifty-fifty, pekar ut tre platser på Jylland där det är rimligt att leta efter spår.

Neandertalmänniskor på jakt i skogsområde

Senare forskning visar att neandertalmänniskan hade ungefär lika bra hörsel som Homo sapiens. Deras olika förmågor gjorde det mer sannolikt för dem att överleva i istidens Europa.

© Gorodenkoff/Getty Images

I stora delar av Danmark har istidsglaciärer blandat runt jordlagren, men hon har identifierat platser där isen har lagt på ett ”lock” av grus och jord, så att det går att gräva sig ner till lagren och datera dem.

Detta är väl att märka platser med hög sannolikhet för fossilfynd, flodbräddar eller sjöar där djur, växter och redskap snabbt har täckts över och förseglats av lera och sand.

De tre platserna finns på höjder i Sønderjylland, i begravda dalar i östra Jylland vid Horsens och Aarhus, alla i närheten av grusgravar, där det går att komma åt de geologiska lagren.

”Vi vet att neandertalmänniskan klarade att anpassa sig till extrema miljöer och vi vet att det fanns bytesdjur i Danmark. Frågan är om de hindrades av naturliga barriärer, till exempel ett sund mellan Danmark och Tyskland”, säger Trine Kellberg Nielsen.

”Om Danmark däremot var en del av ett större landskap med korridorer i form av dalar som de kunde följa, är det mer sannolikt att neandertalmänniskor kom hit och jagade.”

Forskningen är naturligt nog koncentrerad till Nordens sydligare delar, men även finska arkeologer intresserar sig för neandertalmänniskor.

I Österbotten finns nämligen den så kallade Varggrottan, som innehåller redskap, en eldstad och ett stengolv som kan ha formats av människor någon gång under mellanistiden eem.

Alla arkeologer och geologer håller emellertid inte med om den tolkningen. Vissa tror att fynden har skapats naturligt.

Den äldsta människan är 9 000 år

Vi har alltså ännu inga definitiva bevis för att det fanns neandertalmänniskor i Norden.

Kølbjergmannens kranium

År 1941 hittades ett kranium av en Homo sapiens på Fyn, som visade sig tillhöra Kølbjergmannen, det hittills äldsta människofyndet i Norden.

© Jens G. Aagaard/Odense Bys Museer

Tills vidare börjar därför historien om de nordiska befolkningarna betydligt senare, i slutet av weichselistiden, den senaste istiden, som slutade tvärt med snabba temperaturökningar för 11 700 år sedan, långt efter det att alla andra människoarter än Homo sapiens dött ut.

De första invandrare vi har säkra spår av är Hamburgjägarna, som kom från ett område söder om floden Elbe i Tyskland. För nästan 15 000 år sedan följde de renar norrut under sin säsongsjakt.

Den äldsta människa som hittats i Norden är 9 000 år gammal. Fyndet, som gjordes i en mosse på Fyn, gick i många år under namnet Kølbjergkvinnan, men år 2017 visade en dna-analys att mossfyndet faktiskt var en man.

På Ejby Klint har utgrävningen och analyserna av fynden sedan länge avslutats.

Arkeologerna drömde om att hitta spår från neandertalmänniskor, men det lyckades man inte med, berättar museiintendenten och arkeologen Ole Kastholm från Romu. Arkeologerna hittade dock några flintstenar som liknar de tre som försvunnit.

”Vi tror att stenarna har skapats på naturlig väg. Under isens tyngd uppstår olika typer av klyvningar, som i sällsynta fall kan se ut som slagbulor. Det tror vi är fallet här”, säger Ole Kastholm.

Geologerna har ännu inte kommit fram till om klinten innehåller en strandbrädd från eem eller om det rör sig om hopblandade lager från flera tidsperioder.

Arkeologerna har visserligen avslutat utgrävningen, men den innebär ändå en början, för även om utredningen av Erik Madsens stenar är över har man bara börjat studera frågan om neandertalmänniskans eventuella vandring till Norden.